Kategori: Okategoriserade

Buss 434 från Slussen ut till Djurö. Ramsby och Hederos i lurarna, kläder som inte är nerspydda, något fattigare men avsevärt snyggare än när jag åkte hemifrån. En tripp till frisören på Kungsholmen för att fixa mitt stackars gravidförstörda hår blir en heldagsaktivitet när man bor ute i tjottahejti. Inte mig emot.

Tror det är första gången sen Inga och Alice föddes som jag åker någonstans ensam bara för min egen skull. Har åkt in till stan och jobbat några gånger, men då har det bara varit att leverera och sen fort hem igen. Att få sitta några timmar i en frisörstol och bli ompysslad känns oerhört lyxigt.

Jobb ja. Oscars håller mig med lite organistvick att dryga ut föräldrapenningen med. Det är skönt, både för pengarnas skull men också för att nån gång i veckan få byta Djurö mot Östermalm och Djurgården, få ta på mig snygga kläder och eventuellt hinna tänka en tanke till slut. Perfekt sätt att hålla spelandet igång också, efter så här många år behöver jag sällan öva inför ett kyrk-gig utan kan bara åka dit och sätta mig på pallen.

***

Och där blev det en paus på ett drygt dygn. Mitt liv just nu har egentligen inte plats för den här stackars eftersatta bloggen, möjligtvis för uppdateringar i Twitterstorlek. Men skam den som ger sig.

***

När Inga och Alice var relativt nyfödda skrev jag en lista över projekt i företaget jag kunde utveckla på lediga stunder under mammaledigheten. Något naivt tänkt, kan jag ju tycka idag. Lediga stunder? Häromdagen när jag var ensam med barnen en hel dag hann jag inte ens plocka ur diskmaskinen. Hur sjutton ska jag hinna jobba någonting med företaget med de premisserna?

Men återigen, skam den som ger sig. Jag har delat upp livet i femminuterspass för att känna att det går framåt på alla fronter, om än fruktansvärt långsamt. På fem minuter hinner man öva några takter piano, stoppa in en tvätt, läsa några sidor i sin bok, torka av diskbänken eller göra några yogaövningar. Allt över fem minuter är en bonus.

Och det funkar, ta mig tusan. Fem minuter gör underverk för psyket. Så nog ska det gå att få in fem minuters företagsutveckling mellan kräktorkandet, tvättvikandet och barngosandet. Kanske till och med tio.

Och plötsligt uppstod en paus i det ständigt pågående föräldrahjulet. Agnes är på Gröna Lund med Emil och bägge bebisarna har somnat. Släpp allt, för tusan! Strunta för en stund i tvätt och disk och städ, ta en kopp te och en macka och gå ut på terassen. För säkert trettionde gången börjar jag skriva på ett blogginlägg och håller tummarna för att det denna gång ska komma i mål och publiceras. Låtom oss hoppas!

Det är nu jag ska skriva nåt fint om att jag varit trebarnsmamma i tre månader, om all kärlek som flödar, om Agnes storasysterroll, om min inställning, mina tankar och mina känslor.

Men jag orkar inte. Jag är för trött.

Det är naturligtvis helt fantastiskt att ha tre barn. Jag får känna och ta emot så obeskrivligt mycket kärlek, växer som människa och är helt lycklig varje gång jag packar in alla ungarna i bilen eller kör dubbelvagnen med tillhörande syskonbräda, ett ekipage så brett att det inte går igenom kassan på ICA Djurö. Alla de här barnen är mina! Här kommer supermamman!

Men det är också.. ja, vad det nu är. Jag vill inte säga att det är jobbigt, för det tycker jag sällan att det är. Trots att jag är väldigt mycket ensam med barnen då Emil är borta på heltidsstudier och deltidsjobb. Disciplin, rutiner, framförhållning och lösningsfokusering krävs, lyckas jag hålla på det så flyter det på rätt bra. Än har vi inte drunknat i tvätthögarna och psykbryten lyser med sin frånvaro.

Men det tar aldrig paus. Hjulet rullar och rullar och rullar. Tre barn och ett hems behov ska tillgodoses, tillvaron blir helt upphackad för att man ständigt ska springa på nya bollar, saker hamnar lätt mellan stolarna och sällan får man tänka en tanke till slut. Efter ett tag känner man sig som körd i en centrifug. Förvisso bräddfull med kärlek, men likväl en centrifug.

