Kategori: Okategoriserade

---

Tolv minuter kvar.

Sju arbetsdagar till semester och knyta ihop säckenlistan betas sakta men säkert av. Femtioelva bollar i luften samtidigt. Produktblad till körsång som teambuilding, göra inspelningar till artistsidan på Musikcentrum Öst, konkretisera det där barnkörsprojektet jag gått och värkt på länge, läsa på om olika stöd man kan söka, fixa hemsidan, bokföra, beställa fram noter från Kungliga biblioteket, öva sång…

Vad mycket saker jag får hålla på med. Och får jag en ny idé är det bara att även sätta den i verket.  Har svårt att tänka mig att det finns en anställning med den bredd jag får in i mitt företag. Så glad över att jag vågade satsa på att bli egenföretagare!

Där tog arbetstiden slut. Helg!

 

 

 

Jag skriver ständigt listor. Listor på vad jag ska göra idag, listor över den här veckan och listor på vad som ska göras över huvud taget. Det finns en speciell liten bok för mina dagliga att göra-listor och i telefonen finns en färdig packningslista att ta fram vid behov. Jag har till och med en akutlista i telefonen där jag skriver upp sånt som jag kommer på i farten och som lätt glöms bort. Utan mina livlinor till listor skulle mitt liv vara en sörja av förvirring, frustration, dåligt samvete och otillräcklighet. Nu klarar jag mig för det mesta utan det där.

Med två veckor kvar till semestern träder en annan lista in på arenan, nämligen ”det som inte blivit gjort under året-” eller ”knyta ihop säcken”-listan. Liksom tidigare år känns den oroväckande lång och oroväckande spretig men det är bara att tugga sig igenom. Enda sättet att äta en elefant är ju att ta en liten bit i taget.

Och än så länge känns det faktiskt rätt bra. De olika projekten har liksom legat och marinerat sig i min hjärna under året, så nu när jag har en deadline att förhålla mig till så går det ganska smidigt att komma fram till en slutsats eller en färdig produkt. Tidsbrist är min bästa vän.

Slösurfande är det dock inte, även om jag fick några små insikter längs surfandets gång. Skulle skriva ett snabbt blogginlägg innan jag började varva ner för sängen, men skulle bara kolla nåt litet på nätet och sen var det kört. Dålig disciplin. Men nu minsann, nu är blogginlägget skrivet och jag kan sova med gott samvete bredvid den snarkande lilla grodan. Godnatt!

 

–

Vi har så mycket att göra! gnällde gravida Amanda när jag och Emil satt och jobbade  hemifrån.
-Visst, sa mamma. Vänta ni bara till barnet kommer, då kommer ni undra vad sjutton ni gjorde med er tid innan ni fick barn.
Gravida Amanda mumlade något ohörbart och kände sig kränkt. Det var ju faktiskt JÄTTEMYCKET att göra.

Det är ju inte utan att man tänker på det där rätt ofta. Vad sjutton gjorde vi med vår tid? Hur kunde vi tycka att vi hade mycket att göra?

Idag åt vi dessertbuffé på Berns och firade att Emils första termin på universitet är avklarad med den äran. Jag tyckte vi var effektiva innan, men den här terminen har slagit alla rekord. Kombinationen heltidsstudier i statistik (med suveräna provresultat), mitt företag, Emils deltidsanställning, hans uppdrag som kompositör och sångare samt ett hemmabarn har på något sätt gått ihop alldeles strålande bra. Vi har aldrig haft så här mycket pengar och jag tror faktiskt aldrig jag varit så lite stressad eller orolig som den här terminen. Kanske är det för att det knappt finns någon tid till det.

Dessutom har jag, efter två års halvhjärtat lallande, tröttnat på mig själv och gått tillbaka till pre-gravidupplägget med sex träningspass i veckan. Och ta mig tusan, det funkar! Dels klarar kroppen av det och dels finns det på något mirakulöst sätt tid för detta i vårt redan tighta schema. Var kom den tiden ifrån?

