Kategori: Okategoriserade

Kom på i eftermiddags att jag helt glömt bort bloggen den här veckan. Så kan det gå när huvudet är fullt av annat, men eftersom jag är en disciplinerad människa ignorerar jag det faktum att klockan är över midnatt och bestämmer att det fortfarande är söndag och att även den här veckan ska föräras ett inlägg.

Huvudet är som sagt ganska fullt och så även kalendern. Vivere ska ha genrep och föreställning den här veckan, oväntat många elever vill ha lektioner i december, jag ska förbereda kyrkjobb och egna konserter och utöver det har jag med kort varsel fått ett stort Luciajobb på en högstadieskola. På drygt tre veckor ska det produceras ett välklingande Luciatåg och ingjutas kraft, mod och teknik i sångarna. En utmaning men också väldigt roligt.

Men trots att det just nu är mycket att göra, att jag jobbat mycket fast det är helg och jag och Emil pusslar nåt sanslöst för att få det hela att gå ihop är jag så glad för vårt beslut att låta Agnes vara hemma åtminstone till nästa höst. Det är fantastiskt att tillbringa så mycket tid med henne. Att leva så nära henne och inte behöva stressa gör att varje liten vardagsaktivitet blir ett äventyr.  Att gå och slänga återvinningen med en liten kämpe som  bestämt hävdar att ”Annes sänna sopoj” och sen släpar sin egen påse (och vägrar ta emot hjälp) hela vägen till containrarna. Att åka Tvärbanan och sen bara spontant kliva av för att vi ser en lekpark som verkar kul. Att mitt på dagen packa väskan med sittunderlägg, bananer och några pepparkakor, gå upp i den lilla skogen mitt emot huset, sätta sig på en bergknalle och titta på och prata om allt man kan se därifrån.

Det stora i det lilla. Äventyret i vardagen. Tack Agnes för att du lär mig det.

Det finns en skröna om hur en god vän till mig, då arbetandes inom försvarsmusiken, ringde upp en föredetta soldat. Soldaten hade trots avslutad tjänstgöring uniformen kvar hemma och denna skulle nu återböras till Kronan fortast möjligt, helst igår. Den föredetta soldaten befann sig dock på annan ort än uniformen och hade ingen möjlighet att komma åt den, men sådana ursäkter bet dock inte på min gode vän. ”Lös uppgiften!” sa han och lade på luren.

Min gode vän hävdar bestämt att skrönan inte är sann, men faktum är att ”Lös uppgiften!” har blivit ett av mina ledord, såväl professionellt som privat. Det händer då och då att man ställs inför situationer man inte räknat med och då finns det inte tid för att lägga sig på marken likt matadoren i Ferdinand, det är bara att lösa uppgiften .

Idag uppkom en sådan situation. Jag skulle spela på två dop utan några som helst utmaningar eller överaskningar. Trodde jag fram till jag satt på tunnelbanan in och upptäckte att ”Lilla liv” inte var psalmen jag trodde utan en helt okänd sång som dopfamiljen mailat noter på. Ok, lös uppgiften.

Sjöng sången femtioelva gånger för mig själv på tunnelbanan för att få ett hum om den och höll tummarna för att kyrkan skulle vara tom så man kunde öva lite. Den var full. Övade på lägsta registrering uppe på orgeln och fann att det inte skulle gå att spela och scrolla på mobilen samtidigt. Bestämde mig för att inte lägga tid på att leta efter en eventuell skrivare och försöka skriva ut via wi-fi utan började istället leta efter notpapper på läktaren så jag kunde skriva av noterna. Det fanns inget. En kvart kvar till klockringning.

Sista utvägen kvar. Tog ett A4-papper, ritade några fruktansvärt vingliga notlinjer och började skriva av noterna från telefonen. Notsystemen vajade som i svår storm och  fulare notskrift har sällan skådats, men vem bryr sig om sånt just nu? Kladda ner ackordsanalys, av med telefonen och så en mental genomspelning i huvudet. Ett djupt andetag. Klockorna började ringa.

