Kategori: Okategoriserade

Det händer säkert en gång om dagen. Jag tittar på dig, överväldigas av mina känslor och måste svälja eller blinka bort en tår. Att man kan älska någon så mycket.

Häromdagen fyllde du två år. I två år har vi levt i symbios med varandra, ett obrutet band sen du var bebis. Man kanske alltid har kvar den känslan för sitt barn, om än i lite annan form?

Naturligtvis håller du samtidigt på att utmejsla din egen person och reda ut hur världen funkar. Ibland får jag andas väldigt djupt när du testar var gränserna går, men samtidigt är det väldigt nyttigt för mig att reflektera. Vilka förhållningsregler är viktiga för mig? Vad kan du få styra över själv och vad bestämmer vi vuxna? När finns det förhandlingsutrymme och när är saker skrivna i sten?

Jag tror inte på trots. Jag tror, även om jag ibland blir matt och irriterad och måste påminna mig, att din intention alltid är god och att du alltid vill väl. Den inställningen hjälper mig väldigt mycket. Vågar nog till och med påstå att vi inte haft någon stor konflikt än och vet faktiskt inte om vi har haft så många små konflikter heller. Vad räknas som konflikt? Jag har i alla fall aldrig blivit arg.

Att vara din mamma är den bästa ledarskapsutbildning jag har gått. Ställ inga frågor som egentligen är förtäckta påståenden, en riktig fråga ska kunna klara ett nej. Få alla att känna sig viktiga och oumbärliga i flocken. Informera om det som snart kommer ske och förvarna i god tid att en aktivitet kommer avslutas. Våga ta mandatet som överhuvud, men våga också backa från ett beslut.

Jag och din pappa har aldrig försökt göra dig självständig genom att försöka göra dig mindre beroende av oss. Du sover mellan oss, vi bär dig fortfarande mycket i sele och du har aldrig blivit bortlämnad till någon utom den närmaste familjen. Så fort du gnytt till har vi kommit. Jag har fått höra att jag klemar med dig och att du kommer bli bortskämd, men det tror jag inte på. Trots vårt klemande har du utvecklats till en mycket bestämd, stark och självständig individ med stor integritet. Du markerar tydligt när du vill göra saker ensam och ingen pussar eller kramar dig när du inte vill det, inte ens jag.

På ett sätt har du blivit så stor. Du har ett fantastiskt språk och kan verkligen kommunicera dina känslor, viljor och behov. Du pusslar femtonbitarspussel, vill hjälpa till med alla hushållssysslor, går på pottan och kan färger och siffror både på svenska och engelska. Samtidigt är du fortfarande så liten. Konsekvenstänkandet har inte kommit över huvud taget och vi behöver ibland hjälpa dig att hantera dina känslor, annars kan det flyga både det ena och det andra genom luften då du försöker hantera en motgång.

Jag är så glad att vi kan pussla ihop livet så att du får vara hemma och vi får leva så här nära dig. Det är ett sådant privilegium.  Tack.

Håll avståndet. Bli inte kompis med dina kunder. Lite personlig kan du få vara ibland, men aldrig privat. Var professionell.

Ända sen jag var tjugotvå, började leda vuxenkör och skulle försöka kompensera bort min ungdom med att vara jätteprofesionell  så har det där suttit i. Jag har velat hålla avståndet. Blivit obekväm när någon börjat fråga saker om mig som inte har med jobbet att göra och tyckt det varit jättejobbigt med alla elever som kommer hem till vårt pyttelilla hem med leksaker uppradade bredvid fåtöljen. Det spelar ingen roll hur mycket jag städar innan, kunderna kliver ändå in i mitt privata liv.

Förra veckan började jag tänka om. Jag är trettiotre och behöver inte kompensera bort nån ungdom längre. Det skadar kanske inte att släppa lite på garden. Dessutom är ju faktiskt Frilansföräldern ett varumärke som jag bygger, då kan jag ju inte försöka städa bort föräldradelen så fort det kommer en elev.

Som ett test har eleverna denna veckan mötts av serpentiner och ballonger som suttit kvar sen Agnes ”snart två år”-kalas förra lördagen. Det har känts bra.

Idag ställdes dock allt på sin spets. Duktig pianoelev på ingång och Agnes hade somnat en halvtimme tidigare. Lugna puckar tänkte Emil och jag, tryggt förvissade om att lilla fröken skulle stensova sig igenom lektionen.

