Kategori: Okategoriserade

Det här inlägget handlar inte alls om musik. Knappt heller om barn. För en kort stund antar Frilansförälder skepnaden av en träningsblogg.

Innan jag blev gravid var jag en mycket ambitiös motionär som totalt utan talang men med disciplin, järnvilja och pannben av stål lyckades  genomföra hela En Svensk Klassiker och tre Triathlon olympisk distans (1,75 km simning, 4 mil cykling, en mil löpning). Loppen var alltid omgärdade av en stor oro om jag tagit mig vatten över huvudet men en enorm eufori när jag tagit mig i mål ytterligare en gång. Kan man inte få fina resultattider får man flytta sina gränser genom att anmäla sig till lopp  där det är en bedrift bara att ta sig runt.

Jag hade tur att få en lätt graviditet och kunde träna ända fram till förlossningen, vilket var till stor hjälp för mig under både graviditeten, förlossningen och återhämtningen. Långdistanslopp och förlossningar har för övrigt en hel del gemensamt.

Efter Agnes var född tänkte jag mycket långsamt börja satsa mot triathlon på långdistans igen. Det gick, för att utrycka det milt, inget vidare. En kväll sent i höstas mitt i ett backpass kom insikten att nä Amanda, du är för kass för det här. Ska du nå några resultat över huvud taget så måste du lägga ner massor av tid och den tiden har du inte. Eller lusten heller för den delen, vem vill cykla fyra mil i regn när man kan hänga med sitt barn?

Långdistanssatsningen lades således ner med omedelbar verkan och ersattes i ett halvår av good enough-träning. Var snäll mot dig själv-träning. All träning är bra-träning. Sprungit en runda då och då, cyklat till och från olika jobb, åkt till simhallen en gång i veckan och slösimmat en kilometer, gjort styrketräning på mycket oregelbunden basis. Försökt peppa mig själv med ”det viktigaste är att du gör någonting ”medan jag långsamt ruttnat inifrån.

För det passar mig inte med good enough-träning. Min strävan i livet är att ständigt utvecklas och bli bättre på det jag gör. Det kan gå i snigelfart men måste ändå alltid gå framåt.  Att bara försöka bibehålla någon slags lägstanivå och ivrigt peppa fast jag inte ens anstränger mig är helt förödande för min träningsmotivation och går stick i stäv med mitt övriga liv.

Den insikten slog mig i simbassängen för två veckor sen. Pang bom. Ägnade sista kvarten på träningspasset åt att köra skiten ur mig själv och vacklade mycket nöjd in i bastun efteråt.

Sen åkte vi till Tyskland, jag blev magsjuk och sedan dunderförkyld. Lite snopen början på min nya träningssatsning. Inte heller har jag riktigt kommit fram till vad jag vill träna och vad mitt stora mål är, men jag har laddat ner Försvarsmaktens träningsapp och tänkte börja där. Första delmålet är att varje pass ska göra mig riktigt trött. Imorgon är jag kanske frisk nog för att köra första passet. Önska mig lycka till!

 

 

Efter det förra mastodontinlägget tog det visst tid att få till ett nytt. Tysklandsbesök, en släng av magsjuka och mycket jobb i kombination med att Emil jobbade tre nätter i rad bäddade inte direkt för att få till ett bra inlägg. Men nu så!

Varje söndagskväll har jag och Emil ett ambitiöst veckomöte där vi går igenom allt som veckan ska innehålla, däribland våra företags mål. Jag har fram till nu alltid gjort samma fel: tyckt att det sett tomt ut i kalendern och gjort en lång lista på saker som jag borde hinna med. Sen har det ramlat in massa saker med kort varsel som jag måste ta tag i, planeringen har gått åt fanders och jag (som tycker det är jobbigt när det inte blir som jag planerat) får antingen jobba som en liten blå för att hinna klart listan eller lägga massa energi på att inte känna stress eller misslyckande.

Förra veckan var ur den synvinkeln en riktig skräpvecka. Inte ett dugg kul men också bra, då blir man också medveten om hur man verkligen inte vill ha det. Den här veckan har jag, för att verkligen vända trenden, inte planerat in någonting utöver uppdragen. Jag har en egen pianolektion och två elever på onsdag, en begravning på fredag och två gudstjänster på söndag. I övrigt tomt. Det finns en allmän att göra-lista i mitt block men den är inte knuten till just den här veckan.

Det ska bli mycket spännande att se hur den här veckan faller ut. Rapport följer!