 

Jag har förstått att företag brukar åka på konferens. Man åker bort för att bygga laget, utmanas i nya situationer, bjudas på inspirerande föreläsningar, äta gott och kanske till och med få lyxa till det med SPA. Så nu har mitt företag åkt på konferens. Till den fashinionabla konferensanläggningen Huset i Dalsland. Sekelskifteshus med stor trädgård för rekreation och fantastisk sjöutsikt.

Eftersom det är ett frilansförälder-företag är såklart även barnet med. Vi bygger laget medelst upptäcktsfärder i skogen, bad i badkaret och gemensamma sångövningar. Jag får utmana min abstrakta musikertillvaro genom att få jobba i trädgården och känna mig rejäl och redig i Lundhagsbyxor  och den nya grensågen. Inspirerande, utvecklande och utmanande föreläsningar i personlig och professionell utveckling erbjuds av Vd:n för Huset flera gånger om dagen.  Ikväll ska vi besöka den välrenommerade restaurangen ”Morfar” för att avnjuta kvällens meny. Och ta mig tusan om det inte  hinns med lite SPA, eller åtminstone en stund i frisörstolen med en tidning och lite te!

Jag gillar verkligen det här konferenskonceptet. Måste snart boka in en ny.

Våra veckor innehåller alltid två eller tre dagar i sträck där Emil antingen är borta 07-21 eller jobbar natt och sen sover större delen av nästföljande dag. Medan han är borta eller sover sköter jag barn, hem och företag.

I början kändes de här dagarna jättestressiga. Jag försökte trycka in jobb så fort det fanns en liten chans och kände mig ständigt jagad. Sen bytte jag strategi och bestämde att detta är mina och Agnes mysdagar som bara går i hennes tempo. Jag får jobba när hon sover, allt annat är bonus. Vips förvandlades dessa dagar från stressiga till fantastiska.

Idag, efter fyra intensiva arbetsdagar, har vi en sådan mysdag. Läsa sagor och kolla på I drömmarnas trädgård tillsammans, sparka boll och hoppa i vattenpölar. Jobba några timmar när Agnes sov och sedan mys i soffan med äppelbitar i ett decilitermått. Sånger, sånger och ännu flera sånger. Gemenskap vid köksbordet där jag skrev en planering till en körhelg och Agnes lekte med sina små trädjur. Kvällspromenad hand i hand till lekparken och räkna hur många flygplan som flög förbi på himlen. Laga middag med liten assistent som med orden ”Annes jäpa till!” kravlade upp på tripptrappstolen bredvid spisen och ivrigt provsmakade innehållet i stekpannan.

Jag älskar de här dagarna. Imorgon har vi en till.

Man kan fundera över vettigheten i att sitta på köksgolvet med en tekopp i handen och skriva blogginlägg på en laddande telefon mitt i natten. Gäspandes dessutom. Men jag var i stort behov av en stund helt för mig själv efter att Emil varit borta på jobb i ett dygn. Agnes och jag har haft det jättemysigt och hon tycker dessutom om att leka själv, men man är ju liksom alltid påkopplad. Redo att släppa det man har för händer så fort lilla fröken kallar.

Det har varit en hel del undervisning i både piano och sång senaste veckan. Har fått ett gäng nya elever den här hösten, alla vuxna. Jag gillar dem allihop men känner att jag saknar att ha barnelever. Tycker mycket om att vara någons fröken och blir oftast väldigt fäst vid mina små elever. De två bröderna i Piteå, där jag kom hela familjen nära, har fortfarande en plats i mitt hjärta fast de snart är vuxna och den äldste redan börjat på universitetet. Och mina små körflickor på Gotland (som nu är tonåringar) fortsatte jag träffa så länge jag åkte regelbundet till ön och nu följer jag dem på Facebook och skickar hjärtan på deras födelsedagar.

Nåväl, just nu är eleverna vuxna och det kräver en annan slags relation och en annan pedagogik. Tycker det är en större utmaning att undervisa vuxna när fröken- och elevrollen inte går lika automatiskt som när man undervisar barn. Man måste verkligen aktivt ta sin plats som pedagog. Inte mesa ur och bli kompis.