Det gjorde hon. Nästan hela tiden. Med åtta minuter kvar på lektionen hörde jag plötsligt gråt innanför sovrumsdörren. Emil försökte locka med både kramar och youtube, men utan framgång. Dörren öppnades och ut raglade en halvsovande gråtande Agnes som kravlade upp i mitt knä och började rota runt efter att få amma, precis som hon brukar göra precis när hon vaknat. Håll avståndet till dina kunder var det ja. Var aldrig privat. Lätt att göra det med ett ledset barn som drar i din blus.

Stäng av alla känslor nu Amanda. Frilansförälder var det ja. Låt barnet amma och avsluta lektionen så profesionellt det bara går. Ackordförklaringar, tips om en bra pianobok för kompmodeller och så lite fingerteknik på det. Tack och hejdå, ses om några veckor. Serpentinerna vajade i vinddraget när dörren slogs igen.

 

 

Jag sitter på en barstol i en fräsch kvarterslokal och framför mig sitter en av mina gamla körer. När jag ledde dem var de över sextio stycken, vilket kunde låta pampigt men var ett gissel att få ihop till en homogen klang. Nu är de strax över tjugo kvar och jag har blivit anlitad för tre inspirationsdagar där vi ska jobba med sångteknik men också bygga upp en ny identitet kring den här mindre konstellationen. Jag känner den här kören väl och är ordentligt förberedd men är ändå lite spänd på om min planering kommer falla i god jord. Har jag lagt detta på rätt nivå?

Vi inleder med en presentationslek. Sextio personer kan kanske inte lära sig varandras namn, men tjugo personer kan det definitivt. Man ska säga sitt namn och en sak man gillar på samma bokstav. Någon gillar cyklar, nån annan yllevantar, en tredje andras apelsiner. Därefter får jag tjugo vuxna människor att stå i ring, klappa rytmiskt och säga allas presentationsmeningar utan att tappa takten. Med lysande ögon dessutom.

Därefter lite sångteknik. Jag är ingen utbildad sångpedagog och har ganska begränsade kunskaper, men det lilla jag kan räcker alldeles utmärkt i sådana här sammanhang. Flytta ner rösten mentalt i bröstkorgen, inte i huvudet. Andas in och sen ut på sss, känn att diafragman jobbar. Nu sjunger vi en kvint upp och ner, släpp aldrig kontrollen. Öppna munnen, ni är en resonanslåda. Tänk bakåt och lek att ni är operastjärnor!
Fokuset är påtagligt under hela passet. Röstkvaliten förbättras nästan omedelbart. Jag noterar att de som ofta är ute och svajar på tonerna plötligt svajar betydligt mindre.

Nästa punkt är unison sång. Jag har varit lite orolig för om kören ska tycka detta är för simpelt, men det blir en riktig hit. Vi övar på att lyssna in varandra, att ställa in nån slags gemensam frekvens. Är vi på samma ton nu allihopa eller kör alla bara sitt eget race?
Koncentrationen är om möjligt ännu större nu. Jag ser när poletten börjar trilla ner hos sångarna. De tonsvajande koristerna har helt slutat svaja.
Plötsligt säger någon: Men nu sjunger jag ju själv. Jag surfar inte bara på de andra.
Yes! tänker körfröken.

Efter en väl tilltagen lunchpaus är det dags för att repetera vem det var som gillade läsning, maskiner, rotmos och kramar. Därefter väntar sång i kanon. Allt det vi precis tränat på, går det att komma ihåg när inte alla sjunger samma sak?
Njä, kanske inte riktigt än. Men med lite repetition går det snabbt mycket bättre. Vi jobbar inte med misslyckanden här, säger jag, vi jobbar bara med framgång. När jag skulle förbereda mig inför En Svensk Klassiker satte jag bara upp delmål som gick att klara. Först skulle jag åka två kilometer på skidor utan att ramla. Sen skulle jag åka två kilometer på skidor utan att ramla OCH köra om en tant. Och så vidare.

Dagen avslutas med stämsång. Vi jobbar med intonation, stannar på ackord och justerar tills det är rent. Jag pratar om att körsång handlar om två saker: att smälta in i en gemensam klang men också att våga låta sin egen röst bära. Inte tänka att man nog sjunger fel för att den bredvid sjunger en annan ton än man själv.
Plötsligt börjar det låta mycket starkare i basstämman. Aha, tänker körfröken, där trillade det ner ännu en polett.

