Kategori: Okategoriserade

Långsamma dagar hemma i Dalsland . Familjeumgänge, strandhäng, trädgårdsarbete och lek. Talförmågan har exploderat hos Agnes, bara den senaste veckan har det kommit massor av ord. Kan tänka mig att den bidragande faktorn till denna snabba utveckling är att Agnes kusin och största idol, snart treåriga Zoe, också är här i huset.

Förutom att sitta på verandan och titta ut över sjön, leka med barnen eller klippa den enorma lindhäcken har jag också haft solokonsert. Det var verkligen inget jag initierade själv, utan jag blev uppringd och ombedd att komma och göra konsert i kyrkan där jag vickat mycket genom åren. Bara jag, inte med någon ensemble.

Först var jag lite tveksam. Nu har jag ju äntligen landat i att jag är en musikalisk kameleont och inte någon solist med tydlig identitet, ska jag då tacka ja till en solokonsert? Kommer det verkligen att bli bra? Sen tänkte jag att det är ju inte Stockholms konserthus som ringer, utan en liten församling på landet där jag av erfarenhet vet att de tycker det låter  fantastiskt så fort jag öppnar munnen. En solokonsert blir en rolig liten utmaning.

När konserten närmade sig började jag sätta ihop ett program för piano, sång och orgel. Mycket visor, en del folkmusik, två Bachstycken och en touch av jazz. Lite egenskrivet och en del improvisation. Kände succesivt att jag har ju visst en egen musikalisk identitet. Nog för att jag kan leverera i nästan alla genrer, men jag har ändå något som är min grund.

For till kyrkan tillsammans med mamma som skulle vara publik, slängde käft med personalen en stund och sen började konserten. Jag hade skrivit ett manus om sommarens olika aspekter som jag vävde in musiken i, så att allt blev som en helhet. Det kändes som att det mesta flöt på bra och folket i bänkarna verkade nöjda när de gick ut.

I bilen hem frågade jag mamma vad hon tyckte. Min mamma är det mest konstruktivt kritiska som finns. Hon har väldigt höga krav på vad som är kvalitet och säger aldrig att något är bra om det inte är det. Väldigt skönt att alltid kunna lita på det. Ända sen jag var liten har bilresorna hem från konserterna ägnats åt att gå igenom vad som var bra och vad som kan förbättras. Innan konserterna var det röstträning och övning hur man tar scenen i besittning, efteråt var det direkt återkoppling. Vem behöver en coach om man har en sån mamma?

-Det var så jävla bra. Jag hade goosebumps nästan hela tiden. Du har blivit ett sånt proffs, du kan spela i vilket sammanhang som helst, svarade den kritiska coachmamman och jag höll på att tappa hakan av förvåning. Sen höll jag igång på någon slags lågintensiv bubblande euforiri resten av kvällen.

Så uppenbarligen klarar jag utmärkt att stå på egna ben också. Ska se vad det blir för musikaliska bravader av den upptäckten. Första steget är att ta tillbaka mitt solomedlemskap i Musikcentrum Öst som jag gjorde mig av med då jag inte tyckte att jag var någon solist.

Men allra först en liten stund i hängmattan med utsikt över sjön och plats för egna tankar.

 

Borta bra men hemma bäst. Efter elva dagar i Luleå kom vi hem till Stockholm igår kväll. Det har varit roligt att träffa Emils familj, jag blev lycklig av att få vara ute med segelbåten och sommaren i Norrbotten är fantastisk – men Gud så skönt att vara hemma igen. Även om man försöker ha ett lugnt tempo och vara restriktiv med folk och aktiviteter så blir det ändå jättemycket intryck och Agnes (och föräldrarna)  behövde verkligen åka hem nu. Nu väntar en totalt oplanerad Stockholmsvecka innan vi åker till min familj i Dalsland.

I mötet med alla dessa folk man inte sett på länge blir frågan om mitt jobb ett återkommande inslag. Varje gång den kommer så får jag fullt stresspåslag och hasplar fram något osammanhängande. Det blir som att att jag ska avlägga rapport och bli godkänd. Nå Amanda, jobbar du tillräckligt raskt? Hade du tänkt stanna på den där fläcken i evigheters evighet eller? Har inte du som mål att bli en stor, erkänd och ekonomiskt oberoende musiker och kulturentreprenör?