Och nu i veckan har jag insett att det är precis det jag tränar mina kvinnliga sångelever i, att våga ta sin plats.  De är drillade i en kultur där man ska ha en mjuk och vän stämma, inte alls förankrad i magen. Vill de göra sig hörda höjer  de röstläget ett snäpp, inte sänker det. Det är spännande att jobba med. Nog för att de får sjunga sånger på lektionerna, men vi övar minst lika mycket på att ta kontroll över rösten, förankra den i magen och i fötterna, sänka röstläget, våga låta rösten höras och våga ta plats. Det kommer fram många tankar om självbild och ibland också tårar. Häftigt att få jobba med något som rör runt djupt inne i människan. ”Att få människor att hitta sin inneboende potential” har ju varit mitt pedagogiska motto i många år och även om det kanske låter pretentiöst så är det precis det som händer på de här lektionerna.

Nu är det ännu mer mitt i natten, jag har gått och hämtat barnet som inte ville sova utan sin mamma och ska nu på nåt sätt få oss båda i säng utan att hon vaknar igen. Wish me luck!

Jag övade som en liten blå inför mitt uppdrag som reppianist förra veckan och pressade mig riktigt hårt i tre dagar. Morgonen efter genomförandet kände jag mig sliten och ju längre dagen gick desto sämre mådde jag. På kvällen var jag riktigt under isen och bestämde mig för att bara lyssna på kroppen. Efter en sån här ansträngning behövs det paus en dag. Kreativitet kräver mycket vila heter det ju.

Fredagen ägnades således åt att ligga i soffan och läsa medan Emil och Agnes var ute och gjorde ärenden. Det var en märklig känsla, jag har blivit så drillad att jobba så fort möjligheten dyker upp.  Nu är hon ju inte hemma, ska jag inte trycka in så mycket jobb jag hinner nu? Nej jag ska ligga här under filten och dricka te och läsa min tegelstensroman. Hela dagen.

Blir så tacksam för friheten i det här jobbet. Stundtals händer allting samtidigt och skulle vara klart helst igår, men det finns också utrymme för att trycka på off-knappen efter sådana perioder.

Efter en fredag med nästan i boken och en mycket lugn helg är jag nu fit for fight och riktigt pepp på jobb igen. Så pepp att jag nu, efter att Agnes somnat i mitt knä, ska slå upp datorn och fortsätta jobba vidare med hemsidan. On-knappen lyser igen.

Frilanslivet är en ständig berg- och dalbana. I mitt förra inlägg för en vecka sen skrev jag att det var väldigt lugnt just nu och tid för långsiktigt arbete. Strax efter att jag postat det ramlade det in tre jobb! Bra för ekonomin men det långsiktiga arbetet blev skjutet på framtiden ännu en gång. Håll ut kära framtida kunder, snart kommer en uppdaterad hemsida, nya visitkort och nya inspelningar!

Ett av uppdragen jag fick var som reppianist på en körövning imorgon. Kören ska framföra Duruflés requiem på lördag och dirigenten ville köra igenom alltihop utan att samtidigt behöva sitta vid pianot. Bra för cv:t med ett sånt jobb tänkte jag och tackade glatt ja. Bra betalt var det också. Och jag läser ju så bra avista.

Igår och idag har jag inte varit lika glad då jag insett att det är viss skillnad på musikhögskolestudentens och frilansförälderns hjärna. Musikhögskolestudenten behövde bara bry sin hjärna med aktuell repertoar och kunde därför ta sig an stora mängder material på kort tid.  Frilansförälderns hjärna är redan rätt full av vinterstövlar som ska köpas, fakturor som ska skickas, tvätt som ska tvättas, repertoar som ska övas och blogginlägg som ska skrivas. Att utöver det då trycka in 40 minuters musik med rätt komplicerad notbild  på några dagar har således inte gått något vidare. Det tog inte så lång tid innan det blev tvärstopp, fokuset försvann och hjärnan kändes helt överhettad.