Dagen är slut och vi avslutar med en runda. Jag förväntar mig att någon ska ha synpunkter eller önskemål om nästa gång, men alla verkar helt euforiska. Uppenbarligen var inriktningen jag valde en riktig fullträff. Bygget av det musikaliska laget är påbörjat.

Illusionen:
En vecka utan akuta saker att ta tag i och inte speciellt mycket inbokat. Perfekt för att skriva nuläges- och framtidsanalys, fixa klart hemsidan och skriva flera blogginlägg.

Realiteten:
Ladda om efter Färöarna, flera dagars besök av Emils föräldrar, ett grisigt hem och ett tomt kylskåp som krävde akuta åtgärder, energikrävande intryck och beslut som behövde bearbetas och som grädde på moset ett mycket kort men intensivt utbrott av magsjuka. Min hjärna har känts som en centrifug i slutskedet av tvättprogrammet.

Resultatet? Några få rader på analysen, några bilder till hemsidan och inte ett endaste blogginlägg. Realiteten-illusionen 1-0.

Men det kommer en ny chans. Det är söndag kväll, centrifugen har slutat snurra i huvudet, barnet sover i min famn och diskmaskinen jobbar på i bakgrunden.  Imorgon börjar en ny vecka då reflektionerna och visionerna flödar, hemsidan bjuder in till releasefest och blogginlägg produceras på löpande band. Heja på!

-Är du någonsin rädd när du flyger? frågar jag den danske piloten som sitter bredvid mig på flyget.
-Nej aldrig, svarar han.
I detsamma kränger planet till och en mycket turbulent landning tar vid. Passagerarna sitter med spända ansikten och håller i sig och när planet studsande tar mark drar hela kabinen efter andan. Jag kikar i smyg på piloten. Ser han rädd ut?

Lätt skakiga kliver vi ur planet och ut på marken. Färöarna hälsar oss med regn och blåst och jag är glad att jag valde täckjackan ändå. Jag, Ansti från Åland, Helene från Danmark och Eva som är ny kontakt från Nordiska Ministerrådet får vår taxi och påbörjar färden från Vagar till Tórshavn. Fyrtio minuter av detta grönbruna månlandskap med klippor som stupar rätt ned i havet.
-Det är som en fristad att få komma hit, säger Helene. Jag håller med.

Vi installeras på hotellet dit vår norske kollega Tore redan anlänt och får rum med fantastisk utsikt över Tórshavn, Nólsoya och havet. Jag skulle kunna sitta i fåtöljen och titta på havet hela eftermiddagen men bestämmer mig för att trotsa tröttheten och vädret och gå ut. Ute regnar det på tvären och blåser för fulla muggar men en liten stund ska man väl klara av. Jag klättrar nedför en stig och hamnar i en mycket liten skog, troligtvis Färöarnas samlade bestånd av tallar. Hur de kan ha så mycket trähus utan att ha några träd är en gåta.
Promenerar i en dryg timme och ser inte en enda människa ute. Hurtig men dyblöt och snart bortblåst svensk styrelseledamot placerar sig så småningom i fåtöljen med en kopp varm choklad och njuter av utsikten inifrån istället.

På kvällen är vi bjudna på middag av borgmästaren i Tórshavn med representanter från Tórshavns kommun. Ingen kan uttala namnet på huset vi ska till så vi visar en bild av huset för taxichauffören istället. Han hittar.
Hos borgmästaren serveras det bubbel och någon slags snittar med fisk på. Vegetarianen Amanda tar ett djupt andetag, gapar och sväljer snabbt. Nästa snitt innehåller den färöiska specialiteten fermenterat kött. Den förstår jag inte hur jag ska kunna få i mig, men tack och lov är det flera av mina kollegor som inte heller tar. Med lite onda aningar slår jag mig ned vid bordet, men till min glädje får jag inte bara vegetarisk mat utan även god sådan. Det händer inte alltid, vegetarianer verkar vara en sällsynt sort på Färöarna.
Middagen är trevlig och lättsam. Vi diskuterar hur saker fungerar i de nordiska länderna och skrattar mycket. Det krävs lite koncentration för att förstå allting (alla färöingar kan danska, färöiska är en rejäl utmaning att förstå) men det går och det är häftigt att sitta på en ö mitt i Atlanten och att alla förstår när jag pratar svenska.