 

Jag har alltid varit en bred musiker. Redan på låg- och mellanstadiet spelade jag flera instrument och hoppade mellan genrer och konstellationer. På estetiska programmet var vi så få i klassen att alla hela tiden fick ta olika roller för att få ensemblerna att gå ihop och på somrarna under gymnasietiden var jag anställd i ensemblen Sikia där roterandet mellan instrumenten och genrena blev en del av vår identitet. Stundtals fick kanske den konstnärliga kvalitén stryka på foten för att alla skulle göra allt, men det var otroligt lärorikt och utvecklande.

Att jag var så bred var inget jag reflekterade över förrän jag började på klassiska pianolinjen på folkhögskola och insåg att det vanligaste var att man höll på med en sak. Det trivdes jag inte alls med. Efter en termin av den lokala propageringsmetoden ”smygkantorisering” sökte jag över till kantorslinjen och kunde blomma ut på ett helt annat sätt. Piano, sång, orgel, brukspiano, gitarr, dirigering, vokalensemble, körsång… och när det inte var lektioner så musicerade jag i en mängd konstellationer och genrer.

Men någonstans trodde jag ändå att jag var klassisk pianist och när det var dags för musikhögskola var det det instrumentet jag sökte på. Åkte ner till Göteborg där jag ville studera och gjorde succé på provet där man skulle visa sin bredd men när det var dags för pianoprovet gick det inte alls lika bra. Det var så många klassiska pianister som var bättre än mig och jag kom inte vidare, inte ens till andra omgången.

Efter några dagar i vakuum ringde jag upp Musikhögskolan i Piteå som jag innan sökningen blivit rekommenderad av min pianolärare men då inte alls intresserat mig. De tittade på mina jättehöga poäng från breddprovet och hälsade mig varmt välkommen. Pianoprovet kunde jag göra när jag väl börjat där.

Flyttade upp till Piteå och inledde mina studier med att bli rejält nedkörd i skorna. Min nya pianolärare tyckte inte att jag spelade nog bra och placerade mig på lägsta nivån. Övade jättemycket (och fruktansvärt ineffektivt!)  och lyckades tenta av tre kurser under första året men mentalt hade jag som tjugoettåring inte förmågan att ta mig ur känslan av att vara den misslyckade klassiska pianisten.

Den där känslan följde mig under hela musikhögskoletiden. Jag ledde flera körer utanför skolan och var jätteomtyckt, blev inringd som organistvikarie fast det gick en hel drös av organiststudenter på skolan, hade en hel uppsjö av elever, mina låtar vann SMASK (Sveriges MusikAkademikers Sång Kåntest) två år i rad, gjorde båda mina uppsatser som kompositionsprojekt, jag var studentkårsordförande och inblandad i typ vartenda projekt på skolan… men jag såg sällan min enorma bredd som nåt positivt utan var fullt upptagen med att känna mig som den dåliga klassiska pianisten. Eller snarare den totalt identitetsförvirrade. Ens identitet låg så mycket i huvudinstrumentet och jag upplevde alltid att jag var fel. Kände mig inte som klassisk men inte heller tillräcklig mycket jazz/rock för att våga söka över.

Lagom till examenskonserten hade jag spottat upp mig tillräckligt för att våga gå emot min lärare och göra en konsert där pianot fortfarande stod i fokus men som visade på bredd. Blandade klassiska större pianostycken med egna kompositioner och hade med flera ensembler och en jättekör bestående av mina körsångare, familj och vänner. Konserten blev succé.

Här kunde man ju trott att jag skulle fattat att det var bredden som var min grej men icke, de klassiska pianostudierna skulle minsann slutföras. Jag var kvar i Piteå ett år efter examen och väntade på Emil och parallellt med undervisning på folkhögskola, tio privatelever, två körer, ett ackompangemangsjobb och regelbundna spelningar försökte jag läsa  de två sista pianokurserna på C-nivån. Det gick sådär. Spelprovet klämde jag in en onsdag sista veckan i maj mellan ett gäng elever och en stor konsert jag var ansvarig för. Det gick däremot riktigt dåligt och jag blev underkänd på kurserna. Luften gick helt ur och det tog ett halvår innan jag ens rörde det klassiska pianot igen.

