Kategori: Okategoriserade

Förra veckan var en riktig toppenvecka.

Först tre dagar som repetitör med Vävoperan, nu med fokus på att öva in den engelska översättningen. Tre dagar nere i den där svinkalla teatern på Östgötagatan, med roliga arbetskamrater och gemensamma luncher. Tre dagar där jag och det falska pianot hade värsta semestern jämfört med de stackars solisterna som hade en helt ny text att förhålla sig till. Jag satt och lyssnade när de tog regi och tänkte att det här med att jobba sceniskt är så otroligt roligt. Som en försvunnen pusselbit i mitt liv som äntligen hittat sin plats.

Sen ett inhopp som vikarierande dirigent i en damkör i Vällingby med Haydn och Pergolesi på repertoaren. Jag hann inte förbereda så mycket som jag hade velat, men märkte att det gick alldeles strålande att köra på volley. Erfarenhet, bra avistaläsning och förmågan att dra roliga skämt gör sitt till.
-Vad ska du göra nu, ska du ha en ny kör? frågade en av Viveres medlemmar när jag aviserade att jag skulle sluta till jul. Nej, det ska jag verkligen inte. Dirigentinhopp i hyfsat avancerade körer är alldeles lagom just nu, jag får hålla igång hantverket men behöver inte lägga en massa tid på planering.

Och sen en hel helg i huset i Dalsland. Gå upp i skogen bakom huset hand i hand med Agnes och komma hem med korgen full av svamp. Dricka en tekopp och titta på sjön.Stå på en trappstege i smutsiga Lundhagsbyxor, klippa lindhäck och få känna sig rejäl. Gå ut till grönsakslandet i gummistövlar klockan sju på morgonen med Agnes och plocka squash, potatis och tomater innan vi klev in i bilen och åkte mot tåget. Livskvalité som jag är beroende av.

Det var förra veckan det, sen kom motsatsen. Jag blir helt tokig på att bo så litet och ofunktionellt som vi bor, trots trevliga hyresvärdar, väldigt centralt läge och att bara kunna öppna dörren och gå ut i trädgården. Ingen hann städa förra veckan och kylskåpet gapar tomt. Efter förra veckans tydliga arbetsuppgifter känns den här veckan mer som ett sammelsurium av otydliga uppgifter med oklar prioriteringsgrad. Min hjärna har känts som en centrifug i tre dagar.

Tack och lov för att jag själv får bestämma takten sådana här dagar. Små små steg i taget: städa, handla, tvätta, jobba undan det viktigaste. Styra mina tankar mot att hitta ett litet hus att hyra och pussa på det fantastiska barnet. Nu känns det som att jag är på banan igen. Imorgon ska jag till och med gå till frisören, tänk vilken lyx för en småbarnsförälder!

-Mamma, hästen har inga händer när den ska äta!
Där kom det, tänkte jag. Nu är det inga handar mer, nu säger du händer. För varje dag blir du lite större. Det är fantastiskt men gör också lite ont att det lilla barnet försvinner mer och mer.

Igår försvann awinnet. Från att du överhuvudtaget började prata har du sagt ”awinn!” när du inte vet och det har hängt kvar ända fram till nu. I en fåfäng förhoppning att det skulle komma tillbaka frågade jag dig massa frågor du inte kunde svaret på men du svarade mycket ordentligt ”jag vet inte” på varenda en. Får man sörja ett förlorat awinn?

Om några veckor blir du två och ett halvt år och du är så stor, så stor. Ibland smyger insikten sig på, som när jag inser att jag slutat duka med plasttallrik och haklapp. Ibland blir det så konkret, som när du inte längre får plats i din vagn och att vi måste köpa en ny. Idag skänkte vi den gamla vagnen till en blivande mamma och det blev ett så konkret paradigmskifte när hon gick iväg med den. Nu har vi bara en vagn som passar stora barn.

Igår skar jag mig i foten på en liten glasflisa som hade undgått dammsugaren när ett glas gick i backen. Du blåste på min fot, hämtade papper och klappade mig på kinden. Gick på eget bevåg och hämtade plåster och satte på foten.
-Såja, såja mamma! Snart blir det bra. Jag ska stoppa om dig! sa du och la en filt på mig där jag låg på köksgolvet med benet i högläge för att få stopp på blodflödet. Tårarna steg i ögonen på mig, inte på grund av såret utan av de plötsligt ombytta rollerna. Nu är det du som tar hand om mig.

Du är så stor, så stor och det går så himla fort. I oktober och november ska jag resa både till Helsingfors och Bangladesh på olika jobb. Sex dagar första resan och tio dagar andra. Hur mycket kommer du hinna växa på den tiden?

