Kategori: Okategoriserade

För mig är det en stor utmaning att gå på mingel och marknadsföra mig själv som musiker. Jag kan prata om körprojekt och undervisning och teambuildande och annat jag håller på med, men just att sälja musikern Amanda Björnerås kan jag bli så mycket bättre på. Jag tycker det är jätteläskigt och får antingen tunghäfta eller börjar svamlamde trassla in mig och ursäkta mig och svara på frågor som folk inte har ställt. Stor utvecklingspotential med andra ord.

Idag var jag och Agnes på glöggmingel med Musikcentrum Öst och jag övade verkligen trots den höga läskighetsfaktorn. Jag sa inte alltid riktigt de saker som jag hade skrivit ner hemma att jag skulle säga och stundtals blev det stolpigt och ursäktande, men det var det bästa minglet hittills. Nästa mingel kommer gå ännu bättre. Hela tiden de små små stegen framåt.

Börjar skriva detta inlägg på tunnelbanan hem. Glitter i håret och fina konsertkläder. Trött, berörd och lycklig.

Från och med i mitten av oktober har jag varit två gånger i veckan på ett högstadium i Sundbyberg och haft hand om deras luciakör. Trettiotalet elever, de flesta utan tidigare körerfarenhet, har drillats i gehörsinlärning, flerstämmighet, dirigerentföljande och sångteknik men framförallt i att våga sjunga ut och ta plats. Successivt har såväl röststyrkan som självförtroendet ökat. Solister började anmäla sig, en elev ville spela trumpet, en annan kom med en egenskriven låt till kören.

Och idag gjorde de ett helt fantastiskt luciatåg uppe i Sundbybergs kyrka.  Trehundra högstadieelever satt tysta under hela tiden, applåderna efter ville aldrig ta slut och lärare kom fram efteråt och sa att de hade haft tårar i ögonen och att det var det bästa luciatåg som de hade hört. Själv lyckades jag hålla fokus nästan hela tiden, men på sista låten när eleven spikade det solo som hen kämpat så med, då började även jag gråta.

Även nu några timmar senare är jag starkt berörd. Det är så fantastiskt att jobba med att få människor att växa och flytta sina gränser för vad de tror är möjligt.

En liten ensam skrivstund i sovrummet medan Emil och Agnes leker i vardagsrummet. Plockar små stunder av ensamhet här och var som inte är jobbrelaterade; en promenad till affären på hörnet och köpa mjölk, ett träningspass då och då, en stund i duschen, vissa morgnar när det är jag som vaknar först. Kanske får jag en tillräcklig dos av egen tid eftersom jag också jobbar
eller så har jag helt enkelt inte det där egentidbehovet, för för  mig är detta alldeles lagom.

Har funderat en hel kring det där med egentid när jag läst Angeli Sjöström Hederbergs intressanta bok Föräldraprenör som handlar om kombinationen företagande och föräldraskap. Intervjuer med föräldraprenörer (sammansatt ord av förälder och entreprenör) i vitt skilda branscher varvas med Angelis egna reflektioner och uppgifter för läsaren. Rekommenderar boken varmt!

När jag läste de första intervjuerna kände jag att det var nåt som skavde i mig, något som jag inte ville ha i mitt liv. Kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var förrän jag läste en intervju med en ledarskapsutbildare som hade med sig sin lilla dotter på alla sina jobb. Jag vill inte vara ifrån Agnes! Antar att den här symbiosen som nu finns förändras ju äldre hon blir men just nu kan jag inte ens tänka mig att vara borta från henne en heldag eller en natt. Eller för den delen att hon sover i en annan säng än vår. Bandet till henne är så oerhört starkt, när jag är på jobb utan henne känns det som att jag saknar en del av mig själv.

Och nu vill jag inte ligga ensam i en säng och skriva längre, jag vill ut till mitt barn!