Flyttade till Gotland och vikarierade ett år för en tjänstledig kompis som barn- och ungdomsmusiker i en församling. Här fick jag vara bred igen och tyckte mycket om arbetsuppgifterna men vantrivdes rejält på arbetsplatsen och med att vara anställd. Att nån annan skulle bestämma vad jag skulle göra var verkligen inte min grej. Succesivt växte beslutet om att flytta till Stockholm och bli frilansmusiker fram, även om det var mycket oklart vad det egentligen innebar eller vad jag skulle göra. Det viktiga var att jag skulle få bestämma över mig själv.

Året på Gotland tog slut, jag åkte några månader till Israel (där Emil redan varit i sju månader) som volontär och landade sen i föräldrahemmet i Dalsland. Jag hade knutit kontakt med en Stockholmskör medan jag var kvar på Gotland och började nu åka upp till Stockholm en gång i veckan för att leda dem och börja knyta andra jobbkontakter. Efter åtta månader hade jag fått ett andrahandskontrakt och så mycket jobb att det tillsammans med Emils nyblivna deltidsanställning räckte till mat och hyra.

Flyttade till Stockholm och hade relativt snart tre amatörkörer, ett ständigt växande antal privatelever och springvick som organist i ett flertal Stockholmskyrkor. Blev antagen till ett inkubatorprogram där jag fick möjlighet att jobba med och reflektera över mitt företagande, men även om det gjorde mig mycket mer professionell hade jag ändå ingen tydlig strategi eller riktning framåt. Efter ett och ett halvt år frågade min syster om det var det jag tänkt mig, att leda amatörkörer och vikariera i kyrkor. Poletten (eller snarare storsläggan) ramlade ner med full kraft. Just det, det var ju frilansmusiker jag skulle bli, det hade jag ju tappat bort! Vad nu frilansmusiker innebar. Vad är jag för musiker egentligen?

Efter mycket funderande sa jag upp mig från körerna med motiveringen att hinna utveckla mitt eget musicerande. De blev ledsna men förstod och hejade på och vi gjorde mycket fina avslutningskonserter. Kände mig otroligt modig som för första gången vågade avsluta  ett uppdrag för min egen skull, inte på grund av flytt eller andra yttre omständigheter. Hade dessutom lyckats bygga upp en ekonomisk buffert inför hösten och kände en enorm förväntan inför den stundande musikersatsningen. ”Framtiden är öppen! The sky is the limit!” skrev jag euforiskt i dagboken.

Hösten 2014 kom. Jag repade med ett band, sjöng i kör på hög nivå, tog orgellektioner, försökte få igång ett musikprojekt i Israel och gick på alla evenemang och kurser som Musikcentrum Öst anordnade. Ingenting av detta gav pengar men det reflekterade jag inte över. Dessutom jobbade jag jättemycket ideellt med KFUM. Hade inte alls lika mycket kyrkjobb och inte jättemånga elever men det märkte jag inte eftersom kalendern ändå var så full. Det jag däremot märkte var den totala identitetsförvirringen. När jag skulle presentera och marknadsföra mig låste det sig alltid och jag fick ur mig något osammanhängande, oftast med en ursäktande touch. För vad var jag egentligen ? Var jag klassisk pianist, vissångerska, jazzare, organist, kompositör, folkmusiker, körledare, popsnöre eller korist? Alla andra verkade så säkra i sin artistroll, men jag hade ingen tydlig identitet alls.

Bob Hunds gamla dänga ”istället för musik – förvirring” kan väl beskriva min känsla den hösten. Vid årsskiftet byttes det ut mot något mycket mer konkret: trettiosextusen spänn i skatteskuld, bufferten slut och gravid i sjunde månaden. Yeah! Dags att lägga ner alla konstnärliga ambitioner och bara ta alla jobb som dök upp. Tack vare min bredd lyckades jag jobba ihop de där pengarna och betalade in skulden en vecka innan beräknad födsel.

25 mars 2015 föddes Agnes och jag fick en ny identitet. Successivt insåg jag att mamma-identiteten stod över alla de andra, att alla karriärbeslut jag hädanefter skulle ta var beroende av att det gick att förena med ett nära föräldraskap. Lite läskigt men samtidigt väldigt skönt.

När Agnes var drygt fyra månader började jag dryga ut min usla föräldrapenning med att jobba ungefär halvtid med uppdrag som antingen gick att göra hemifrån, att ta med Agnes till eller som bara innebar några få timmar borta. På den fronten går det, lite oväntat med tanke på kriterierna, oväntat bra. Det ramlar in uppdrag av varierande karaktär och även om företaget växer med snigelfart så går det hela tiden framåt. Det får puttra på i den här farten fram till Agnes börjar på förskola om ungefär ett år.