Vad har du för spännande projekt i företaget den här hösten då? sa en kompis och musikerkollega som var hemma hos oss på brunch. Att lyckas röra pianot varje dag, sa jag. Där är vi inte än.

Tvättmaskinen piper enerverande och jag går in och öppnar luckan. Inga och Alice sover fortfarande. Fortsätt strunta i disk och städ Amanda, publicera blogginlägget och gå och spela piano!

Augustimorgon i Dalsland och jag vaknar och känner mig utvilad efter att ha fått sova flera timmar i sträck. Tre barn ligger bredvid mig i sängen och alla sover. Jag smyger upp, tar en kopp te och sätter mig  i en fåtölj utanför sovrummet. En liten ensam stund att hinna skriva, hinna tänka, hinna landa lite innan dagen drar igång. 

Emils mamma skickade mig en present på posten. I det lilla paketet låg ett guldhalsband med tre ringar som var sammanlänkade i varandra, omöjliga att skilja åt. En ring för varje barn. 

Jag blev lite oväntat väldigt berörd av halsbandet. Fingrar ofta på ringarna, en i taget. Agnes, Alice och Inga. De tre barna Björnerås, precis som när jag var liten. 

De första två veckorna gick tiden oerhört långsamt. Sen rasslade det till och plötsligt har jag varit trebarnsmamma i över sju veckor. De små fågelungarna som kom ut ur min mage har börjat få knubbiga lår, mer kontrollerade rörelser och fyrar då och då av leenden som gör sin mamma alldeles varm inuti. 

Ytterst ytligt bekanta eller helt okända människor kommer fram till mig och frågar om det är mycket jobbigt eller bara jobbigt med tvillingar. För mig handlar det om inställning och jag tycker inte att det är jobbigt, förutom när jag knappt fått sova på hela natten. Däremot är det mycket och intensivt, en never ending story som bara rullar på. Frågan är inte om saker hamnar mellan stolarna, utan hur mycket som hamnar där. Långsamt hittar jag strategier för att hantera den nya vardagen, såväl praktiskt som i den nya föräldrarollen med en storasyster och två bebisar. Får oerhört mycket hjälp av familjen, framförallt nu när Emil åkt tillbaka till Stockholm för att jobba. Är så tacksam. 

Jag har kanske spelat på pianot tre gånger sen i maj och jobbhjärnan har varit totalt bortkopplad, men nu börjar det ändå spira något litet frö. Vad vill jag göra de närmaste åren när barnen fortfarande är små? 

Jag går in i sovrummet. Barnen sover fortfarande. Tänk att hela den här högen av barn är min. 

Åtta intensiva timmar utan en minuts paus, sen låg ni på mitt bröst. Smärtan var över och jag var mamma till tre flickor. 

Förlossningen blev sådan som jag önskade; ingen medicinsk smärtlindring utan bara andas genom värkarna, inget kejsarsnitt och helt fantastisk personal från början till slut. Jag var fullständigt slut men stolt, rörd och stillsamt lycklig. 

Hur skulle jag kunna älska några nya barn lika mycket som jag älskar Agnes? Även om alla sa att hjärtat bara vidgade sig hade jag svårt att föreställa mig det, men det var precis vad som skedde när ni lades på mitt bröst. När jag kördes i rullstol från förlossningen till BB med er i famnen älskade jag er redan med full kraft och kände mig som en supermamma som susade genom korridorerna. 

Det har gått tio dagar sedan ni föddes och vilken skillnad att få barn en andra gång. Jag är redan mamma, det är ingen ny identitet som behöver formas. Alla de situationer som jag behövde erövra när Agnes var bebis kan jag bara vila i nu. Allting går fruktansvärt långsamt men det kaos som stundtals målades upp för mig när jag var gravid har jag hittills inte sett röken av. Tack för att ni sover som små grisar på natten, fortsätt gärna på den inslagna vägen. 

Och idag har jag firat min trettiofemårsdag med sång, tårta och Agnesbakade muffins, middag med havsutsikt på Vita Grindarna här på Djurö samt storhandling på Coop Forum. När vi stod där på parkeringen och skulle packa in tre ungar, den enorma tvillingvagnen och matkassar i vår stora familjebil för att sen åka hem till vårt hus i skärgården kände jag att det finns ingenstans jag hellre vill vara just nu än här. Allt är alltid rätt. 

Femtio, sjuttiofem och från slutet av maj hundra procents sjukskrivning. Jobbhjärnan har kopplat ner i samma takt. 