Men the show must go on, även om pianisten mest känt för att kasta in handduken. Jag har övat små små partier i taget, skrivit ackordsanalyser i mängder  och mutat mig själv med choklad. Bitit i det sura äpplet och ställt in ett rep jag sett jättemycket fram emot för att istället vara hemma och öva Duruflé. Tagit mycket pauser. Försökt hålla fokus och peppa mig själv istället för att bli stressad.

En dag kvar. Sen ska jag gå på det där repet, riva av hela Requiemet i ett svep och sen åka hem och vila den överhettade hjärnan. Bä bä vita lamm trettio gånger i följd (varje gång följt av ett glatt ”meja!”) tror jag blir en utmärkt nivå.

 

Tisdag morgon. Emil har gått till jobbet och Agnes sover alltjämt. Jag skrotar runt i nattlinne, morgonrock och raggsockar och inväntar det förkylda barnets uppvaknande. Är hon tillräckligt frisk för att följa med på  Musikcentrums styrelsemöte eller ska jag vabba? Troligen blir det det sistnämnda, borde ju kunna vara med en del på mötet via telefon eller Skype.

Det är lugnare nu. Ända sen terminen började i slutet av augusti har det varit full rulle. Väldigt mycket jobb i Oscars med mestadels utmanande spel- och dirigentuppdrag, ett gäng nya elever, liten turné med Vox Ancorae, extremt mycket jobb med Vivere och så en tripp till Färöarna. Roligt och bra pengainflöde, men nästan ingen tid för det långsiktiga arbetet. Almanackan är inte alls lika full nu i november och just nu är det rätt skönt. Skönt att hinna visionera och jobba långsiktigt utan något akut som flåsar mig i nacken.

Vad har du för spännande projekt på gång? undrade min åländska styrelsekollega när vi sågs på Färöarna. Först blev jag alldeles tom i huvudet, inte har jag några spännande projekt som är spikade och klara? Sen fick jag påminna mig om att detta är entreprenörskapet. Man kastar ut hundra frön och så kanske det blir plantor av tio. Något frö kanske blir ett stort träd och något kanske tar flera år och flera omsådder innan det börjar växa.

Så vad har jag då för spännande projekt framför mig?  Vilka frön ska jag kasta ut? Manus och koreografi till Viveres föreställning i december, PR-material till Vox Ancoraes vårturné, ett första rep inför ett tilltänkt sommarmusikprogram,  produktblad för körsång som event…  Ett  frö som jag sått i många olika jordar utan att det tagit fart men som heller aldrig dör  är mitt barnkörsprojekt och nu är ett nytt möte inbokat. Ska få tummen ur och maila Stockholms folkhögskolor för att få in en fot som springvick och sen var det ju det där med  nya visitkort, uppdatera hemsidan och börja fylla Frilansförälderns Instagram…

Nu vaknade barnet. Det blir vabbande istället för styrelsemöte. Mysigt.

 

…som visserligen är mest bruna så här års, men ändå. Detta underliga fascinerande storslagna månlandskap som Färöarna består av och som slår an en ton hos mig. När planet lyfte och Färöarnas klippor försvann under molntäcket kändes det plötsligt jobbigt att fara trots att jag verkligen längtar hem.

Korta fakta om Färöarna: självstyrande område under Danmark med eget språk, flagga och nationalsång bestående av arton öar mitt ute i Nordatlanten med en befolkning på ungefär femtiotusen personer. Högt uppe på berget i huvudstaden Torshavn med utsikt över staden och havet tronar Nordens Hus, ett kulturhus för både färöisk och nordisk kultur med ett digert och mycket imponerade program. Huset har en styrelseledamot från varje nordiskt land och just nu en isländsk direktör.

Två intensiva dagar gick fort. Mingel med Nordens Hus rådgivande nämnd, styrelsemöte hela tisdagen, lunch med styrelse, tjänstemän från Nordisk Ministerråd och Nordisk Råd samt personal och så flott middag på tisdagkvällen. Att i två dagar vara fullt fokuserad på att förstå danskar, färöingar och islänningar som pratar på danska om ganska avancerade saker tar på krafterna, det har gått mycket energi. Samtidigt är det väldigt roligt. Jag sporras av utmaningarna, blir inspirerad av att lära mig mer om det nordiska samarbetet och har otroligt roligt med mina kollegor. Vissa av skämten som kläcktes skrattade jag åt i två dagar efteråt.