Parallellt med ”dra in pengar”-jobben har jag fortsatt grubbla över min musikaliska identitet och den abstrakta frilansmusikerrollen . På den fronten har det däremot varit mer som att köra huvudet i en stenmur. Jag har kunnat se att bredden varit bra för att få jobb, men har ändå letat febrilt efter något som är ”jag” som jag ska kunna skapa en solokarriär och slå igenom på. Försökt skapa en artistroll jag egentligen inte alls känner mig bekväm i. Suttit vid pianot och försökt skriva låtar som inte blivit bra, texter jag mest bara tyckt känts töntiga. Ibland har det kommit stunder av klarhet där jag kommit fram till att det är bredden som är ”jag”, men de tankarna har bara fladdrat förbi och inte landat mentalt. På nåt konstigt sätt kändes det som att det var sämre att vara bred, men jag kunde inte förklara varför.

För några veckor sen frågade jag min fantastiska mentor om han någonsin känt ett behov av att nischa sig inom en speciell genre eller att ha en solokarriär och fick svaret att nej, det hade han inte. Det kändes som om hundra kilo lyfte från mina axlar. Man måste inte nischa sig! Man kan bli framgångsrik även om man gör hundra saker!

Sen dess har allting känts mycket lättare. Jag har slutat leta efter det enhetliga och fokuserar på bredden istället. Häromveckan när jag skulle presentera mig själv kunde jag för första gången göra det utan att jag fick tunghäfta. Det var en häftig känsla.

Vissa saker måste man tydligen idissla i drygt tio år innan det går in i skallen. Och nu har jag skrivit på dem här texten i en vecka. Vem behöver terapi när man har en blogg?

Amanda Björnerås, den musikaliska kameleonten, säger härmed tack och godnatt.

Skriver det här på vägen hem från Färöarna. Är så trött att jag inte orkar hålla en tanke igång. Men vilka fina dagar det har varit.

I januari fick jag veta att jag valts ut till att bli Sveriges representant i styrelsen för Nordens Hus på Färöarna, ett hus som ligger under Nordiska Ministerrådet och som skall fungera både ett färöiskt och ett nordiskt kulturhus. Fram till årskiftet har styrelsen haft det yttersta ekonomiska ansvaret men har nu mer formen av ett rådgivande organ med långsiktigt strategiskt ansvar. Styrelsen med suppleanter består av en representant från varje nordiskt land och dess självstyrande områden (Sverige, Norge, Danmark, Finland, Island, Åland, Grönland och Färöarna). Denna gång var vi en svensk, en norsk, en islänning, en ålänning, en färöing, den isländska direktören för Nordens Hus och en dansk tjänsteman från Ministerrådet. Det gick utmärkt att prata och bli förstådd på svenska men då i princip alla andra pratade någon form av danska var det verkligen en fördel att kunna förstå det så bra som jag kan. Man träffas två gånger per år, oftast måndag till onsdag.

Innan jag skulle åka iväg kollade jag upp de andra i sällskapet och blev rätt nervös för att alla verkade vara såna höjdare. Jag akutköpte en respektabel axelremsväska, tog med mig halva garderoben för att kunna vara rätt klädd och pluggade på handlingarna ordentligt för att inte vara helt ute och cykla. Efter två minuter i de andras sällskap insåg jag att det bara var att slappna av. Enormt kompetenta och erfarna människor men framförallt öppna och väldigt roliga. Det var länge sen jag skrattade så mycket som jag gjort under de här dagarna. Kände mig stundtals som en katt bland hermeliner; en utövande konstnär bland alla dessa kulturbyråkrater, ingen som helst erfarenhet av nordiskt samarbete och minst femton tjugo år yngre än de andra, men jag tyckte att jag klarade mig bra.

Nordens Hus var en jättevacker byggnad med ett imponerande program. Mitt musikerjag började genast fundera över att kombinera nästa styrelsemöte med nån slags studieresa, att lära mig mer om färöisk musik och kanske till och med få till en samarbetskonsert. Vi får se var idéerna landar.