Jag förstår faktiskt inte hur det går ihop. Hur effektiv kan man bli? Någonting måste jag ju förlora, men jag ser det inte. Jag träffar vänner då och då, hinner läsa böcker, vårt hem ser oftast helt acceptabelt ut och jag kan fortfarande fastna i planlöst slösurfade. Tiden bara utvidgar sig och räcker till.

Nu väntar helgen och tid för ledighet. Och chips.

 

-Jag har ju glömt att säga grattis, sa min revisor på telefon. Fantastiskt imponerande att du har det här resultatet trots att Agnes är hemma fortfarande. Det här kan du visa alla som inte tror att det går att göra som du gör.

I fredags fick jag 2016 års slutgiltiga resultat och överskottet landade på strax över tvåhundratusen kronor, trots en hel del inköp till företaget. Nästan hundratusen kronor mer än 2015 och drygt femtiotusen kronor mer än 2014, året innan jag fick barn. Då hade jag all tid i världen och irrade mest runt, vilket jag verkligen inte har tid med längre. Det är uppenbarligen ett lyckat koncept.

För en kort stund njuter jag av att ha passerat tvåhundratusen, sen börjar tankarna om vad som är mitt ekonomiska mål för det här året. Ständigt på väg framåt med Agnes vid min sida.

När jag var liten drömde jag om att bli författare.  De rosa skrivböckena med linjerade blad (får barn fortfarande sådana i skolan?) fylldes av berättelser, däribland en om hur jag skickade in mitt manus till förlag och hur de  sedan ringde upp och sa att det var den bästa bok de någonsin läst.

Igår, drygt tjugo är senare, kom författardebuten på posten. I antologin ”Musiker och mamma”, utgiven på Femifiction Förlag, skriver elva kvinnor om hur de hanterar de två rollerna. Mitt bidrag handlar naturligtvis om Frilansföräldern – min blogg, mitt förhållningssätt, min identitet och min framgångsfaktor.

Det är en ärlig antologi, tänker jag efter att ha läst allas berättelser. Livet förändras när man får barn, det går inte att bara köra på som förut. Förutsättningarna ändras, värderingarna ändras. I vissa texter skönjer jag en sorg över att det egna skapandet och spelandet hamnat i skymundan. Hos andra finns en stor tillfredsställelse över hur den nya livssituation förändrat karriären.

Min text är ett år gammal (förutom ett litet tillägg som jag skrev i julas) och jag känner att saker har förändrat sig sen den skrevs. Enbart till det bättre faktiskt, och då tyckte jag tillvaron var bra redan när texten skrevs. Karriären har tagit flera stora kliv framåt och ändå har jag hittills aldrig känt dåligt samvete över att jag inte räcker till som förälder. Så skönt.

Sugen på att köpa boken? Klicka här!

Läser i DN att föräldrar sätter sina barn på förskolan allt tidigare. En av de intervjuade föräldrarna säger att det har blivit så svårt att underhålla dottern på 1,5 år, det är bäst att hon får börja förskolan nu.

Och jag tänker att vilka olika världar vi lever i, jag och den här mamman.

I min värld tycker barnet att det är jättespännande att laga mat, gå med återvinningen eller moppa golvet. En liten promenad över vägen för att plocka vitsippor i vår lilla skog blir ett stort äventyr. I min värld räcker det med att jag bara sitter på en stol i trädgården alltmedan Agnes skrider runt i sitt trädgårdsrike, vattnar alla blommor (utan vatten) med en liten vattenkanna och då och då matar mig med ekollon och löv. Nej förlåt, det var ju pannkakor och sylt.

I min, eller snarare Agnes, värld är inget vad det ser ut att vara. Mitt gamla kontokort blev nyss en bok, en skål med klossar är ett bollhav och visparna till elvispen är goda glassar. På kvällspromenaden runt kvarteret får jag höra om lejon som gömmer sig i buskarna och att det är någon som stryker på månen.