Naturligtvis vet mitt rationella jag att det där är trams. Det finns ingen som tycker så, tror snarare de flesta är rätt imponerade över hur jag kan ro ihop det hela. För det mesta känner jag själv så också, men det glömmer jag bort när jag ska besvara frågan.

Ett autosvar skulle vara något. Varje gång frågan ställdes  skulle jag trycka på en knapp och ut ur munnen skulle det komma ett välformulerat, informativt och trevligt svar utan att jag behövde bränna massa energi på att få ur mig nåt vettigt.

Du har kommit till Amanda Björnerås jobbrelaterade autosvar. För närvarande jobbar jag ungefär halvtid mestadels fördelat på många femminuterspass, vilket jag har för avsikt att göra fram till Agnes börjar hos dagmamma när hon är runt två år. Tänkte dock även efteråt arbeta enligt devisen ”mesta möjliga lönsamhet med minsta möjliga Agnesfrånvaro”. Just nu leder jag en ambitiös vokalensemble, undervisar privatelever i piano och sång, vikarierar som organist och dirigent, sitter i två styrelser och gör med ojämna intervall konserter med olika konstellationer och genrer. Mina närmaste projekt är att få in en fot på en folkhögskola, söka finansiering för att kunna starta upp ett körprojekt för barn och unga, få ordentlig snurr på körsång som teambildning och event för företag samt etablera mig mer på frilansmusikerarenan. Vet du nån som behöver en kompetent och mångsidig pianist, sångerska och organist så hör av dig! Tack för visat intresse och välkommen åter. 

Grymt smidigt! Betvivlar dock starkt att det skulle vara populärt. Tur att det bara är hittepå, men kanske vore det en bra metod att skriva ”manus” för situationer jag blir nervös inför.

Nu håller jag på att somna i telefonen. Dags att sova. Godnatt!

Semestervecka tre pågår just nu uppe i Luleå. Elva dagar hos Emils familj utan några större projekt inplanerade passerar nu i mycket långsam  takt. Agnes badar i sin lilla pool, sparkar på sin boll och uppmärksammar entusiastiskt alla hundar och bussar som vi möter på promenaderna. Idag ska vi ut med segelbåten för första gången sen Agnes föddes, det ska bli spännande.

Semestervecka två  fick däremot ställas in då jag med kort varsel fick vikariat som organist fem av sju dagar. Ett välkommet  tillskott till semesterkassan!  Nu när Agnes är så liten är de här inhoppen som organist helt perfekta som inkomstkälla. De tar sällan mycket tid i anspråk, kräver nu för tiden oftast inte så mycket förberedelser men gör  ändå att jag håller spelandet ajour.

Men trots att jag inte behöver försöker jag alltid spänna bågen och utmana mig litegrann. Det här senaste inhoppet  gjorde jag  ett orgelarrangemang på Aviciis Wake me up till konfirmationerna, tog på mig ett solo som klassisk sångare då begravningsbyrån inte fått tag i någon solist, spelade gitarr istället för piano på äldreboendena och sjöng visor jag inte övat på länge som avslutning på andakterna. Försökte spela Air av Bach ännu lite bättre även om jag har spelat den på hundratals begravningar och kan den i sömnen.

Varför, kan man undra. Jag behöver ju inte anstränga mig, varför inte bara riva av jobben och plocka in de lättförtjänta pengarna? Men jag funkar inte så, jag vill alltid utvecklas och bli lite lite bättre varje gång oavsett vad det gäller. Annars kan jag lika gärna lägga ner.

Och det lönar sig också tydligen. Skulle sjunga på en sommarträff för pensionärer och bestämde mig för att leverera som om det vore en stor konsert. Efter två verser hörde jag hur någon snyftade till och när jag var klar satt hela publiken och torkade sig i ögonen.  Lätt värt lite extra ansträngning.

 

Hemma i Sthlm igen efter en fin vecka i Dalsland. Fint att träffa Emil igen men lika jobbigt som vanligt att fara ifrån Ödskölt. Vilken lyx för både mig och Agnes med detta hus, denna stora trädgård och sjön alldeles intill.