Någon kommenterade att det är väl bra för mig, hur ofta är jag egentligen helt ledig? Jag svarade med uppriktig förvåning. Sedan Agnes föddes (och även innan det) har jag dragit tydliga skiljelinjer mellan arbets- och fritid och inte haft några problem att stänga av jobbet. Även om musiken är min passion så är det mitt yrke och inkomst, inte min hobby. Jag har andra intressen att ägna mig åt när jag är ledig. 

Successivt flyttas alltså musiken och företagandet allt längre bak i hjärnans vindlingar. Istället ägnas tid och energi åt huset och trädgården, åt att fördjupa sig mer i samhällsdebatten och naturligtvis åt att vara Agnes mamma och mentalt förbereda sig inför det som komma skall. Trebarnsförälder! Det känns fortfarande smått surrealistiskt. Emil och jag pratar om det varje dag men det är ändå svårt att greppa. 

Mamma flyttar sig och sina pinaler ur sitt Attefallshus och in i vårt arbetsrum. Hon masserar mina vätskefyllda fötter, klipper mitt slitna hår, diskuterar politik på hög nivå, går lös i vår eftersatta trädgård (hur många års ignorans tar det att få så här mycket sly i en trädgård???)   med imponerande hastighet, bollar tankar inför förlossningen och är en älskad mormor till Agnes. Jag är oändligt tacksam. 

Magen fortsätter växa. Nu ser jag verkligen photoshopad ut och växer ur tröjor på löpande band. Att köra bil är konstigt nog inga som helst problem men i många andra situationer börjar det bli lite, eller snarare rätt mycket, obekvämt. Att hitta en bra sovställning med halsbränna, jättemage och svullna underben och fötter är en ständig utmaning och min nattliga outfit är otroligt het med ett tunt linne som slutar på halva magen samt ordentligt uppdragna stödstrumpor. Yeah! 

Jag åker till Karolinska för sista ultraljudet och förlossningsplanering. Barnen är tjocka och fina, följer kurvan fint och kommer inte behöva ligga på neonatal. Så himla skönt. På specialistmödravården ger de mig en igångsättningstid, det får alla gravida med tvillingar i Stockholm. Själv tycker jag väl egentligen att det är bäst om förlossningen startar av sig själv, men ska inte sticka under stol med att det är skönt att få ett datum att fokusera på. Att som med Agnes gå över tiden elva dagar och försöka bibehålla fokus slipper jag gärna uppleva igen. 

Och nu är det bara upploppet kvar. Nedräkningen har startat, klockan tickar. Snart, snart är barnen här. 

Gravidvecka 33 och natt mot söndag. Halsbrännan har nått nya nivåer av vidrighet trots starka tabletter, jag har ont överallt och kan inte sova. Går upp och tittar på en dokumentär om Rickard Wolff medan det ljusnar utanför fönstren. Det finns inte en enda sitt- eller liggställning som funkar för att komma undan halsbrännan. Jag är så trött så jag bara gråter.
Ja, ibland får man gnälla. Jag är så vedervärdigt trött på att vara gravid att jag inte vet vad jag ska ta mig till.Som längst får man gå till vecka 38 med tvillingar i Stockholm, det känns som en evighet dit. Tack och lov för att jag aldrig mer kommer vara gravid.
Efter en  vaken natt av vältrande i självömkan somnar jag till slut.

På förmiddagen efter, efter några timmars sömn, är allt lite bättre. Egentligen mår jag ju väldigt bra för att vara så här långt gången i en tvillinggraviditet. Hur vanligt är det att  utan problem kunna vara ute och klippa sly i trädgården till exempel?
Vi får besök av en god vän till mig och hennes tre barn, varav två är tvillingar. Rabarberpaj och våfflor, några timmar på stranden och konflikthantering över leksakerna. Det är ett nyttigt studiebesök till framtiden, både Emil och jag är helt slut efteråt. Kommer det vara så här intensivt hela tiden? Agnes är fullständigt salig men slutkörd efter besöket , somnar som en sten och rör sig inte på hela natten.