I min värld går jag förbi en förskola och får ont i magen vid tanken på att lämna bort mitt barn. Den känslan blir bara starkare ju äldre hon blir. Nu har vi skjutit på förskolestarten igen så att hon ska börja när hon är tre. Vi får väl se om hon börjar då eller om vi kan pussla lite till.

Kära andra mamma, jag kanske har ett extremt lätt barn men jag tror inte att du behöver underhålla ditt barn så mycket. Det räcker med att bara finnas där, låta barnet hänga med i vardagssysslorna och bekräfta att du hör ditt barn när hen vill något. Kan du sedan stå ut med att barnet vill bygga koja varje gång ni ska bädda sängen eller att det kan hamna oanade mängder oregano i bröddegen, ja då är din lycka gjord.

Nattåget glider genom Norrlands inland. Vi drog högvinsten och har fått en tom kupè hela kvällen. Lekt lite, pratat lite, druckit lite vin för att fira att Emils nya körstycke är ivägskickat till beställaren. Nu sover barnet på min arm i den smala liggvagnsbritsen och jag tittar på skogens siluett genom fönstret. Tack och hej för fem dagar hos Emils familj i ett snötäckt Luleå.

Nu måste ju kreativiteten komma snart, tänkte jag innan avfärd och packade ner noter, block, kamera och inspelningsapparat i resväskan. Där har de sedan legat helt orörda. En och annan insikt har sipprat fram under några ensamma promenader, men kreativiteten lyser ännu med sin frånvaro. Har knappt spelat en ton och inte skrivit en endaste rad eller ens tänkt något på framtida projekt.

Men kanske ser den bara tiden an, kreativiteten. Imorgon, strax efter att nattåget anlänt Stockholms central, börjar Amabellis repdagar. Denna gång ska vi producera ljudinspelningar och en film att använda i marknadsföringssyfte och förhoppningsvis är kreativiteten då i högform.
Amabelli är den första ensemble där vi helt delar framtidsvisionen. Innan har det oftast varit jag som velat satsa högt medan mina kollegor haft andra ambitioner. Med Amabelli har vi båda lika höga mål med ensemblen och det är så otroligt skönt. Vad gör det då att arbetet går ganska långsamt?

Tåget är snart i Umeå. Dags att utnyttja den lilla stunden av mobiltäckning och publicera det här inlägget.

Det efterlängtade tillståndet är äntligen här. Från igår och i flera veckor framåt har jag inget akut som hänger över mig utan har all tid i världen att öva, komponera och arbeta med de projekt jag tycker att jag aldrig har tid för. Som jag längtat efter detta.

Förväntade mig en fullständig kaskad av kreativitet, men inget hände. Jag har lallat runt, druckit hinkvis med te och fått ytterst lite jobb gjort. När Agnes sover brukar jag normalt sett bränna av arbetsuppgifter på löpande band, nu fick jag skrivet tre meningar som jag sedan suddade ut. Blev riktigt irriterad på mig själv vid arbetsdagens slut. Om det är så här jag egentligen vill ha mina dagar, varför får jag inget gjort?  Var är min vanliga effektivitet?

Nån timme senare, under en promenad i regnet, trillade poletten ner. Jag är så ovan att jobba så här då jag nästan alltid behöver vara en  effektivitetsmaskin. Kreativitet kan inte alltid forceras fram. Ha tålamod och vänta så kommer den.

Så nu väntar jag med spänning på kreativiteten. Kanske kommer den med full kraft imorgon? I väntan på det tar jag ännu en kopp te och pussar på den lilla sjungande jukeboxen som ligger i mitt knä. Just nu är det Mors lilla Olle på repeat.

 

 

I två veckor blev det alldeles tyst på bloggen. Mycket jobb av mer akut karaktär, en segdragen förkylning som aldrig ger med sig , påsk i Dalsland… men den största anledningen till denna oplanerade bloggpaus var ett oväntat mentalt motstånd. Jag har börjat skriva inlägg men fått lägga ner det då det inte kommit några ord. Försökt igen men plötsligt kommit på mig själv med allsköns prokrastinering. Nåt lurt är det, jag som verkligen brukar gilla att blogga. Varför detta plötsliga motstånd?