I lördags fyllde jag år och firades storstilat med hemmagjord jordgubbstårta, strålande sol och mängder av gratulationer via telefonsamtal, mess och Facebook. På morgonen när jag låg och väntade på födelsedagssång roade jag mig med hjälp av gamla anteckningar i telefonen att tänka tillbaka på tidigare födelsedagar och vad jag tänkt och känt vid den tiden. Ett återkommande tema var osäkerhet kring karriären. Vad vill jag göra? Varför går det så långsamt? Jag är så bred, kan jag något bra egentligen? Vad är det som är jag? När ska det lossna? Runt runt runt i en seglivad spiral.

Det slog mig då att det inte känns så längre. Nu är det på rätt väg. Att skapa Frilansföräldern och bygga karriären utefter den identiteten var ett riktigt smart drag. Det här året har gett mig en tydlig riktning, tydliga verksamhetsområden (frilansmusiker, undervisning, körverksamhet och styrelseuppdrag ) och tydliga värderingar att hålla mig till. Dessutom hävdar min mamma att jag får lika mycket gjort nu som innan jag fick barn fastän jag bara jobbar halvtid och nästan alltid har en liten fröken i närheten. Dötid göra sig icke besvär.

Skål för att vara på rätt väg! Men först ta hand om fläckarna som uppkom då delar av frukosten hamnade på golvet. FrilansFÖRÄLDER var det ja.

Nu är det  här. Åtta veckors sommarlov. Imorse åkte jag och Agnes tåget hem till huset i Dalsland och nu hänger vi på verandan, hon sover och jag tittar ut över sjön och över vår gräsmatta som för närvarande antagit formen av en äng. Så kan det bli när ingen längre bor  här permanent utan huset är mest ett mentalt ankare. Jag längtar nästan alltid hit, ska styra mitt liv till att oftare vara här

Jag hann nästan färdigt min lista. Hade någon slags idé om att jag skulle hinna uppdatera hemsidan samtidigt som jag och Agnes var i Sollefteå i helgen och repade med renässanskvartetten Vox Ancorae (vi vuxna repade musik, Agnes repade i samma rum på att bygga klossar, lägga saker i sin lilla väska och att flytta stolar) men det var ju bara naiv utopi. Så hemsidan är kvar att fixa, men det känns skönt att inte stressa fram nåt. Jag får göra lite då och då när jag får feeling. Det ska överhuvud taget bli spännande vad för tankar och idéer som poppar upp när hjärnan får vila.

Sommarlov. Likt tjuren Ferdinand sitter frilansföräldern där under sin pipranka med det nu vakna barnet lekandes bredvid sig, och hon är såå lycklig. 

Jag blir så imponerad av sådana stjärnbloggare som lyckas producera ett eller flera inlägg om dagen. Själv jobbar jag på att hitta strukturer på att få till några inlägg i veckan, men än är jag inte där. Så fort det blir mycket att göra så hamnar bloggandet i skymundan, trots att det poppar upp idéer i huvudet om vad jag ska skriva om. Men misströsta ej Amanda, långsamt leder också framåt! Under semestern kanske det går att skapa bra bloggrutiner.

Semestern ja, den närmar sig med stormsteg. Jag samlade ihop alla lösa trådar till en diger att göra-lista och det verkar faktiskt som att jag kommer att kunna stryka alla punkter innan måndag kväll. Förra veckan kändes det rätt oöverstigligt men nu börjar bitarna falla på plats. Fantastiskt skönt.

En blick på den listan visar vilken bred verksamhet man ägnar sig åt. Spela in övningskomp till en sångelev, producera en styrelseutbildning åt Musikcentrum Öst, redigera texten till en antologi om musiker och mammor där jag ska medverka, skicka säljbrev till olika företag om körsång som teambildande verksamhet, öva Bach inför en konsert, uppdatera hemsidan, boka biljetter till en rephelg med min renässanskvartett, laga kameran, sätta upp mål för nästa år… Kulturentreprenör var det ja.

För tillfället är jag ändå mest mamma. Agnes har varit fullständigt livrädd för sin badbalja och vi har med mycket små steg jobbat mot att hon ska få en annan upplevelse av den. Förra veckan satte hon sig frivilligt i baljan med kläderna på när jag ställt ut den i trädgården och nu provade Emil att bada henne i baljan för första gången på säkert sju månader. Efter en stunds långsamt närmande plaskade barnet förtjust bland sina leksaker och ville inte alls gå upp. Mamman satt framför datorn, skrev blogginlägg och var märkbart berörd.

Nu är den femte sommardagen snart till ända. Sommardagar har fortfarande ett speciellt skimmer över sig fast jag är vuxen och sommarlov är ett av de vackraste orden jag vet.