På måndagmorgonen ska jag vara i Duvbo och repa med ett gäng sexåringar inför deras vårkonsert kommande dag. Emil har skola hela dagen och jag tänker att det är väl inga problem att ha med mig Agnes, det är jag ju van vid. Själva repet är ju bara fyrtio minuter, då kan hon ju kolla på film.
Ganska snart står min naivitet klar. Det som normalt sett är peanuts för mig är nu ett enormt projekt. Åka buss är obekvämt, Slussen i rusningstid slukar all energi och barnvagnen väger plötsligt ett ton. Vi genomför repet, åker hem igen och är hemma igen strax efter tolv, men resten av dagen genomlevs i ett töcken av trötthet. Jag ringer Emil och säger att han får strunta i morgondagens lektioner och ta en heldag med Agnes, jag måste vara ensam för att klara av en heldag hemifrån.

Tisdagen kommer och jag åker till Duvbo igen. Allt går bra fram tills jag ska promenera från tunnelbanan till kyrkan. Hur långsamt kan en människa gå? Jag försöker skynda på stegen men det är fullständigt omöjligt. Alla barnen och deras lärare står och väntar utanför när jag lyckats ta mig upp för alla trapporna till kyrkan. Någon erbjuder mig en arm och alla hävdar att jag är så himla snygg. Tja, man gör väl vad man kan för att piffa upp sig när man går runt som en levande julgranskula. Det är bara magen som växer, inget annat. Jag har inte gått upp ett kilo på flera veckor, kroppen bara omfördelar vikten. Väldigt tacksamt såklart, men det ser lite kul ut.

Några dagar utan att lämna ön följer. Att åka över Djuröbron är en så tydlig markering. Min ö, min fristad.
Njut av dina sista ensamma dagar med Agnes, sa en annan god vän och jag njuter i fulla drag. Tack och lov att vi har hållit stimulansnivån nere under åren så att hon inte tycker att jag är världens långsammaste och tråkigaste mamma nu. Vi äter långsamma frukostar ute på terassen bland blommande körsbärs- och kastanjeträd, bakar, läser böcker, övar på blommors och fåglars namn och går till skogen och havet som ligger alldeles runt knuten. 2600 kr gick vi upp i hyra och gick från ett ombyggt garage till ett paradis.
Tre år, vilken ljuvlig ålder. Alla dessa funderingar och resonemang som jag får vara en del av. Varför blir det regn? Mamma, vad tror du fåglarna säger uppe i träden? När bebisarna kommer ut, pratar de på ett annat sätt än jag då?

Försäkringskassan ringer. Det finns säkert fog för all kritik som riktas mot dem och när Agnes föddes var det ett skämt att söka föräldrapenning som egenföretagare, men såväl mitt föräldrapennings- som sjukpenningsärende har de denna gång skött med bravur. Trevliga, kompetenta, flexibla och lösningsorienterade. Detsamma gäller läkarna på specialistmödravården som skött själva sjukskrivningen. Även om det inte varit helt lätt för dem att förstå hur en frilansmusiker jobbar och vilka komplikationer som uppstår så har de verkligen försökt. Först blev jag sjukskriven på halvtid, någon vecka senare 75%.
Nu är det min handläggare som ringer bara för att kolla att vi har förstått saker på samma sätt innan han betalar ut den första sjukpenningen. Sen när barnen föds, säger han, så ringer du bara mig och berättar hur mycket du jobbade på slutet eller om du blev sjukskriven på heltid och så fixar jag så att du får ut rätt pengar och att din föräldrapenning kommer igång.
Jag är tacksam av flera anledningar. Dels för att få allting serverat, men också för möjligheten att sjukskriva mig på heltid, något jag inte ens tänkt på. Tänk att inte jobba alls och ändå få pengar. Visserligen är det återbäring av alla de egenavgifter jag betalat in under åren men ändå, det är inte direkt vardagsmat för en egenföretagare.

Lördag, gravidvecka 34 och dags för sista uppdraget utanför hemmet, tre dop i Oscars församling. Det enda jag bryr mig om är att det ska vara smidigt och bekvämt varpå jag kör den nyinköpta sjusitsiga bilen de två milen till Gustavsberg (med Stefan Sundström på hög volym) och sen tar bussen därifrån.
Inför första dopet har fötterna svullnat så mycket att det inte går att knäppa orgelskorna. Jag spelar med öppna slejfar och är tacksam för att orgeln är bakom församlingen. På dop nummer två försöker jag spela i mina vanliga finskor och på dop nummer tre ger jag helt enkelt upp och spelar piano istället. Att spela stora intervall i pedalen eller smidigt försöka komma av orgelpallen när det är dags att förflytta sig är inget för en höggravid blivande tvillingmamma.
På dop nummer två är det en solist med, en operasångerska som ska sjunga  en relativt uttjatad popballad. Jag förväntar mig såklart att det är professionellt snyggt men kanske inget mer. Men något händer i vårt musikaliska möte, vi klickar totalt och magi uppstår. Hon har en fantastisk röst och en enorm närvaro och jag bara hänger på och går på hennes impulser. Efteråt är det helt stilla i kyrkan och man märker att prästen verkligen inte vill bryta magin utan drar på det så länge det går. Vi måste spela ihop mer, säger sångerskan efteråt. Ja, det måste vi.