Igår skrev jag ett blogginlägg om att svårigheten att hinna visionera och tänka stora drömmar. Efter att ha läst det några gånger och funderat fram och tillbaka kände jag att inlägget bara genererade negativa känslor hos mig. Nu är det raderat och ska ersättas med ett som fokuserar på dagens positiva händelser istället.

Jag hann duscha imorse innan Agnes vaknade och ville ha mat och fick dessutom in lite träning genom att cykla till och från Sundbyberg. Morgonrepet med Ängskolans luciakör fungerade långt över förväntan och de fixade sina tvåstämmiga låtar fast många aldrig sjungit i kör tidigare. På dagens begravningsgig (som jag fick beröm för) sjöng jag solo och märkte att sånglektionerna börjar ge tydliga resultat. Emil och Agnes hängde med till dagens tredje jobb så vi fick tid tillsammans alla tre. Jag har redan börjat planera för vokalensemblen Viveres nästa föreställning fast det är en hel vecka kvar till deras nästa rep. Agnes och jag har haft en fin eftermiddag och kväll tillsammans innan hon somnade på mitt bröst vid niotiden.

Det kan ju verka överdrivet käckt att skriva ett sånt här inlägg, men jag tror på att vara i det positiva flödet. Imorgon ska jag äta lunch med en vän och kollega samt skicka iväg alla månadens fakturor. Fler positiva känslor på ingång alltså.

Efter två minst sagt intensiva veckor med två större projekt som skulle ros i hamn är jag nu ute på andra sidan. Sovande barn i famnen, mjukisbyxor, tekopp och inga akuta deadlines. Såväl axlarna som andningen har sjunkit ner.

De här veckorna fick mig att inse hur jag verkligen inte vill ha det.  Nog för att det är kul att jobba, men aldrig på bekostnad av Agnes. När hon är orolig och behöver ligga länge vid bröstet för att komma till ro, då vill inte jag samtidigt vara stressad över deadlines och att jag borde sitta vid datorn för att bli färdig. Det var inte ett dugg kul. Dessutom är det ett smärre kaos hemma eftersom vi inte hunnit fixa klart efter flytten och ett yttre kaos skapar ett inre kaos hos mig. Har försökt tänka att varje litet steg är ett steg framåt men disharmonin har ändå varit ett faktum.

Men nu minsann. Vokalensemblen Vivere har fått sin körhelg, sitt genrep och sin lyckade föreställning. Jag blev klar med KFUM:s historiepresentation och har varit i Göteborg och presenterat den med Agnes i famnen. Nu ska det bara sammanställas och skickas in så kan jag skriva den sista fakturan och lägga det hela till handlingarna.

Var lite orolig över hur den ekonomiska situationen skulle se ut när KFUM-jobbet var klart, men det verkar vara ganska lugnt. Närmast väntar ett plankningsjobb, Luciakören på Ängskolan, ett kör-event på en personalfest, lite organistjobb och några elever. Ska också äntligen ge mig tid till mer långsiktigt jobb som inte ger direkta pengar. Fixa med hemsidan, plocka upp min utvecklande mentorsdialog igen och kanske till och med hinna spela lite.

Men inte just nu. Nu ska jag bara sitta med min bebis i famnen en stund och njuta av lugnet.

Sedan i lördags kväll bor vi på ny adress. Fyra gator bort från vår gamla lägenhet, från en rätt sunkig andrahandstvåa från åttiotalet till en mycket liten men väldigt fin förstahandslägenhet inhyst i en villa. Egen liten uteplats och tillgång till hela trädgården med gungor och studsmatta. Allt känns redan jättebra och med små steg tar vi en kartong i taget.

För en månad sen var jag på väg till BVC och funderade över var vi skulle ta vägen nu när vi inte fick bo kvar i vår gamla lägenhet. Passerade en ordinär tegelvilla och tänkte ”i det här området skulle man ju bo, tänk om typ det här huset skulle ha en lägenhet att hyra ut”. Och nu sitter vi i en lägenhet i just den ordinära tegelvillan. Så himla häftigt.