Och sommarlov får även en snart trettiotreårig frilansförälder ha!  Den tjugonde juni har jag min sista elev och innan dess ska jag ha betat av en diger  lista med de mest skiftande arbetsuppgifter. Känns väldigt skönt att få runda av och göra något slags mentalt bokslut för att sedan ta nya tag i mitten av augusti.

Sommaren är inte helt jobbfri, jag har lite organistvik i Oscars och ska göra några konserter, men känslan är att det är två  evighetslånga månader av sol, bad  och barn. På ett sätt blir detta Agnes första sommar och det kommer bli så roligt att uppleva den med henne.

 

 

Sedan några veckor tillbaka har jag en mycket luftigare kalender.Första veckan hade jag ingen planering alls vilket bara kändes kaosartat och jag blev ännu mer stressad, men sen hittade jag en bra rutin. Jag skriver en kort lista på max tre saker som behöver bli gjorda under veckan och finns det mer tid över har jag en allmän att göra-lista i mitt block att plocka grejer från.

Hur funkar det då? Så bra att jag vill rekommendera alla att göra likadant. Jag kan gå mycket mer på impulser vilket gör att det mesta känns roligt. Dyker det upp nåt akut ärende (vilket det gör hela tiden) kan jag ta tag i det direkt utan att bli stressad för att min ursprungliga planering kraschar. Jag har större möjlighet att ta saker med kort varsel, igår fakturerade jag dryga sjutusen spänn för helgens fullspäckade organistvikariat som jag fick förfrågan om två dagar innan.

Jag tror att jag får mer gjort eftersom jag går så mycket på impulser, men känner mig mycket mindre jagad. Otroligt skönt.

Det bästa är ändå att jag känner att jag kan ta mycket mer ledigt med gott samvete. Igår gav jag mig ledigt och tog med mig Agnes ut på landet till en god vän som också är musiker och mamma. Hängde med barn, katter och höns, åt god mat och pratade om framtidsplaner, finanser och föräldraskap. Helt upplyft när jag åkte hem.

Imorgon har jag en elev inbokat, i övrigt tomt. Ska bli spännande att se vad dagen kommer att bestå av.

Äntligen i mål! Emil har i tretton dagar varit borta på jobb nästan hela tiden och jag har haft nästan ensamt ansvar för barn och hem parallellt med ett gäng uppdrag som skulle ros i hamn. Producerat och dirigerat en körföreställning, kompat en barnkörskonsert, undervisat ett gäng elever, genomfört ett kör-event (med mamma som barnvakt) samt haft deadline på en text till en antologi på temat ”musiker och mamma”. Rätt trött men ändå mycket nöjd över att det gått vägen. Uppdragen är levererade, hemmet upprätthåller ändå en viss standard och det är så otroligt roligt att hänga med Agnes som utvidgar sitt universum för varje dag. Så häftigt att följa.

Jag känner tack och lov inte igen mig i många föräldrars berättelser om att de känner sig otillräckliga. Får ganska ofta  jobba för att inte tvivla på min kompetens som musiker (vilket egentligen är helt befängt), men som mamma finns inte tillstymmelse till sådant. För mig krävs det så lite för att känna mig som värsta supermamman. Det är så skönt att ha landat så totalt i en roll och känna sån säkerhet i den.

Supermamman är dock alldeles för trött för att skriva nåt längre inlägg och definitivt för trött för att jobba mer idag, så medan barnet sover och mannen är på gymmet kanske man skulle lägga upp fötterna, ta en kopp te och läsa lite?

 

Häromdagen hamnade jag i en diskussion om att man ska vara hemma när man är sjuk, en åsikt jag egentligen delar men tycker det är komplext som egenföretagare. Dels blir det väldigt ekonomiskt kännbart att utebli från uppdrag men framförallt så finns det ingen som täcker upp för en om man blir sjuk. Min motpart höll inte med om detta och tyckte att eftersom jag fått erbjudande om fast anställning  men tackat nej så hade jag satt mig i sitsen själv. Därefter uppmanades jag att ta ett fast jobb.