Har kommit först till hotellfrukosten morgonen efter och dricker smoothie medan jag tittar på havet och saknar Agnes så mycket att jag måste svälja bort klumpen i halsen. Det har inte varit så jobbigt de andra gångerna jag varit här, det här var jag inte beredd på. Jag vill bara åka hem men känslan lättar när Helene kommer. Hon har tre små söner och vi pratar om balansen mellan jobb och barn. Det är så imponerande att du kan jobba när du har Agnes hemma, säger Helene och berömmer vårt val att låta henne vara hemma. Det känns bra.

Styrelsemötet närmar sig och Bestyrelsen for Nordens Hus (som det heter på danska) tar dagens första beslut att promenera från hotellet ner till Nordens Hus. Trots att det nu är uppehåll och nästan soligt är det forfarande inga människor ute och såväl bilister som betande får iakttar de utländska hurtbullarna på väg mot vårens möte.

Nordens Hus, detta vackra kulturhus med grästak och fokus på både färöisk och nordisk kultur, närmar sig. Vi möts av vår isländska kollega Ragnheiður och Nordens Hus direktör Sif, också hon från Island. De har fått tillbringa natten i Stavanger då flyget från Island inte kunde landa igår på grund av vädret utan fick flyga till Norge ibland. Detta händer inte ofta, men ibland.
Mötet börjar. Inne dricker vi kaffe och avhandlar punkter på dagordningen, ute skiftar vädret med en imponerade hastighet. Solsken, rejält snöfall och regn avlöser varandra på rullande schema utanför fönstret. Men hur klär man sig om man ska ut? frågar jag personalen på lunchen. Det gör man inte, säger de, det är ingen idé. Alla färöingar åker bil den här tiden på året.

Mer kaffe, nya mötespunkter. Jag börjar bli trött av att koncentrera mig på att förstå, men märker också att jag är mycket mer aktiv i diskussionerna än de två tidigare mötena. Det tar ett tag att komma in i rollen.
Vid fem är mötet slut och så även jag. Bestämmer mig för att promenera hem för att rensa hjärnan och får på tjugo minuter uppleva snö, regn och strålande sol. Försöker mig på en selfie med Tórshavn och havet i bakgrunden men efter tio försök inser jag att kameran inte kan lura bort tröttheten. Dags för paus.

Middag på nyöppnad fransk restaurang nere vid hamnen. Jag blir så imponerad av vilket utbud och vilket engagemang det finns på Färöarna med en befolkning på 50 000 personer, såväl gastronomiskt, utbildningsmässigt som kulturellt. Härom veckan fick Färöarna sin första Michelinstjärna, bara en sån sak.

Högt och lågt blandas under middagen och jag känner mig tacksam för att få umgås och utvecklas tillsammans med de här stimulerande människorna. Dessutom skrattar jag nog aldrig så mycket som under resorna till Färöarna. Fantastiskt.

Onsdag morgon på väg till flygplatsen. Det är rejält snöfall och taxin kör i fyrtio. Hinner bli lite orolig men vi kommer fram i god tid och slår oss ner i gaten. Alla är helt förbi av trötthet efter de här dagarna och ingen orkar prata. Jag orkar inte ens läsa utan spelar Mahjong på telefonen och tittar på de fantastiska glasfåglarna i taket och fönstret. Kan man ta med en sån hem?
Vi får gå ombord och planet lyfter. De nu snöklädda kullarna försvinner i dimman. Hejdå Färöarna, ses i höst igen. Tills dess finns du som bakgrundsbild på hemskärmen på telefonen.

Jag skulle avsluta helgen med att skriva ett inlägg om vikten att vara ledig. Att ha helger utan så mycket inplanerat, skrota runt och ge hjärnan möjlighet att komma ikapp och kanske hinna tänka nya tankar.

Jag hade en riktigt bra sådan helg nu. Nybakat bröd och melodikryss, förmiddag i skogen, springtur längs vattnet, podradio och bokläsning och en heldagstur ut till mammas lilla hus i Älta. Inget jobb, bara familjen och väldigt begränsat användande av telefonen. Lite nya tankar. Lugnt och avslappnat och jättefint. Jag tog till och med fina bilder som skulle förgylla mitt inlägg om vilan.