Och nu är det färdigt. Nu behöver jag inte lämna Djurö mer än nån enstaka gång när jag ska till barnmorskan i Gustavsberg. Några få administrativa grejer att fixa kvar, sen ska jag se till att bli sjukskriven på heltid och bara vila mig i form. Inte helt jobbigt bland blommande träd, sjungande fåglar och sol på mina ögonlock.

Sel: lugnt vatten mellan forsar, särskilt i Norrland: älven smalnade till ett sel där byhalvorna låg. Ofta i ortsnamn: Mellansel, Sorsele(ur Nationalencyklopedins ordbok)

Mitt företagande har alltid varit som en flod. Ständigt framåt, flyt med strömmen. Klart att jag har tittat tillbaka och reflekterat men jag har ytterst sällan återvänt till samma sak utan alltid hittat nya projekt att sätta tänderna i. När jag är mitt i ett uppdrag tänker jag ändå alltid framåt. Vad vill jag ska hända när det här är slut?

Förra graviditeten jobbade jag fram till en vecka innan beräknad födsel. Nog för att jag fick dra ner på tempot en del men det var aldrig några problem att utföra vissa arbetsuppgifter. Dessutom hade jag en skatteskuld på trettiosjutusen att jobba ihop innan barnafödseln tog vid, så det var inte så mycket att fundera på. Jag jobbade mig framåt i flodens riktning, betalade bort skulden till Skatteverket och gick pank men nöjd på mammaledighet.

Denna graviditet trodde jag, kanske något naivt, skulle bli likadan. Dra ner lite på tempot men ändå obekymrat kunna jobba på fram till nån vecka före att barnen beräknas komma samt planera och förbereda för hur hösten skulle kunna se ut.. Jag läste om att tvillingmammor brukar bli sjukskrivna i vecka 25 och tyckte det kändes väldigt långt ifrån mig. Lite trött var jag väl, men inte mer än så.

Runt påsk, alltså i vecka 27, förbyttes den lilla tröttheten mot Avgrundströttheten. All min effektivitet var som bortblåst och det minsta projekt kändes jättestort. Ok, dra ner på tempot redan nu. Inte mer än att ett uppdrag per dag och se till att vila mycket emellan.Det funkade i några veckor, samtidigt som jag kände att tröttheten blev värre och värre.

Förra veckan hade jag tackat ja till tre dirigeringsuppdrag, samtliga till körer jag träffat innan och visste vilka nivåer de låg på. Jag såg till att hålla återstoden av dessa dagar väldigt lugna och var väl förberedd för att inte bränna mer energi än nödvändigt.
Det hjälpte inte. Alla repetitionerna var som gröt i mitt huvud. Jag hade jättesvårt att hålla fokus och intensitet i repen och kände att jag var långt ifrån min vanligtvis väldigt höga nivå. När repen var slut stapplade jag ut och var så slut att jag på riktigt hade svårt att ta mig till tunnelbanan.
Nej det här går inte, sa Disciplin-Amanda i mitt huvud. Det funkar inte att du inte kan utföra dina uppdrag professionellt, det drar ner både ditt rykte och din självbild. Nu är det dags att lägga ner.

Denna veckan har jag således sökt både gravid- och sjukpenning (lika bra att söka allt som går, nåt av det är ju rätt) samt fixat ett läkarintyg på att jag bör gå ner på deltid. Inväntar fortfarande besked från Försäkringskassan men min barnmorska är övertygad om att det kommer gå vägen. Har några få gig som redan är inbokade kvar och lite administrativt som ska fixas, men annars tänkte jag bara vara hemma och skrota från och med nu. Sova, fixa lite i trädgården och mysa med Agnes.

Floden har blivit ett sel. Jag har stannat av och orkar inte tänka längre än fram till juni när barnen föds. Allt efter det är höljt i ovisshet.

Och nu måste jag sova. Igen.