Först blev jag helt ställd, sen upprörd. MEN OM MAN INTE VILL DET DÅ??!! INGEN SKA TVINGA MIG!! vrålade min inre anarkist, beredd att rusa upp på barrikaderna. Sen tog jag ett djupt andetag och tänkte att påståendet är inte så konstigt egentligen. Utifrån måste det ju verka väldigt märkligt. Hur kan man frivilligt välja bort fast lön som kommer varje månad, sjukpenning efter en dag, föräldrapenning bara genom att lämna in en underskriven blankett till sin arbetsgivare, sociala avgifter som arbetsgivaren bara betalar, deklaration med ndast ett klick? Hur kan man föredra otrygghet och byråkratiskt merarbete?

Det var inte så att jag planerade att bli egenföretagare. När jag pluggade på musikhögskolan var siktet inställt på att bli folkhögskolelärare i piano, musikteori och musikhistoria och jag riktade min utbildning mot att få en sådan framtid. Sista året i Piteå hade jag pusslat ihop drygt åttio procent på ett gäng timanställningar som musiker, pianolärare och körledare och tyckte att det där med anställning kändes rätt trevligt. Hade fått in en rejäl fot på Framnäs Folkhögskola och blev erbjuden större tjänst på Musikhögskolan, men kände att om jag inte ska fastna i Piteå så måste jag flytta nu innan jag hinner rota mig på riktigt. Jag kan ta ett annat jobb i väntan på folkhögskolejobbet, det viktigaste är att jag rör på mig

Så jag tog en väns tjänstledighets-vikariat i en församling på Gotland och vantrivdes i ett år med min fruktansvärda chef. Aldrig mera anställd, var domen efter det året. Nog kunde jag se att det fanns andra arbetsplatser där man hade bra chefer, men det fanns inte i min värld. Nu skulle jag sköta mig själv, ingen skulle bestämma vad jag skulle göra.

När jag hållit på och frilansat i ett drygt halvår och började få in små fötter i Stockholm dök emellertid ett folkhögskolejobb upp, som ansvarig för musiklinjen på Åsa Folkhögskola utanför Katrineholm. Perfekt tyckte jag, här kommer drömmen! Jag sökte, kom på intervju och fick reda på att det stod mellan mig och en annan. Under tiden hade jag dock börjat fundera på om jag ville ha tjänsten. Arbetet verkade jätteroligt, men heltid på landet utanför Katrineholm kändes inte helt oproblematiskt. Skulle det funka att pendla från Stockholm? Hur skulle det gå att bygga upp en frilansverksamhet vid sidan av? När jag fick veta att jag inte fått tjänsten kändes det mest som en lättnad. Frilansare och egenföretagare hade redan börjat kännas som det rätta.

Varför det då?

En av anledningarna är bredden. Jag har svårt att tänka mig en anställning där man kan få in alla de saker som jag vill jobba med. Det finns ingen arbetsbeskrivning som styr mitt arbete, utan jag kan testa helt fritt och kasta mig mellan olika verksamheter.

En annan tung anledning är att det är jag som skapar min egen verklighet. Det finns ingen som ger mig jobb, jag fixar dem själv. För mig är det en enorm tillfredsställelse att vara min egen lyckas smed och skapa min egen framgång. Den här entreprenörrollen, som många konstnärer ser som ett nödvändigt ont för att få vara konstnärer, den passar mig som handen i handsken.

Men den största anledningen är friheten. Jag vet inte varför det är en så stark drivkraft att få bestämma själv, att ingen ska tala om för mig vad jag ska göra, men det är enormt viktigt för mig. Den här friheten ger mig också väldigt mycket livskvalitet. Jag kan jobba när jag vill och var jag vill, slipper trängas på tunnelbanan i rusningstrafik eller i simhallen på kvällarna. Och framförallt, jag kan anpassa jobbet för att kunna vara med mitt barn så mycket som möjligt. Tyckte det var jobbigt förut att alla andra i mammagruppen kunde hänga i bebisbubblan medan jag var tvungen att gå och jobba för att få ihop ekonomin, men nu tycker jag det bara är fantastiskt. Vi kan fortsätta leva  i det här lugna tempot.

Det är klart att det finns stora utmaningar också och ibland undrar jag vad jag håller på med. Ska jag inte bara ta en anställning så blir allt så mycket enklare? Sen går jag igenom mina argument för att fortsätta vara frilans och sen känns allt bättre. Har inte släppt folkhögskoletanken utan tänker att om det är meningen så kommer det komma ut en flexibel deltidstjänst som jag kan kombinera med fortsatt frilansande. Det vore en trevlig balans.