Sen avslutades hela helgen med två timmars kaos då jag skulle packa för morgondagens tripp till Färöarna, biljetter skulle skrivas ut, tvätt skulle hängas, räkningar skulle betalas och Agnes satte sig över sin trötthet och agerade tornado istället för att somna. Halleluja!

Men nu sover barnet i min famn, tornadons framfart är uppröjd, väskan är packad och min puls har återgått till det normala. En stunds frid råder i köket. Imorgon lyfter åter planet mot den gröna ön mitt i Atlanten.

På tunnelbanan hem efter att ha lett rep med Vivere. Var trött och opepp när jag åkte dit men det blev ett väldigt bra rep. Det var ju det där med att vara proffs, man trycker på on-knappen och kör.

Proffs ja. Sen jag gjorde den insikten för en dryg vecka sen (och bloggade om det här) har jag känt att det är nog bra att ta nytt avstamp i vem jag är. Jag är inte ung och idealistisk längre, jag är en trettiotreårig småbarnsmorsa. Hur mycket gamla idéer om mig själv släpar jag med mig?  Om jag struntar i vem jag varit historiskt, vem är jag idag?

För fyra år sen blev jag antagen till ett inkubatorprogram och fick där skriva någon slags analys om vem jag var som person och företagare och hur jag tänkte mig framtiden. Jag har rotat fram det dokumentet, kopierat frågorna och svarar på dem på nytt. Vad brinner jag för? Vad är mina styrkor och svagheter? Vad gillar jag att göra? Hur tänker jag mig framtiden och hur ska jag nå dit?

Det är hur många frågor som helst och jag har bara hunnit en bråkdel, men redan nu framträder en ny bild av mig. Saker jag förut brann för är inte längre så viktiga och mina åsikter, prioriteringar och framtidsdrömmar skiljer sig markant från den jag var innan Agnes föddes. Det är kanske inte helt oväntat men ändå väldigt spännande. Vem kommer träda fram när dokumentet är klart?

Nästa station Alvik. Dags att kliva av.

När jag jobbade på Sparrevikens lägergård var en del i pedagogiken att ge oss ledare uppgifter som vi själva inte trodde vi skulle klara av. Varje läger inleddes med oro och nervositet för om jag skulle klara mitt uppdrag och vid lägrets slut hade jag vuxit flera meter mentalt. Genom åren avancerade jag från ledare via ansvarig för ledarutbildningen till att vara chef för en hel lägerperiod men upplägget var detsamma: att ställas inför uppgifter som jag själv trott var för stora och växa enormt av dem.

Nu har jag inget Sparreviken som ger mig för stora uppgifter och inte heller nån chef som ser till att jag utvecklas. Det måste jag fixa själv och nu har jag gjort det med besked.

Min klassiska pianoutbildning till trots tycker jag att det värsta uppdraget är när jag ska spela klassiskt piano. Framförallt när det är ett stycke jag inte kan sedan innan. Jag blir så fruktansvärt nervös att jag blir helt blockerad redan under instuderingen. Extra jobbigt är det om det går fort, innehåller många förtecken, växlande taktarter och alldeles för mycket hjälplinjer.

Så bara för att utmana mig själv har jag tackat ja till att nästa onsdag kompa Till havs, detta svulstiga halvhysteriska stycke som uppfyller alla ovan listade jobbighetsparametrar. Med en etablerad operasångare som solist dessutom. Jag fick noterna igår och har ägnat några timmar åt att varva konstruktiv övning med totalblockering där jag paralyserat stirrat in i noterna och känt att jag inte kommer klara det.

Skitsnack, säger min bästa kompis Disciplin-Amanda någonstans i bakhuvudet. Du är profesionell pianist med mängder av högskolepoäng och har en vecka på dig. Sluta bli så nervös. Lös uppgiften!

Så nu ska jag öva, öva och åter öva. Köra över nervositeten och spela med bravur på onsdag. Därefter köpa en fet semla och njuta av känslan att ha vuxit några meter.

Igår hade Vivere Vokalensemble inspelningsdag och jag hade anlitat en god vän från musikhögskoletiden som ljudtekniker. Vis av tidigare inspelningstillfällen hade jag lagt på massor av tidsmarginal, fixat så att alla fick lunch och beredde mig på att efter avslutat dirigeringsvärv ligger halvdöd på soffan resten av kvällen.

