Kategori: Okategoriserade

Söndagsmorgon på orgelpallen i Gustaf Adolfskyrkan. Prästen är vikarierande från Storkyrkan, pratar behaglig skånska och känns mycket sympatisk. I sin predikan pratar han om att inte vara offer och sitta och vänta på att någon annan ska ta hand om ens liv, utan att våga se och ta ansvar för sitt eget inneboende ljus. Templet i Jerusalem finns inte där, säger han, utan det finns i er själva.

Plötsligt kommer jag ihåg när jag för några år sedan stod framför Klagomuren, den enda kvarvarande väggen av Jerusalems tempel. Jag hade precis bestämt mig för att våga bli frilansmusiker och petade in en lapp bland de tusentals andra nedskrivna böner som fanns intryckta i murens sprickor. Ge mig mod att våga visa min storhet, stod det på den ihopvikta lappen.

Blir lite berörd av det minnet och tänker att det där jobbar jag med varje dag. Våga stå upp för sig själv, visa sin storhet, ta ansvar för sitt inneboende ljus. Ibland går det inte alls, ganska ofta med små myrsteg, häromdagen ett rätt rejält kliv. Nästa vecka kommer jag få jobba hårt på den fronten då vi ska ha repvecka med Amabelli igen och därefter börja sälja gig. Dessutom ska jag prata om min solosatsning med Musikcentrum på torsdag och måste dessförinnan ha formulerat en konsertidé att sälja.

Spelar klart högmässan, stänger av orgeln och beger mig ner från läktaren. Byter några ord med den sympatiska prästen som verkar imponerad över min insats. Men så bra att du är frilans, säger han. Skulle du vara intresserad av att spela i Storkyrkan och St Jakob ibland då vi är kort om folk? Får jag lämna ditt namn till musikerna?

Spela i Storkyrkan ibland? Ta nu ansvar för din storhet Amanda!   Ja, det går bra att lämna mitt namn till musikerna.

Jag frågade mig häromveckan i ett blogginlägg hur effektiv man egentligen kunde bli. Svaret så här långt är: Mer än du någonsin tror.

Emils heltidsstudier i statistik drog igång med en rivstart och kräver , förutom nästan dagliga föreläsningar på förmiddagarna, ganska många timmars studier hemma varje dag. Jag var lite orolig innan över hur sjutton vi skulle få ihop det hela, men märker att jag får lika mycket gjort som innan Emil började plugga. Om inte mer när jag tänker efter.

Detta fordrar en analys. Hur i hela friden får jag mer gjort när jag har ännu färre timmar att spela på?

Mottot ”Get shit done” som jag läste på Isabella Löwengrips blogg skulle jag säga är en stor del i det hela. Jag, prokastineringens okrönta drottning, har äntligen hittat ett motgift mot detta ständiga uppskjutande.

Vad betyder det då? Helt enkelt att bränna av alla dessa småuppgifter som gärna samlas på hög och tar långt mer tid att tänka på än att faktiskt göra bort den. Allt som tar under tio minuter att göra försöker jag få bort så fort det bara går. Och sån skillnad det gör!

Ett exempel. Ikväll ledde jag kör och fick i uppgift att spela in en stämma och lägga på den gemensamma dropboxen. På vägen hem tänkte jag på inspelningen och funderade på när jag kunde fixa dem. Plötsligt slog det mig att jag gick ensam på en bro, jag kunde lika gärna spela in nu.  Fram med Röstmemon på telefonen, sjunga in stämman, döpa filen och exportera den till Dropbox. Klart på två minuter.

Men på ett område härskar fortfarande prokastineringen. Nog för att jag har pyjamas på och ett sovande barn i knäet, men jag har fortfarande inte gått och lagt mig fast klockan är nästan midnatt. Om jag inte lyder nu, ja då vankas det smörj, som Pippi säger.

Jag är inget fan av begreppet Livspusslet, det känns bara som en stressande metafor. Gjorde en snabb googling för att se om jag kanske fått begreppet om bakfoten, men efter det kände jag mig än mer anti. En massa bitar som under stress och press ska pusslas ihop och där alla bitar måste vara med för att livet ska bli fulländat. Nej, detta är inget jag känner igen mig i.

Mitt liv känns snarare som jonglering. Ett gäng bollar i luften som ska hanteras och där den boll man precis började med snabbt byts ut mot nästa. När man minst anar det kommer nämligen bollarna ”läsa saga”, ”sätta in katten i förarhytten på leksaksbilen”, ”torka upp efter spontan lek med vattenkranen” eller ”Annes vaja mammas shamn!”. Efter att ha fått en sån boll ska man försöka hitta tillbaka till de andra. Hur många bollar har jag tappat på vägen?