---

---

 

Månen lyser på taken, endast Amanda är vaken. Risken att bli avbruten mitt i bloggandet känns liten. Inte heller känns det som att jag kommer somna mitt i skrivandet, något som hänt rätt många kvällar på senaste tiden och som ett  antal ofärdiga bloggutkast vittnar om.

Men varför bloggar inte människan på dagen istället? kanske ni läsare undrar. För att jag just nu inte hittar tid till det, är svaret. Frilansandet är som ketchupeffekten och just nu har det kommit väldigt mycket ketchup på en gång. Jätteroligt naturligtvis, det känns som att den här hösten börjar det verkligen hända saker med karriären. I Emils liv händer det också mycket saker, så efter den här långa lugna sommaren har vi plötsligt rätt mycket ketchup att hantera.

Två frilansande musiker, varav  Emil dessutom pluggar heltid utöver tonsätteriet och sitt deltidsjobb, och så välja att ha sitt barn hemma. Ett sådant val fordrar ett pusslande utan dess like. Livspusslet känner jag mig rätt  främmande inför, men logistikpusslet är ständigt närvarande. Varje kväll gås nästa dag igenom, varje söndagskväll sitter vi med almanackorna i högsta hugg och lägger logistiska pussel. Idag fick till exempel en mycket förväntansfull Agnes åka till Andys lekland. Två timmars lek med mamma medan pappa var i skolan, sen gemensam lunch och så två timmars lek med pappa medan mamma åkte hem och hade elever.

Och sådär håller det på. Varje dag. Nu har det blivit en vana att ständigt pussla, jag upplever det väldigt sällan som jobbigt. Snarare så tvingar det mig och Emil att ha en bra, rak och tydlig kommunikation, annars kraschar allt.

01.45. Nu börjar tröttheten ta över här. Godnatt.

Jag går mitt första år på Musikhögskolan och befinner mig i biblioteket när en av femteårsstudenterna ställer sig framför mig. Jag vet att han heter Jon och sjunger i kammarkören men jag har ingen aning om vad han vill mig.
-Hej! Du gillar kör, eller hur?
Eh, jo det gör jag ju. Att sjunga i alltså. Leda någon har jag aldrig gjort, förutom på de jätteläskiga dirigeringslektionerna på kantorsutbildningen. Varför undrar han det här?
-Du gillar manskör, eller hur?
Manskör??? Jag tycker väl ingenting om manskör. Vad är han ute efter egentligen? Men visst, jag kan väl säga att jag gillar manskör om det gör Jon nöjd. Det är tydligen rätt svar, för han ser glad ut.
-Jag leder en manskör men nu ska jag sluta och flytta härifrån. Vill du ta över dem efter mig?

Där och då blir jag körledare. Pitebygdens manskör är en utmärkt skola (och jag får tjugofem hängivna extrafarfädrar) och sen rullar det på i rask takt. I tolv års tid dirigerar jag manskörer, damkörer, blandade körer, barnkörer, konfirmander på läger-körer, semesterkörer och projektkörer. Oftast flera på samma gång. Jag leder allt från totala nybörjare till att göra dirigentinhopp i riktigt duktiga körer. Inte ett enda körledarjobb söker jag, utan alla kommer till mig. Uppenbarligen har jag talang för det här och karriären som entusiasmerande körledare borde vara utstakad fram till pensionen.

Men så fungerar inte jag. Jag måste hela tiden uppåt, framåt, vidare. Ständigt utvecklas. Förra veckan sa jag upp min sista kör och till jul kommer vi gå i mål med flaggan i topp efter fem roliga och utvecklande år tillsammans. För första gången på drygt tolv år kommer jag inte ha någon fast kör att leda.

Två dagar efter att jag bestämt mig för att säga upp kören och inte oroa mig för inkomstbortfallet så ringer Vävoperan och erbjuder mig jobb. Den ger mig mer betalt än vad en hel termin som körledare ger. Jag ser det som ett tecken på att jag gjort rätt val.

Dagen efter jag berättat för kören att jag skulle sluta till jul har vi orkesterrep med Vävoperan och jag ska för första gången dirigera en kammarensemble, tre solister, en kör och en dator samtidigt. Det är rent ut sagt skitsvårt och tolv års erfarenhet kördirigering hjälper föga. Jag vet inte alls vilken funktion jag ska ha och slår ömsom för fort, ömsom för långsamt och ömsom bara fel. Vem bestämmer tempot egentligen, är det jag, orkestern eller solisterna? Och försök hålla jämna slag med en dator som obönhörligt tuggar sig igenom musiken i perfekt metriskt tempo!
Frustrerad, förvirrad och förtretad cyklar jag hem och har inte alls lust att gå tillbaka imorgon och dirigera på Kulturhuset Stadsteatern.