Döm om min förvåning när allting bara flöt på. Riggningen gick jättesnabbt, ensemblen var på gott humör hela tiden, vi åt lunch i lugn och ro, spelade in en låt mer än planerat och var ändå klara två timmar före utsatt sluttid. Jag var inte ett dugg trött utan hade kunnat fortsätta i flera timmar till. När jag åkte hem funderade jag över vad som gjorde att det gick så smidigt och att jag inte var trött. Tänkte att det kanske var för att jag och Sebastian känner varandra väl och jobbar bra tillsammans. Sedan trillade plötsligt polletten ner.

Vi har ju blivit proffs! Inga ambitiösa studenter som ska försöka ro iland sina första stora projekt. Inte heller några ängsliga nyutexaminerade som oroar oss för om vi överhuvudtaget ska klara uppdraget. Det är snart sju år sedan vi sa hejdå till Musikhögskolan i Piteå och vi är professionella yrkesutövare som behärskar vårt jobb ut i fingerspetsarna.

Jag bodde sex år i Piteå och den tiden kändes evighetslång. Nu har jag alltså varit professionell musiker på hög nivå längre tid än vad jag var student. Tanken är både svindlade, befriande och förpliktigande på samma gång.

Lördag morgon. Emil har gått till jobbet och Agnes sover i min famn. Idag är en helt tom dag, skönt och välbehövligt för både mig och barnet.

Trött men glad efter denna roliga men intensiva vecka med nästan ingen administration alls utan bara fokus på konstnärlighet och kreativitet. Repvecka med Amabelli, pianolektion, artistmöte på Musikcentrum, dirigering både med Vivere och ett inhopp för min gamla kör. Igår hade Amabelli en mycket uppskattad minikonsert på Sunnivas trettioårsfest och på söndag ska Vivere spela in hela dagen. Fullt ös.  Parallellt med detta har Emil jättemycket i skolan, två dagar på sitt deltidsjobb, flera rep och konsert på söndag. Tack Gud för god logistisk förmåga och ett barn som tycker om att följa med sin mamma på jobb. ”Sunniva spela nyttelhajpa, mamma spela pjano å Annes vaja med!” konstaterades det glatt när Sunniva knackade på dörren inför veckans första Amabelli-rep.

Mitt i detta logistiska pussel kom det sms från Stockholms stad om att Agnes hade fått förskoleplats på vårt tredjehandsval med start i augusti och att vi  skulle svara snarast. Väl inne på barnomsorgs-sidan visade det sig att vi hade tre dagar på oss att bestämma oss. Om vi tackade nej till alla erbjudanden skulle vi åka ur kön, upplyste Stockholms Stad på sitt charmerande vis. Ja, de skrev faktiskt så. Kanske borde Stockholms Stad skicka sina tjänstemän på kurs i hur man utrycker sig trevligt och proffesionellt.

Vi behövde dock inte tre dagar utan cirka fem minuters diskuterande  för att bestämma oss för att tacka nej till platsen, medvetna om att vi då kanske inte får någon plats alls till hösten. När jag tryckte på knappen  kändes det helt rätt. Tio minuter senare slog tvivlet till med full kraft. Gjorde vi verkligen rätt? Är det bästa alternativet för Agnes att vara hemma? Förvägrar vi henne något om vi inte låter henne börja på förskola?

Jag gick in på förskolans hemsida. Allt såg fint ut och de verkade ha mysiga dagar. Men det fanns ingenting de gjorde som inte jag eller Emil själva gör med Agnes redan nu.  Dessutom i en lugn miljö där hennes behov och tempo får styra. Det enda som inte finns här hemma naturligt är andra barn,  men det är inget problem att lösa och än så länge tycker hon att andra barn är roliga i ungefär en kvart innan hon går iväg och leker själv.

Varken jag eller min bror gick på dagis och min syster började när hon var 4,5 år för att hon bara gick runt hemma och väntade på oss hela dagarna. Successivt har det börjat spira en liten dröm i mig att jag vill ge det samma till Agnes och eventuella framtida syskon. Frilansförälderfrågan ställs verkligen på sin spets. Är det möjligt att bygga en framgångsrik musikkarriär och samtidigt låta barnen vara hemma tills de börjar skolan?