Ibland, eller faktiskt ganska ofta, flyter jongleringen på som bara den. Jag hanterar alla uppgifter av vitt skilda karaktärer  utan att tappa en enda boll och allt känns otroligt effektivt och stimulerande. Åh, jag tycker verkligen om det här sättet att leva och arbeta!

Sen finns det ju dagar som igår och idag. Ett ändlöst kravlande på golvet på jakt efter borttappade bollar, både på det privata och professionella planet. Såväl effektivitet som stimulans har lyst med sin frånvaro och jag har knappt lyckats hålla igång två bollar samtidigt. Men ta mig tusan, nu är jag på något sätt i mål. Alla punkterna på listan är överstrukna, alla jobb-bollar har kunnat läggas åt sidan. Nu blir det helg. Tack och godnatt!

Amabellis historia startade på Facebook hösten 2012 då jag och Sunniva blev ihoptussade av en gemensam bekant som såg att vi bodde i samma område och tyckte vi borde spela ihop. Samma område visade sig till och med vara i samma hus och efter en första oplanerad träff i den gemensamma tvättstugan sågs vi några dagar senare i Sunnivas vardagsrum för att känna på varandra. Tycke uppstod omedelbart, vardagsrumsrepen blev till rutin och sakta men säkert växte Amabellis musikaliska identitet fram. Piano, nyckelharpa och sång, musik med vitt skilda influenser som inte enkelt låter sig stoppas i ett fack. En cocktail av folkmusik, jazz, visa, klassiskt, improvisation och experimentlusta.

Lagom till att vi började hitta en tydlig form och skulle börja satsa uppstod en paus. En längre sådan. Sunniva kom in på en masterutbildning och började kuska runt Nordens musikhögskolor med nyckelharpan på ryggen. Lagom till att hon var färdig födde jag barn. Lagom till att Agnes var stor nog för att jag kunde gå iväg på rep flyttade Sunniva till Umeå. Och så vidare. Vi har försökt få till ett rep här och där, men det har  ärligt talat inte gått något vidare. Anden är villig men köttet är svagt, så även hos de forna grannarna på Johannesfredsvägen.

Men nu minsann! Nu lever Amabelli igen och siktet är högt inställt på framgång. Hela den här veckan har vi repat och för varje dag går det snabbare att hitta varandra. Som att koppla upp sig mot en gemensam radiomast och börja sända på samma våglängd.  Det är häftigt.

Vi är inte i mål än men en bra bit på väg. Nya repdagar i början av februari och sen börja sälja gig. Spänd förväntan på var den här satsningen kan leda.

Måndag morgon. Klockan ringer och Emil går upp till sin första skoldag på statistikprogrammet. Jag ligger kvar med dig liggandes tvärs över mig som en stor värmekudde. Tänker på vilken lyx det är för oss alla, att du nästan alltid får sova så länge du vill. Inga tider som måste passas, ingen morgonstress. Ska den ena föräldern iväg och jobba är den andra alltid hemma med dig.

Du vaknar efter en stund, busar med mig i sängen och hoppar sedan ned på golvet och går ut i köket. Efter frukosten ägnar du all din uppmärksamhet åt dina små trädjur som radas upp i prydlig ordning på soffan. Jag sitter i fåtöljen bredvid  och hinner både koppla upp jobbhjärnan och skicka flera mail från telefonen under tiden trädjuren åker lastbil, badar (utan vatten) i militärgröna kåsor, spelar xylofon på en färgglad del av Brio-järnvägen och hoppar studsmatta på en plastbit. Fantasin flödar. Jag får vara med ibland när du kommer och vill ha hjälp med att stoppa in ett djur i förarhytten på lastbilen, men annars är det här din egen magiska värld.

Vi går ut en sväng i skogen på andra sidan vägen, klättrar upp på det lilla berget och tittar på skolbarnen som åker pulka. ”Nu Annes gå hem igen” säger du efter en stund och jag tänker återigen på lyxen vi har, att du kan få bestämma takten och innehållet på våra dagar.

Väl hemma igen försöker jag öva lite inför ett jobb, men du tycker jag ska sjunga Klappa händerna när du är riktigt glad istället. Om och om igen. Efter en stund, när du dansat färdigt till sången, provar jag att byta låt utan att säga något och nu går det bättre. Till och med så bra att jag inte får lämna pianot. ”Nej, mamma spela pjano!” säger du uppfordrande när jag försöker smita iväg för att värma en tekopp i mikron. Det är bara att lyda.

Den senaste veckan  har tankarna snurrat kring logistik, framtida barnomsorg och hur jag vill att mina dagar ska se ut. Kanske blir det bra med barnomsorg i framtiden men just nu känns det helt fel i mig att lämna bort dig flera timmar om dagen. Jag står och bäddar sängen när insikten kommer att jag vill att mina  dagar precis som idag. Just nu vill jag ha uppdrag där jag kan göra nästan allt hemifrån och sen vara borta några få timmar. För jag vill ju bara vara med dig.