Här bland kartongerna jobbar jag med att ro två större projekt i land. Nästa fredag ska vokalensemblen jag leder ha föreställning i form av ett musikaliskt after work och jag är i full färd med att planera upp helgens förberedelsedagar, skriva regianvisningar och fundera över mellansnack som håller ihop det hela. Dagen efter åker jag och Agnes till Göteborg och KFUM:s riksombudsmöte för att föreläsa om KFUM Triangelförbunds historia. Efter tio år som ideellt arbetande i den organisationen har jag nu övergått till betalda uppdrag. Spännande hur annorlunda man värderar sin tid när man får betalt.

Nu har det älskade barnet somnat på mig. Dags att bädda ner henne, stänga av datorn och ta sig igenom hinderbanan av flyttkartonger som leder ut ur sovrummet. Utanför dörren väntar glass.

 

Tisdag förmiddag. Har gett mig själv en jobbfri förmiddag och hasar runt i mjukisbyxor och håret i en slarvig knut. Agnes har precis somnat och jag stoppar två skivor bröd i rosten för att njuta tillsammans med nybryggt te.

Telefonen ringer. Det är ett jobbsamtal, en kvinna jag inte träffat men vill göra ett gott intryck på. Trycker på den mentala ”offentliga Amanda”-knappen och samtalar artigt och trevligt.

Agnes vaknar och börjar gråta. Jag plockar upp henne i famnen och lyssnar med ett halvt öra på kvinnan i telefonen. Ber om att få alla detaljer även på mail. Skyller på att jag ska skicka det till min kollega när det egentligen handlar om att jag inte kommer komma ihåg ett ord av samtalet när vi väl lagt på.

Agnes kräks obekymrat ner sig själv, mig och mattan. Jag tar det som finns närmast till hands, i det här fallet gårdagens strumpbyxor, och torkar av det värsta medan jag fortsätter telefonsamtalet i artig och trevlig ton.

Samtalet börjar lida mot sitt slut. Jag släpper ner Agnes som med full fart börjar krypa mot den öppna badrumsdörren och sin favoritleksak toaborsten. Ställer några avslutande frågor, blockerar vägen mot badrummet och kastar ut en rolig leksak åt andra hållet i hopp om att uppmärksamheten ska riktas ditåt.

Vi har efter några avskedsfraser lagt på luren. Agnes försöker häva sig upp och spegla sig i ugnsluckan.  Jag plockar upp mina kalla mackor ur brödrosten och äter dem sittandes på köksgolvet.

 

Den här veckan har varit minst sagt intensiv. Styrelsemöte med Musikcentrum Öst samt planeringsmöte för framtida projekt, inhoppande körledare för min gamla kör, uppstart för Luciakören på Ängsskolan, rep och konsertplanering med Sunniva för Amabellis räkning, två dop som för en gångs skull krävde en del förberedelse, ett plankningsuppdrag och ett stort icke-musikjobb åt KFUM som ska redovisas i november. Fullt ös.

Trots detta har jag varit ifrån Agnes väldigt få timmar. Hon har finfördelat styrelsehandlingar, ackompanjerat uppsjungningar med modernistiskt pianospel och ivrigt undersökt såväl Sunnivas nyckelharpa som KFUM:s arkivkartonger. Det är roligt att hon kan vara med nästan överallt, men det kräver mycket av mig som måste ha fokus på både barn och jobb samtidigt.  Samtidigt är det värt det, jag vill vara borta från henne så lite det bara går.

Nästa vecka är Emil borta, jag har nästan lika mycket jobb och ägnar helgen år att ta med mig Agnes till Sollefteå för rephelg med Vox Ancorae. Tack och lov för att mamma numera bor i Stockholm på veckorna och kan ta hand om Agnes då och då. Vad vore en frilansförälder utan snälla föräldrar?

Men det är inte jobbigt. Det är stundtals en utmaning att inte bli stressad eller orolig, men det är inte jobbigt. Snarare tvärtom. Att det är möjligt att få så här mycket jobb gjort utan att göra avkall på sin mammaroll är ju riktigt häftigt.