Hej min lilla usla mamma!
Daglig högläsning av ”Visst kan Lotta cykla” har visst utökat vokabuläret.
-Vet du Agnes, om man är usel är man väldigt väldigt dålig. Du får nog välja ett annat ord.
Du funderar en kort stund.
-Hej min lilla tokiga mamma! 

Bli inte äldre, kände jag för ett år sen, det är så himla roligt nu. Nu känner jag samma sak. Dessa långa vindlande meningar med ditt fantastiska språk, dessa resonemang och funderingar, all denna fysiska kärlek och verbala ömhetsbetygelser som du fullkomligt överöser oss med. Min söta lilla gullemamma, jag äääälskar dig! 

Ömhetsbetygelserna varvas med mycket innovativ gränstestning. Jag som suttit på chefspositioner i många år och har både erkänd  auktoritet och ledarskapsförmåga står mig plötsligt slätt när du då och då totalt struntar i vad jag säger. Glatt leende dessutom. Rätt oväntat och mycket nyttigt för självbilden. Vem behöver dyra ledarskapskurser när man har en treåring? 

Men mest är det kärlek, kärlek, kärlek. Du pussas, kramas och gosar dagarna i ända och sover tätt tätt intill om natten. Nog för att du fick en egen säng och ett eget rum när vi flyttade, men att du skulle sova där känns långt borta. Tack och lov, känner jag som njuter av närheten. Inget har förändrats, symbiosen är fortfarande obruten. 

Det är klart att jag funderar. Den här fantastiska relationen, kommunikationen, symbiosen du och jag byggt upp, hur kommer den påverkas av att det kommer två barn till? Kommer den naggas i kanterna? 

Samtidigt tror jag att det är alldeles rätt för dig att få syskon just nu. Och du ser verkligen fram emot deras ankomst; pussar och kramar på magen och pratar med bebisarna därinne, undrar varje dag om de kommer snart och har massor med frågor, funderingar och berättelser om hur det blir när de kommer ut. Ibland har jag fått dämpa förväntningarna om vad de kommer kunna göra när de är nyfödda, men det råder ingen tvekan att din insats som storasyster kommer vara oersättlig. 

Men ett litet tag till är det bara världens tröttaste mamma och du som bakar bröd i stekpanna, kollar på Min granne Totoro och kikar genom bryggspringorna efter små fiskar. Ett litet tag till är vi en liten familj. Sen kommer kombibilens era att ta över. 

Vi sitter på Karolinskas ultraljudsavdelning och väntar på att komma in. Emil tycker det ska bli skönt med ultraljud för att detta med tvåbarnsförälder ska bli mer verkligt. Själv hoppas jag tyst på två saker; att bebisen i magen ska leva och att det ska vara en. Alla dessa kommentarer om magens storlek som jag har fått senaste tiden oroar mig lite. Tvillingar, hur sjutton ska vi klara det logistiskt om det är tvillingar?

Vi blir inkallade i ett rum. En barnmorska hälsar, säger att hon är under utbildning och att det snart kommer komma en utbildad barnmorska och assistera henne. Hon börjar undersökningen och vi får följa på skärmen. En bebis och den lever. Skönt. 

Då kommer nästa barnmorska in i rummet och hälsar.

-Är det erat första? säger hon

-Nej, vårt andra, svarar jag, i tron att hon menar antalet barn. 

-Jaja, då vet ni ju redan att det är tvillingar. 

För en liten stund stannar tiden. Den första barnmorskan känner sig dum för att hon inte såg att det var två, den andra känner sig dum för att hon så brutalt råkade avslöja det. Själva blir vi till en början bara väldigt rationella. Emil ringer barnvakten och berättar med lite darrig stämma vad som hänt, jag messar pianoeleven att ultraljudet drar ut på tiden och att vi måste flytta lektionen. Därefter tar chocken över. 

Ultraljudsundersökningen fortsätter. Emil har fått något endorfipåslag och är helt lycklig för att det inte bara är en bebis, utan två! Själv är jag helt blockerad. Tårarna rinner men jag är inte ledsen. Inte glad heller. Alla känslor är bara satta på paus. 

På darriga ben tar vi oss ut ur undersökningsrummet och åker hem till Agnes. 

-Vet du Agnes, det var inte en bebis i mammas mage, det är två stycken. 

Tystnad följer från barnet. Man riktigt ser hur kugghjulen snurrar uppe i huvudet. Sen öppnar hon munnen. 

-Två bebisar! Vad heter de då?