Även mitt musikerjag fick påfyllning. Nordens Hus är en väldigt vacker och behaglig byggnad och jag känner starkt att jag skulle vilja ha en konsert där. Tankarna spann sedan vidare och jag började fundera kring konsertidéer och stödformer, såväl i Sverige som utomlands. Har insett att det är väldigt viktigt att jag kommer iväg på konserter, föredrag eller vad det nu må vara och får inspiration. Det har haft väldigt låg prioritet sen Agnes föddes, men det ska det bli ändring på!

Nu är jag på Arlanda och ska ta flygbussen hem. Längtar så det värker i kroppen efter min lilla familj, vill hem hem hem till Agnes som säkert vuxit jättemycket på två dagar. Borta bra men hemma bäst.

Jag är fortfarande på Färöarna och har möte uppe på Nordens Hus, bjuds på mat och vin, blir underhållen av mina roliga styrelsekollegor och får mental påfyllning och inspiration till egna konstnärliga projekt. Det tänkte jag skriva ett inlägg om imorgon. Nu till något helt annat.

Sedan drygt tre år tillbaka leder jag Vivere Vokalensemble, en fyrstämmig ensemble på tolv damer ursprungligen bestående av två kompisgäng som dragit med sig systrar, döttrar och vänner. Man skulle således kunna tro att detta är en ”dricka kaffe och snacka skit”-ensemble utan andra ambitioner än att ha trevligt men icke, framförallt de senaste terminerna har utvecklingen gått med rekordfart. Vi har ett högt  repetitionstempo, det krävs mycket övning mellan repen, repertoaren spänner över de flesta genrer och föreställningarna vi producerar framförs alltid utantill och med visst mått av agerande. Det är inte utan utmaningar och stundtals undrar nog både de och jag om det här ska hålla, men de har alltid gått i mål med flaggan i topp.

I somras fick jag frågan från en bekant om Vivere ville vara operakör i hennes opera Den Stora Vävoperan som skulle sättas upp på Musikaliska i oktober. Vivere tackade ja och i augusti började vi repa operarepertoar parallellt med den egna föreställningen vi ska göra i december. I början kändes det bara som kaos. Svårt att hitta någon struktur, jättehöga lägen och ovant att sjunga utan en dirigent som ger toner. Stor utmaning för mig att lära ut på ett bra sätt och att hitta balansen mellan att peppa och att inte släppa igenom för att vara snäll. Varje gång jag åkte hem från repen undrade jag om jag gjort rätt som tackat ja. Växer Vivere av det här eller knäcker jag dem? Inte blev det bättre när det visade sig att styrelsemötet på Färöarna låg samtidigt som operaföreställningen. Ska jag bara lämna Vivere och åka bort, är det professionellt?

Föreställningen närmade sig och repertoaren började sitta. Jag var med på heldagsrepet med alla inblandade och agerade andredirigent, körsångare i alla stämmor, tolk mellan dirigent och kör, sångpedagog och peppningscentral. Massor av intryck, utprovning av kostymer och mängder av regianvisningar. Sen det svåraste för mig – att bara släppa och åka hem och packa för Föröarna. Lita på att Vivere klarar sig utmärkt utan mig.

Sen har jag följt dem på Facebook som värsta hönsmamman. Nu övar vi på det här partiet, nu är vi i sminket, genrepet gick bra. Bilder på Vivere ätandes lunch på Berns iklädda kostymer och smink. Dirigent Björnerås har, mycket förvånad över sin egen blödighet, skickat små hjärt-emojis och peppande utrop.

Och nu sitter jag här i min hotellsäng och gottar mig i bilderna från föreställningen och kommentarerna om att allt gick jättebra och var jättekul. Jag är så jäkla stolt över Vivere, att de vågade kasta sig in i en helt ny värld med alla utmaningar det innebär och att de satte det. Att min pedagogiska målsättning att hela tiden få dem att utvecklas och bli medvetna om sin inneboende potential faller så väl ut. Det är stort.