Med viss vånda granskade jag kalendern inför den första arbetsveckan. En deadline att hålla sig till och alldeles för få arbetstimmar att spela på då Emil skulle vara mycket borta. Hur i hela friden skulle det gå ihop? Skulle jag kapa några dagar på mitt jullov och börja jobba tidigare? Nej, det kändes inte bra i magen. Jag fick helt enkelt bara vara fruktansvärt effektiv den tiden som fanns.

Nu är första arbetsveckan snart till ända och jag tror aldrig i mitt liv jag fått så mycket gjort på så lite tid. Trots att jag i princip bara varit med Agnes hela dagarna och verkligen inte stressat är jag nästan i hamn redan och deadlinen är inte satt förrän på tisdag. Nu för tiden klämmer jag in lika mycket på två timmar som jag förr gjorde på en arbetsdag. Och då tyckte jag ändå att jag var effektiv förr. Mycket fascinerande. Hur effektiv kan man egentligen bli?

I sex dagar har jag skrivit på det här inlägget. Lagt till, suddat ut, skrivit om. Blivit avbruten av ivriga mammarop och framförallt varit för trött och förkyld för att orka tänka en tanke till slut. Men skam den som ger sig.

Kära 2016. Tack för att jag efter många år av förvirring äntligen landat i en tydlig yrkesmässig identitet med bredden i fokus. Tack för större professionalitet och säkerhet, bättre paketerade tjänster och ökad förmåga att kunna ta betalt.

Tack för två besök på den gröna ön mitt i Atlanten med styrelsemedlemmar från hela Norden.  Tack för upptäckter och insikter om mig själv och min kompetens. Tack för medeltidsklänningar, kontrapunktisk stämföring och en fullsatt Visby Domkyrka när Vox Ancorae hade konsert. Tack för den stora utvecklingen mitt pianospel och framförallt min röst har gjort.

Tack för att jag nästan aldrig längre är stressad och ändå lyckas prestera bra resultat. Tack för att företagets omsättning för 2016 landade på 230 000 kr fast jag fortfarande bara jobbar ungefär halvtid.

Och tack tack tack för all den tid jag har fått tillbringa med Agnes. Alla vardagsstunder som i hennes sällskap blivit små magiska äventyr. Tack för att vi har möjligheten att låta henne vara hemma och bestämma takten på dagarna. Känns det bra får hon börja några timmar hos dagmamma (som vi helst vill ha) i augusti när hon är 2,5 år, annars får hon vara hemmabarn ytterligare ett tag. För oss är det värt allt pusslande.

2017. Hittills har jag bara sett dig genom förkylningens och den tillhörande trötthetens dimmiga glasögon, men jag tänker på dig med förväntan och tillförsikt. Emil ska börja plugga och deltidsarbetet med fjorton timmar borta två eller tre dagar i veckan byts ut mot heltidsstudier. En omställning som ger vissa utmaningar men framförallt öppnar många möjligheter. Ett steg i helt rätt riktning.

Jag ser fram emot framgångar såväl solo som med mina ensembler. Vill jobba mer med barn och ungdomar, blåsa liv i det vilande Israelprojektet och åka till Färöarna inte bara som styrelsemedlem utan också som konserterade musiker. Undervisa på folkhögskola och få fart på körsång som teambuilding. Komma in i Eric Ericsons kammarkör, min sånglärare tycker jag ska satsa på en första sökning redan i vår. Lägga mer tid och kraft på bloggen och Instagram.  Få fler styrelseuppdrag med bra arvode. Dubbla omsättningen och ha 100 000 kronor på företagskontot innan räkningarna och hyran ska betalas. 64 000 kr på kontot är rekordet nu, 100 000 är inget jättesvårt mål att nå.

Jag vill egentligen inte gå upp så mycket mer i arbetstid utan satsar på mer välbetalda jobb. Resten av tiden vill jag vara med min familj och kanske träffa nån vän ibland. Och träna. Och läsa böcker.

Förkylningsdimman börjar så sakteliga lätta. På måndag börjar jag jobba igen. Förväntan och tillförsikt.

Mellandagar i Dalsland är några av årets bästa dagar. Allt är inbäddat i julstämning och man bara glider runt i långsamt tempo, dricker glögg, äter rester och umgås med familjen. Agnes och hennes treåriga kusin Zoe har en så fin relation och det är spännande att se hur den utvecklas i takt med att de blir äldre.