Morgonen efter verkar hon ha bearbetat nyheten färdigt. 

-Mamma, först var det en bebis, nu är det två. 

Precis så känner jag också. Först var det en, nu är det plötsligt två. Från liten familj till storfamilj på en gång. Hur kommer vårt liv påverkas av detta?

Första frågan att ta tag i är bostadssituationen. Ett ombyggt garage på 49 kvadrat är trångt för tre personer men olämpligt för fyra och totalt omöjligt för fem. Vi har aktivt letat annan bostad i 1,5 är och det  var angeläget att flytta innan, men nu är det akut. 

Vi sänker våra krav på att det måste vara ett hus att hyra, nu är allt av intresse. Trots detta och tio år i bostadskön dyker ingenting upp. Jag försöker hålla stressen stången och intala mig att det finns ett hus som väntar på oss. 

Knappt två veckor efter tvillingbeskedet hittar mamma ett hus på Blocket. Jag har avfärdat det redan på rubrikstadiet då det är dyrare än det pristak vi satt men uppmanas (eller snarare kommenderas)  att visa intresse ändå. Tio minuter efter att jag skickat iväg en intresseanmälan får jag svar och vi är välkomna på visning dagen efter. 

Vi sitter på bussen ut mot Djurö, åker över Djuröbron och det känns helt rätt i mig. Ska det faktiskt bli av en flytt denna gång? 

Huset har allt. Många rum, mängder av stora fönster, två stora terasser, skogen och havet ett stenkast bort, jaccuzi, braskamin samt vedeldad bastu i trädgården. Vi är klart intresserade och säger att vi bara måste hem och räkna på det först. Har vi råd med detta? 

På bussen hem ringer jag mamma och förklarar läget. Bara ta det säger hon, pengarna löser ni. Lätt darriga tar vi beslutet att tacka ja och ringer upp hyresvärden. Våra hyresvärdar i Bromma har bara gott att säga som referenser och redan samma kväll skriver vi kontrakt på huset på Djurö. Ett dygn från första kontakt till påskrivet kontrakt. Pang bom. 

Tolv dagar efter att kontraktet är påskrivet ska flyttlasset gå. Jag spelar barnmusikal på Dieselverkstaden på dagarna och packar kartonger på kvällarna. Det finns ingen tid att känna efter, bara att köra. Kartong efter kartong, sopsäck efter sopsäck. Successivt slutar garaget att vara ett hem. 

Lördag morgon. Hämta flyttbil, köra till tippen, packa bilen, tömma Shurgardförrådet, köra mot Djurö. Jag, mamma och Agnes stannar kvar, städar ur garaget och tar sedan bussen ut med skurhinkar och moppar dinglande från krokarna på barnvagnen. 

Vi kommer fram och öppnar dörren. Bara det faktum att ha en hall känns som en lyx. Vår nya hyresvärd har varit uppe med en fikakorg och en stor bukett med rododendronkvistar från trädgården. Det är kartonger, sopsäckar och möbler överallt men över huset vilar ändå ett lugn. Det är som en kombination av farmor och farfars gamla hus och torpet jag tillbringat mycket tid på och jag känner mig välkomnad, omhändertagen och hemmastadd. 

Emil har återigen fått endorfipåslag.

-Amanda, vi har ett hem, ett riktigt hem!

Och vårt hem har det nu varit i  fyra veckor. Steg för steg erövrar och omfamnar vi huset och Djurö: lär oss att leva efter busstidtabellen, skaffar lånekort på bibblan, iakttar de femtio hägrarna som bor utanför fönstret, eldar i braskaminen om kvällarna och går till havet. Jag har börjat klippa lite i den den eftersatta trädgården och försökt börja  planera för det förändrade liv som komma skall. Det är jättesvårt att ta  in att vi ska gå från en liten familj till en stor fempersonersfamilj med två bebisar. Hur kommer det påverka vårt vardagsliv? Detta system av pusslande som vi byggt upp, hur kommer det påverkas av att det är tre barn och inte ett? Hur ska jag rikta in mitt företagande och karriär så att det ska bli så bra som möjligt för alla under de här åren när alla barnen är små? 

Så många frågor och ännu inga svar. Men det kommer bli bra. Tre barn och hus i skärgården innan jag fyllt trettiofem, det känns rätt. Frilansförälder 2.0. 