Även en tusenmilafärd börjar med ett steg, säger ett kinesiskt ordspråk som jag lever efter just nu. Med små små myrsteg går livet framåt: där åkte två plagg ner i tvättkorgen, där blev ett halvt mail skrivet, där hann jag öva sång i fem minuter. Lyckas för det mesta vila i känslan att det är ett ständigt flöde framåt, om än ett väldigt långsamt sådant. Mer hjulångare än ekorrhjul.

I det här långsamma hjulångartempot rullar så även företaget. Just nu gör jag bara sånt som genererar pengar utan att vara borta från Agnes mer än några timmar. Jag spelar en del begravningar, har gjort några mindre konserter, undervisar några privatelever hemma, leder en liten vokalensemble varannan vecka och har fått en projektanställning som Luciakörledare på en högstadieskola. Alla sakerna är perfekta just nu: de är roliga, funkar bra att kombinera med Agnes och ger pengar att dryga ut den låga föräldrapenningen med. Men hur gör jag för att också utveckla företaget framåt?

Hösten 2014 hade jag sagt upp mina amatörkörer och skulle börja bygga min musikerkarriär. I tre månader famlade jag runt och försökte hitta en tydlig identitet, strategier och mål. Sen kom det en fet skattesmäll på 36 000 kr varpå jag fick lägga bort alla konstnärliga ambitioner och bara ta vartenda jobb som dök upp för att få ihop pengarna innan Agnes föddes. En vecka innan beräknad barnafödsel var skulden ihopjobbad och betald.

Under de här sex månaderna som frilansförälder har jag haft tid att forma en tydligare musikalisk identitet  och klarare mål. Nu är nästa steg att nå ut i musikervärlden, knyta kontakter och hamna i rätt sammanhang. Vilka små små steg ska jag ta då? Vem ska jag träffa, vilka mingel och branschträffar ska jag gå på, hur ska jag göra för att nå ut? Alla tips tas tacksamt emot!

Har varit lite dåligt med blogguppdateringar på sistone. Svårt att kunna samla ihop tankarna tillräckligt länge för att få ihop ett inlägg. Det här inlägget är skrivet under flera dagar när möjligheten till bloggande har uppstått, för att lika snabbt avbrytas igen.

I umgänget och diskussionerna med min trevliga föräldragrupp (som bara innehåller mammor) har jag mer och mer förstått att min tillvaro inte ser ut som deras. Jag umgås med föräldragruppen för att få vara bara Agnes mamma, jag har aldrig långtråkigt eller ensamt och jag kan inte bara ha ett fokus utan måste växla hela tiden.

Funderar ganska mycket på hur jag känner inför det. Vissa dagar blir jag trött, stressad och ledsen och önskar att jag vore mammaledig på riktigt och bara hade fokus på Agnes. Inte samtidigt behöva fundera på att få mat på bordet och utveckla karriären utan bara glida runt i bebisbubblan. Men sen kommer jag på att den här tillvaron faktiskt är det bästa för mig.

Att driva företag med ett så här litet barn tvingar mig att vara effektiv, fokuserad, flexibel och modig. Jag har inte längre möjlighet att lägga massa tid på grejer som inte genererar pengar, det finns inte alls samma tid för att oroa mig eller stressa upp mig och min förmåga att prioritera har verkligen förbättrats sen Agnes föddes. Tränar mig på att bli ännu modigare men det kommer successivt.

Min vännina som också är frilansande förälder sa: ”när de andra går tillbaka till sina heltidsjobb kan du fortsätta ha barnvagnspromenader på förmiddagen”. Det brukar jag tänka på när det känns motigt ibland, hur vi kan fortsätta leva i det här lugna tempot även efter att Agnes fyllt ett år. Det känns otroligt viktigt och värdefullt. Vilken fantastisk möjlighet jag har att styra min tid och mitt liv.