Jag klev i den professionella kostymen på julaftons kväll och spelade på både midnattsmässa och julotta. Efter tretton år har juljobbandet (och fyra timmars sömn) blivit en tradition och en del av mitt julfirande. Vissa kör hemvändarkrogkväll på juldagen, jag kör hemvändarjulotta. Det är alltid en väldigt fin upplevelse och jag blir alltid så varmt välkomnad.

Detta år var jag främst sångsolist och prästen hade önskat O Helga Natt. Först var jag rejält tveksam till den idén. Blir det inte lite fånigt att sitta och kompa sig själv och brassa på i värsta Jussi-stil? Det är väl en sak på sånglektionerna men något helt annat i ett offentligt sammanhang. När jag i princip bestämt mig för att slopa O Helga Natt testade jag mammas förslag om att göra min egen version och märkte till min stora förvåning att det kändes bra.

En lågmäld O Helga Natt med liggande ackord som kommer igång så smått först på andra versen , kan det verkligen vara nåt? Mina tvivel suddades ut efter avslutad gudstjänst då det kom fram okända människor  och bad att få tacka för den fantastiska upplevelsen. Tänka sig. Tack.

Jag  vet inte om det finns i dagens spel, men förr när man spelade Super Mario så kunde man få en stjärna där Mario var odödlig. Gnistrande i olika färger rusade han fram och ingenting kunde stoppa honom. Superkraften höll dock inte så länge, efter nån minut började han röra sig som vanligt igen.

Även jag (kanske har alla det?) besitter en sådan överväxel och i förra veckan gick de första dagarna helt i superkraftens tecken. Roddade som ensamt ansvarig ett stort Luciatåg (där Lucian dessutom svimmade på det publika genrepet) med alla dess utmaningar utan att bli det minsta stressad, vilket både förvånade och imponerade mig. Spelade på Musikcentrums julträff och fick beröm både för att det lät så bra och för att jag var så professionell. Brände av punkter på att göra-listan i rasande fart och fick saker gjorda som legat och väntat i över ett år. Pang pang pang, inget kunde stoppa mig.

Torsdagen började bra, men på eftermiddagen började superkraften hacka betänkligt. När Emil kom hem från jobbet sent på torsdag kväll var det rätt ynkligt från min sida, men tillsammans fick vi ihop den sista logistiken. När vi gick till sängs var allt städat, packat och jag hade avslutat terminens jobb och gått på jullov. Allt på listan blev inte klart, men tillräckligt för att känna mig nöjd.

Morgonen efter tog vi tåget upp till Emils brors familj som bor utanför Östersund och där väntade superkraftens motsats. Allt går jättelångsamt. Vi sover som små grisar, leker ute i snön, lyssnar på tystnaden, gräddar våfflor och lussebullar, spelar Solitär och läser böcker. Agnes stormtrivs både med sin lilla femmånaders kusin och med hennes leksaker. Jag har inte tänkt på jobb en minut sen vi åkte från Stockholm. Väldigt vilsamt.

Imorgon eftermiddag åker vi härifrån, sover en natt hemma och åker sedan vidare mot Dalsland. Ingen jul utan Dalsland för mig.

Ensam lördagmorgon. Agnes och Emil sover i sängen (med exakt samma kroppshållning, blev lite rörd när jag såg det) och jag fick några timmar för mig själv att jobba undan. Satsar på att bli klar med hela min att göra-lista innan nästa fredag då vi åker till Emils bror i Östersund några dagar. Därefter väntar jul i Dalsland, längtar.

Två stora saker bockades av igår. Dels hade Vivere Vokalensemble sin föreställning som var välbesökt och gick bra. Jag tycker att det är så roligt att följa de här kvinnornas utveckling, vilken skillnad det är på  de konserter de gjorde vid starten för fyra år sen och vad de levererar idag. I vår ska vi göra en ren acapellakonsert, det ska bli kul för mig att fokusera på dirigerandet.

Men det största för mig igår var att få betala bort den sista kvarskatten till Skatteverket. Ni som läst bloggen sen start kanske minns att Försäkringskassans och frilansmusikerns världar inte korrelerar speciellt väl och att jag fick en fullständigt usel föräldrapenning som inte alls går att leva på. För att få det att gå ihop över huvud taget skrev jag förra året en väldigt låg inkomst på den preliminära skattedeklarationen och istället för att betala in skatt, moms och sociala avgifter till Skatteverket så levde jag på de pengarna. Jag visste att jag skulle åka på rejäl kvarskatt i år, men hellre det än att få vända på vartenda öre.

I somras betalade jag bort all moms och igår fick Skatteverket en inbetalning på nästan trettiotvåtusen kronor. Jag har snålat lite under hösten för att kunna betala in de här pengarna och det var en fantastisk känsla att inte bara kunna betala allt på ett bräde utan också ha nästan lika mycket kvar på kontot efteråt. Glad och stolt!  Det här ska firas!