Kom ihåg att ta vara på tiden
Den väntar inte på er
Kom ihåg att ta vara på tiden
Den väntar inte på er

Det var en gång ett helt gäng vanliga barn och två alldeles vanliga vuxna. Barnen vill väldigt gärna vara tillsammans med de vuxna. De vuxna vill gärna vara med barnen också, men de måste ju jobba väldigt mycket för att få ihop tid att vara med barnen… sen. Två tåg finns också med i berättelsen, ett megasnabbt och ett långsamt. Och så massa sång, dans och musik förstås.

Under fyra veckor repeterar och framträder 1200 sexåringar med den nyskrivna musikalen ”Megatåget Mikrotron” på Kulturhuset Dieselverkstadens stora scen. Fjorton grupper, åttio ungar i varje, tre pass om dagen. Man står inte still en minut. Efter tredje passet stapplar jag ut till tvärbanan, men är ändå helt uppfylld av alla de här barnen.

Kom ihåg att vi barn snart är stora
Vi väntar inte på er
Kom ihåg att vi barn snart är stora
Vi väntar inte på er

De här första två arbetsveckorna har vi varit tre vuxna på scenen: Anna-Linda som är danslärare och skådespelare, Kerstin som är skådespelare och jag som är körledare. Jag tror aldrig jag varit med om ett så smidigt arbetsteam. Vi täcker upp för varandra på scenen, fyller i om de andra kommer av sig, har hela tiden koll på varandra för att repetitionerna ska flyta smidigt. Efter varje pass utvärderar vi. Vad gick bra, vad kan vi förbättra för att göra det lättare för barnen? In på scenen igen, testa nya grejer, utvärdera igen. Ingen som känner sig påhoppad när man föreslår ändringar, ganska få darlings som måste dödas. Så otroligt skönt.

Säg, har ni tid en minut eller så?
Ta den och ge den till oss som är små
Passar det inte så säg oss när då
Vi blir bara större ju mer tiden går, tiden går, tiden går

Under öppningsnumret ska barnen härma sina stressade föräldrar och har under repetitionerna fått ge förslag på hur de ser ut på morgonen. Ibland blir det väldigt roligt, som när de härmar hur man stressat knyter slipsen eller rusar ut med den kissnödiga hunden. Men lika ofta efterlämnar förslagen en klump i magen, som när barnen säger att föräldrarna är arga och kastar saker på morgonen eller att de alltid lämnar barnen jättesnabbt.

Under sista numret går barnen bara långsamt framåt och sjunger om att de snart blir stora och att de vuxna ska ta vara på tiden. Stark scen och förhoppningsvis en tankeställare för många vuxna, tänkte vi naivt, men tji fick vi. På en repetition när den låten kom började ett barn gråta för att hon längtade efter sin mamma som jobbade så mycket. Det barnets sorg förföljde mig hela dagen sedan.

Mitt eget barn hänger med mig som vanligt, det var dealen när jag tackade ja till uppdraget. Trodde hon skulle vilja hänga i logen och kolla på Bolibompa under repetitionerna, men icke. Hon kan alla sånger och alla danser och vill allt som oftast vara med på scenen med barnen. Vi hade gjort upp att Emil skulle hämta henne efter sina föreläsningar men det var inte alls populärt. -Men jag äääälskar ju Dieselverkstaden, mamma! Efter det har hon fått vara med hela dagarna och varit helt salig. Alla dessa barn! Varje gång vi går ut i foajén och hämtar in barnen så studsar Agnes fram och strålar som en sol.
Nu när det blir genrep och föreställningar med orkester kommer hon få vara med på några genrep när Emil kan vara i kulisserna, annars får hon vara med honom i skolan. Det har gått väldigt bra att både vara mamma och körledare samtidigt och Agnes är väldigt omtyckt och uppskattad både hos barnen och Dieselverkstadens personal, men jag vill eliminera risken att hon blir ett störningsmoment för barnen nu när det blir skarpt läge för dem.

Då och då under veckornas gång har jag fått en klump i halsen av att se mitt lilla barn, inte ens tre år fyllda, stå på scenen ett huvud kortare än alla andra och faktiskt klara av att ta regi och koreografi. Lite spankulerar hon runt och står ibland framme hos mig och ibland bland barnen, men hon har aldrig stört. På vägen hem sjunger hon alla sångerna och hemma får Megatåget och Tåget under tiden vara med i lekarna. Tänk att vi får göra det här tillsammans.

Kom ihåg att vi barn snart är stora
Vi väntar inte på er
Kom ihåg att vi barn snart är stora
Vi väntar inte på er