Du vill ju ha ständig utveckling, säger min mentala slavdrivare Disciplin-Amanda när jag inte kan somna. Så här är det att utvecklas. Sov nu, gå dit imorgon och lös uppgiften. Basta.

Fredag lunch. Jag åker in till Kulturhuset och diskuterar rollfördelning med orkester och solister. Allt klarnar. Föreställningen går jättebra.

Uppåt, framåt, vidare. Ständig utveckling.

 

Rep, rep, rep med Den stora vävoperan. Spela fyra instrumentstämmor samtidigt, håll koll på solisterna, missa inte ett takt- eller tonartsbyte. Bryt, ta om, kör sen alla scener i följd. Paus med te, choklad och plommon, sen på’t igen. Ta in vad som händer på scenen, inte bara vad som står i noterna. Träffa kören och repa in alla deras insatser.  Cykla hem trött men uppfylld, somna som en sten, ägna nästföljande förmiddag åt att repa in nya scener vid pianot och sen in till Östgötagatan igen för en ny session. Fem dagar i rad.

Första arbetsveckan var så långt ifrån en mjukstart man kunde komma. Jag var helt slut hela helgen efteråt. Men så roligt det är och vad mycket jag lär mig. Det här med opera är en ny värld och ett nytt sätt att tänka.

Den här veckan har jag bytt roll från repetitör till dirigent. Känns som att jag har hyfsad koll men det lär väl visa sig när orkestern kommer imorgon.

Ge mig något nytt och spännande, önskade jag  när semestern började. Ja, man kan väl säga att jag blev bönhörd.

Någon som minns sagan om Mäster Skräddare? En liten man lämnade en bit tyg till en skräddare för att få en rock uppsydd. Varje lördag när den lille mannen kom till skräddaren fick han höra att det blev något mindre än en rock av tyget: först ett par byxor, sen en väst, sen ett par vantar och till sist ingenting.

Den här sagan däremot, den handlar om vävning och är helt tvärtom. Här blir saker bara större och större.

I juni fick jag frågan om jag ville jobba med kören till ”Den stora Vävoperan” som skulle spelas i augusti. Glad tackade jag ja, raggade ihop en kör av hög kvalitet och gjorde iordning bra instuderingsmaterial.

Sen blev jobbet större och större. Ansvara för kören, vara repetitör för sångarna, hålla i orkesterrepen och slutligen dirigera hela föreställningen när den spelas på Kulturhuset Stadsteatern nästa fredag. Med kompositören sittandes i orkestern och librettisten på scenen i en av rollerna.  Ett lite nervöst men mycket utvecklande steg utanför min komfortzon.

Så jag som tänkte smyga igång första arbetsveckan på onsdag rivstartar istället imorgon med två intensiva produktionsveckor för Vävoperan. Ända sen SMASK-eran under musikhögskoletiden har jag närt en liten dröm om att arbeta professionellt med produktioner så nej, jag känner ingen sorg över att behöva korta semestern två dagar. Snarare en sprakande entusiasm.

Tack och hej semestern, imorgon blir det full rulle!

Grå augustimorgon bjuder på droppande träd, varmt te och sjöutsikt på verandan. Tolv dagar avnjutna i Ödskölt och nästan en hel vecka kvar i paradiset. Jobbar i trädgården, ligger i hängmattan på verandan, simtränar i Iväg och iakttar de lekande små kusinerna som kastar bollar, bygger träjärnväg och äter nyplockade hallon. Vad kan man mera önska?

Femton dagar kvar innan den åtta veckor långa semestern är slut. Åtta veckor! Denna lyx som egenföretagare att få bestämma sina tider själv.

Eller vadå lyx förresten. Jag har ingen arbetsgivare som lägger undan tolv procents semestersättning som sen kommer in på kontot den tjugofemte medan jag ligger i hängmattan, de pengarna får jag fixa fram själv. Antingen får det finns en rejäl buffert på kontot eller så får jag hitta nåt litet sommaruppdrag som enkelt kan klaras av utan att semesterkänslan rubbas.

Denna sommar hade jag sparat ihop en stor buffert, men för att slippa nagga så mycket på den tackade jag ändå ja till två veckors organistjobb i Oscars under juli. I snitt var jag borta hemifrån 2,5 timme om dagen, jag fick ihop fjorton mil i transportcykling och kunde fakturera tjugotusen spänn. Semesterkänslan rubbades inte nämnvärt och både kroppen och företagskontot blev glada.