Dagen efter jag skrev det förra blogginlägget blev jag vald till ordförande för Musikcentrum Öst, en artistagentur och kulturpolitisk aktör såväl regionalt som nationellt. Några års investering som engagerad styrelsemedlem gav utdelning i ett ordförandeskap och en ny plattform att verka genom. Glad i hågen åkte jag hem efter mötet och planerade att skriva ett blogginlägg om hur man hanterar den ständiga balansen mellan kortsiktigt och långsiktigt tänk, mellan uppdrag som ger pengar nu och tidsinvesteringar som efter långsiktigt arbete förhoppningsvis ger större framgång och mer pengar. Att ständigt få köra två parallella spår och undvika att fastna i bara ett av dem. Nu kändes det ju som jag lyckades riktigt bra på den fronten.

Eller? Hur går det med min egen balans egentligen? Tankarna började snurra. Hur får jag egentligen tid till mitt långsiktiga arbete? Att jobba kortsiktigt går jättebra med Agnes hemma, men det långsiktiga stryker ofta på foten. Har en lång lista med projekt jag vill ta tag i för att komma vidare i karriären men det går väldigt långsamt framåt med den. Borde Agnes vara i barnomsorg i alla fall? Men vi är ju övertygade om att hon än så länge mår bäst hemma!

Och så vidare i rakt nedåtgående spiral med visst mått av självömkan. Det blev inget blogginlägg den dagen och inte den efterföljande heller. Och sen var det liksom kört, varje gång jag försökte närma mig frågan blev det alldeles tomt i huvudet. Jobbig fråga att ta tag i! signalerade hjärnan och fällde ner säkerhetsgrindarna. Vi kör lite Facebook-prokrastinering istället!

Drygt två veckor tog det, men nu har jag medelst mental slägga och stenhård disciplin tagit mig igenom säkerhetsgrindarna och tittat på den här jobbiga frågan om balans. Faktum är att det går rätt bra, jag måste bara skärpa mig och hitta strategier för vissa områden. Våga avsätta mycket mer tid för det långsiktiga, det kommer löna sig ekonomiskt i slutändan. Sätta deadlines även om det egentligen inte finns några. Hitta en lösning för att då och då få vara ensam en stund (det får jag nu också men då är det nästan alltid något av mer akut karaktär som måste fixas) och få jobba med det som kräver mer reflektion.

Nu vaknar någon därute i soffan, precis när blogginlägget är färdigt. Tack Agnes för dagens perfekta timing. Nu kan jag gå och vara mamma på heltid igen.

 

Äntligen, äntligen april. Äntligen slut på mars.

Jag brukar normalt sett tycka mycket om mars, men i år kom vi helt i otakt. Kan inte minnas när jag senast var så trött. Klarade av mina uppdrag men resten av tiden var som att kämpa sig framåt i deg. All den tiden jag tyckte att jag hade till reflektion och långsiktigt arbete bara försvann bort i en dimma av trötthet. Gjorde ambitiösa planeringar som skulle hjälpa men de slog helt fel och efterlämnade bara en känsla av att ingenting alls blivit gjort.

Men hur äter man upp en gigantisk elefant? Man tar en liten bit i taget. Man reflekterar över sina känslor och sina planeringar och korrigerar de sistnämnda lite i taget. Man är snäll mot sig själv och struntar i att jobba då allt bara känns motigt.

Och så kommer april och det känns som att nån drar upp rullgardinen. Allt känns lättare. Igår fick jag nästan klart ett jobb som legat över mig som en våt filt alldeles för länge och det känns så otroligt befriande. Jag har hittat tillbaka till den struktur jag vill ha på dagarna. Spännande saker är på g under april. Hade fina dagar hos en vän i helgen, åker till Dalsland i påsk och Luleå över Valborg. Allt är bra.