Färöarna är svårt att beskriva. Det är jättevackert och jättefult samtidigt. Som en annan planet. Inga träd, nästan inga växter. Bara dessa gräsbeklädda (just nu var de mest brungrå) klippor i märkliga formationer som stupar rätt ut i havet. Små bäckar och överallt får som går fritt och betar. Arkitekturen är ganska hård, någon sa att det ser liknande ut på Island. Grälla färger, raka linjer, mycket plåt. Inte en krusidull så långt ögat når, förutom på vissa kyrkor. Många hus, däribland Nordens Hus, har de för Färöarna karaktäristiska grästaken.

Det bor femtiotusen människor på Färöarna, ungefär tjugotusen i huvudstaden Torshavn. Språket är liksom isländskan och i viss mån gutamålet välbevarade rester av nån slags urskandinaviska och låter lite som en gotlänning som sytt ihop munnen. Jag ska inte säga att jag förstår det, men det går att läsa skyltar och förstå fragment av samtal. Alla verkar kunna danska så det gick utmärkt att göra sig förstådd ändå.

Det jag inte var beredd på var allt pumpande. Att åka ifrån en ettåring som älskar att amma skapade utmaningar jag inte räknat med. Var tvungen att springa in på toaletten och pumpa ur i varje paus, vid längre aktiviteter blev det ibland riktigt plågsamt och på nätterna vaknade jag flera gånger för att det gjorde så ont. Stundtals under mötet kändes det som att jag var med i en sån där buskis där man springer in och ut genom dörrar, men det gick ändå att hantera.

Att åka ifrån Agnes var hemskt den första halvtimmen. Jag ringde mamma på flygbussen och grät, men efter lite bra tips om hur jag skulle tänka kändes det mycket bättre. Väl på Färöarna var det inte jobbigt längre. Har fått kontinuerliga uppdateringar och videoklipp av Emil och de verkar haft det jättebra.

Men nu när jag landat och hört Agnes i telefonen vill jag bara hem. Sitter på flygbussen nu, snart får jag träffa henne!

Älskade Agnes,

I fredags fyllde du ett år. Den lilla bebisen har försvunnit och ersatts av en bestämd liten dam med mycket tydlig vilja, hög integritet, stor nyfikenhet och mycket glädje. Du kommunicerar ständigt på ditt eget språk, bygger torn av allt som kommer i din väg och kommer börja gå vilken dag som helst.

De första månaderna som mamma är lite suddiga i minnet. Alla dessa nya situationer man skulle lära sig hantera och hitta strategier för. Mycket energi gick åt till att få amningen att fungera. Jag är så glad att jag höll kvar vid den även fast det var jättejobbigt, amningen är fortfarande en stor och viktig del av din och min relation.

Med tiden kom säkerheten, supermammakänslan och de otroligt starka banden. Jag tycker helt ogenerat att jag är en jättebra mamma till dig och vårt band är starkt som ankarkättingen på ett fartyg. Vi sitter ihop såväl fysiskt och mentalt, även om vi är egna individer. Känner man så som mamma när barnen är trettio år också?

Min älskade lilla gris. Puss.

 

Jag hörde talas om ett koncept kallat Golden Hour, en timme varje morgon för den personliga utvecklingen. Tjugo minuters fysisk träning, tjugo minuters inspiration (bok/film/pod) och tjugo minuters reflektion. Strålande idé.

I början tänkte jag att det var helt kört som småbarnsförälder att få till, men sen modifierade jg konceptet efter mina förutsättningar. Varje morgon gör jag yoga, läser i nån inspirerande bok och reflekterar och planerar lite. Ibland har jag en hel timme till mitt förfogande när Agnes sover eller myser med Emil i sovrummet. Allt som oftast gör jag dock några yogaställningar iförd jeans med barnet klättrade på mig, läser två sidor sittandes på golvet och skriver tre rader i dagboken och en att göra-lista för dagen. Men jag gör det! Har lyckats hålla disciplinen i snart två veckor nu och det är väldigt givande. Rekommenderas varmt!

Nu ska jag ta helg!

Att vikariera i Oscars församling på Östermalm, som jag gjort frekvent de senaste tre åren, utvecklar verkligen mitt mod och visar min kapacitet. Deras ordinarie musiker måste vara något  i hästväg eftersom det alltid stenhårt räknas med att jag klarar allt, dessutom oftast med kort varsel. Flertalet gånger har jag varit fruktansvärt nervös och orolig innan jag ska dit och jobba för att det är så svåra grejer som efterfrågas, men jag har alltid rott i land uppdraget och bokningarna fortsätter komma.