Sen har jag fått ett jätteroligt jobb som körrepetitör och vicedirigent på ”Den stora vävoperan” som ska spelas 25 augusti på Kulturhuset Stadsteatern. Hade med ett litet finger även förra gången den spelades och då Vivere var operakören, men då åkte jag till Färöarna på styrelsemöte lagom till repen drog igång. Den här gången har jag fått ihop en kör av hög kvalité genom att efterlysa på Facebook och eftersom jag nu är väl bekant med operan kan jag göra ett så mycket bättre arbete med instuderingsmaterial och information. Inte heller detta sabbar nämnvärt min semesterkänsla. Jag lägger kanske en halvtimme om dagen och ikväll när sista stäminspelningen är gjord behöver jag inte lyfta ett finger innan repen drar igång i mitten av augusti.

I november ska Vävoperan spelas i Bangladesh och jag ska åka dit och jobba med en bangladeshisk kör. Roligt och spännande!

Nu börjar solen lysa och molnen skingras. Dags att fortsätta ha semester.

 

Samma dag som min semester började gick bloggen ner för räkning och slutade helt att fungera.  Nästan två års blogginlägg var plötsligt spårlöst försvunna från internet. Lite svettigt när jag trots ihärdigt googlande inte lyckades lösa problemet.

Efter två veckor med blogg på vift tog jag mig i kragen och trasslade mig via krångliga omvägar fram till WordPress engelska chatsupport. Det tog dem fem minuter att lösa problemet. Hurra, bloggen lever igen! Nu ska här publiceras inlägg!

Inledde starkt med att publicera det här som jag skrev första dagen på semestern men som aldrig blev publikt. Gick in på adminsidan, tryckte på ”publicera”-knappen och kände mig mycket nöjd. Nya tag, imorgon blir det ett nytt inlägg!

Eller i övermorgon. Eller om en vecka.

Efter tre veckor har jag nämligen hamnat i en riktig semesterslöhet. Allting går väldigt långsamt och jag får inte speciellt mycket gjort alls. Precis som det ska vara. Vi har varit en kort sväng i Dalsland, en längre sväng i Luleå och nu är vi i Stockholm i två veckor. Jag läser böcker och Tintinalbum, badar, tränar och sitter på bergknallar med Agnes och kastar kottar. Mycket behagligt.

Fem veckor kvar på den här tillvaron. Återkommer med blogginlägg. Kanske redan imorgon!

Igår hände det – åtta veckors semester tog sin början.  Jag och Agnes klev upp i ottan, mötte mamma på stationen och tog tåget hem till Dalsland. Sommarmorgonen glittrade utanför tågfönstret och i lurarna sjöng Sven Bertil Taube om att nu är det gott att leva.

För första gången tog jag mig i mål med min lista. På två veckor lyckades jag klara av allt det som känts för stort och svårt att ta tag i under året och nu känns det som både företaget och jag växt rejält. Tänk vilken kapacitet man har när det väl gäller. Alla dessa projekt som bara var abstrakta fragment har nu blivit något konkret att jobba vidare kring när hösten kommer.

Men först sommarlov. Jag inledde starkt igår med att inte göra så mycket alls. Avnjöt sommarlovstårta, läste, sov, pratade med mamma och pussade på Agnes alltsmedan solen sken från en klarblå himmel. Idag väntar tårtrester och gräsklippning.

Jag tillbringar nästan all min tid med dig. Du leker brevid mig när jag jobbar hemifrån, sover i princip på mig och följer med på en hel del av mina uppdrag. Jag har möjlighet att i mångt och mycket leva i din takt och hinner att registrera alla dina utvecklingssteg. Min telefon är full av foton, videosnuttar, ljudinspelningar och massa minnesanteckningar om vad du gjort och sagt.

Och ändå. Ändå står jag med jämna mellanrum och tittar på dig och funderar över när sjutton du blev så där stor. Känner hur tiden bara swishar förbi.

Om jag som har all den tiden med dig känner så här då och då, hur känns det då för andra föräldrar? De som har ”vanliga” heltidsjobb, behöver lämna bort barnen långa dagar och bara ser dem några timmar varje kväll.

Häromdagen insåg jag att det finns en massa barn som går på fritids om dagarna även fast skolorna har haft avslutning. Det var ungefär samma känsla som när jag var tretton och plötsligt insåg att inte alla barn hade ett militärtält, fast med den lilla skillnaden att jag nu är snart trettiofyra och borde ha lite bättre omvärldskoll. Men icke, tanken har inte ens slagit mig. Min referens är att först var det skolavslutning, sen gick vi hem och åt sommarlovstårta och därefter väntade ett oändligt antal sommarlovsdagar utan tider eller måsten. Målet var att lyckas glömma bort vilken veckodag det var. Det måste ju funnits barn som gick på fritids på sommaren även på nittiotalet men de gick mig helt förbi.

Så Agnes, nu har jag tagit ett beslut. Jag som helt kan styra min tid och mina arbetsuppgifter ska se till att när du börjar skolan ska du få samma oändliga sommarlovskänsla som jag hade som barn. Och att jag själv ska ha jobbat undan så att jag kan dela den med dig.