Idag var det dags igen. Förfrågan  om att hoppa in och leda Oscars ungdomskör för en kväll. Svår repertoar som jag inte sjungit själv och än mindre dirigerat förut. Fick noterna ett dygn före repet.

Satt igår kväll och försökte arbeta  bort alla jobbiga tankar om att jag tagit mig vatten över huvudet, att jag inte har kapacitet för att dirigera sån här svår repertoar. Öva öva öva. Ringa in och hantera alla svårigheter. Uppe sent, sova några timmar och upp klockan sex igen och fortsätta. Någonstans vid halv åtta började jag känna att det var rätt kul och att jag faktiskt hade rätt bra koll.

Iväg på Musikcentrum Östs långa styrelsemöte (med Agnes som klossbyggande pappersknycklande suppleant) , hem och äta och så iväg igen mot Oscars. Svälja nervositeten, sätta igång repet, trycka på autopiloten.

Och det gick jättebra! Jag fick till och med beröm i pausen för att jag var så noggrann och förklarade så bra. Det gav definitivt mersmak att få jobba med kör på den här höga nivån.

Imorse kom Emil hem med nattåget och två veckor med nästan  ensamt ansvar för hem och barn var till ända. Jag var inställd på att inte jobba idag men när Emil föreslog att han och Agnes kunde fara och hälsa på hans bror i några timmar kändes det oerhört lyxigt. Fyra timmars sammanhängande arbetstid utan barn! Det har jag inte haft sen Agnes föddes. Här ska jobbas!

Jag gick en kort promenad runt kvarteret, kokade te och satte mig vid pianot. Improvisation, stäminspelningar, Bach, Petersson-Berger. Nu skulle jag äntligen ha tid att öva ordentligt.

Efter en oväntat kort stund pallade jag inte mer. Bytte arbetsredskap till datorn och försökte jobba, men det gick inget vidare. Jag var bara trött och längtade efter Emil och Agnes. Kan de inte komma hem snart?

Det där att få lång sammanhängande tid till arbete var uppenbarligen inget att längta efter. Det ska jag helt lägga ner i fortsättningen.

Och nu hör jag Emil och Agnes utanför dörren. Hurra!

 

Imorse reflekterade jag över att jag gått och tänkt i ett halvår nu att jag ska köpa ett nytt armbandsur men att jag, för att tala klarspråk,  har väldigt svårt att få  tummen ur röven. Sen slog det mig att det här händer i företaget hela tiden. Jag har massa idéer som bara ligger i hjärnan och idisslas in absurdum men som aldrig kommer över tankestadiet.

Och det duger ju verkligen inte.

Så idag har jag tränat på att snabbt gå från tanke till handling. Jag tog tag i den rejält idisslande tanken  om att skaffa mig en logga, förkastade snabbt idén att rita den själv (jobbar på att lära mig att leja ut grejer istället för att göra allt själv), bestämde vem jag ville skulle göra den, kontaktade vederbörande och fick ett positivt svar. Bollen i rullning. När loggan är klar kan jag fixa hemsidan, ny fakturamail och nya visitkort. Ka-tjing.

Och imorgon, då jäklar. Då ska jag komma hem från stan med en ny klocka på armen.

Den senaste tiden har Emil haft många pass på sitt deltidsjobb, arbetat med ett bidrag till en kompositionstävling som har deadline imorgon och förberett ansökningsprovet till en vidareutbildning. På onsdag åker han iväg och är borta tre dagar för att söka. Allting på en gång. Tiden är knapp även om vi inte hade haft Agnes.

Jag får av förklarliga skäl inte speciellt mycket gjort alls just nu. Det hade varit helt ok om jag hade haft en rejäl föräldrapeng som bara ramlade in den tjugofemte, men så ser inte egenföretagarens verklighet ut. Just nu är jag rätt avundsjuk på de som har anställning och inte behöver dra in pengar samtidigt som de är föräldralediga.

Efter att alldeles för länge ha kravlat runt i självömkansträsket lyckades jag vid frukostbordet imorse sparka upp mig själv till en mer konstruktiv nivå.  Nu har vi gjort ett  gemensamt detaljerat tids- och prioriteringsschema fram till onsdag. Stäminspelningar, styrelseutbildning, två elever och en begravning ska fixas, sen blir det fakturering på en dryg månads samlade jobb för att känna att det kommer in pengar. Sen ska jag bara hänga med Agnes fram till Emil kommer hem igen.

Även om arbetet går fruktansvärt långsamt så känns allt mycket bättre. Länge leve strukturering!