Frilansförälder

Sel: lugnt vatten mellan forsar, särskilt i Norrland: älven smalnade till ett sel där byhalvorna låg. Ofta i ortsnamn: Mellansel, Sorsele(ur Nationalencyklopedins ordbok)

Mitt företagande har alltid varit som en flod. Ständigt framåt, flyt med strömmen. Klart att jag har tittat tillbaka och reflekterat men jag har ytterst sällan återvänt till samma sak utan alltid hittat nya projekt att sätta tänderna i. När jag är mitt i ett uppdrag tänker jag ändå alltid framåt. Vad vill jag ska hända när det här är slut?

Förra graviditeten jobbade jag fram till en vecka innan beräknad födsel. Nog för att jag fick dra ner på tempot en del men det var aldrig några problem att utföra vissa arbetsuppgifter. Dessutom hade jag en skatteskuld på trettiosjutusen att jobba ihop innan barnafödseln tog vid, så det var inte så mycket att fundera på. Jag jobbade mig framåt i flodens riktning, betalade bort skulden till Skatteverket och gick pank men nöjd på mammaledighet.

Denna graviditet trodde jag, kanske något naivt, skulle bli likadan. Dra ner lite på tempot men ändå obekymrat kunna jobba på fram till nån vecka före att barnen beräknas komma samt planera och förbereda för hur hösten skulle kunna se ut.. Jag läste om att tvillingmammor brukar bli sjukskrivna i vecka 25 och tyckte det kändes väldigt långt ifrån mig. Lite trött var jag väl, men inte mer än så.

Runt påsk, alltså i vecka 27, förbyttes den lilla tröttheten mot Avgrundströttheten. All min effektivitet var som bortblåst och det minsta projekt kändes jättestort. Ok, dra ner på tempot redan nu. Inte mer än att ett uppdrag per dag och se till att vila mycket emellan.Det funkade i några veckor, samtidigt som jag kände att tröttheten blev värre och värre.

Förra veckan hade jag tackat ja till tre dirigeringsuppdrag, samtliga till körer jag träffat innan och visste vilka nivåer de låg på. Jag såg till att hålla återstoden av dessa dagar väldigt lugna och var väl förberedd för att inte bränna mer energi än nödvändigt.
Det hjälpte inte. Alla repetitionerna var som gröt i mitt huvud. Jag hade jättesvårt att hålla fokus och intensitet i repen och kände att jag var långt ifrån min vanligtvis väldigt höga nivå. När repen var slut stapplade jag ut och var så slut att jag på riktigt hade svårt att ta mig till tunnelbanan.
Nej det här går inte, sa Disciplin-Amanda i mitt huvud. Det funkar inte att du inte kan utföra dina uppdrag professionellt, det drar ner både ditt rykte och din självbild. Nu är det dags att lägga ner.

Denna veckan har jag således sökt både gravid- och sjukpenning (lika bra att söka allt som går, nåt av det är ju rätt) samt fixat ett läkarintyg på att jag bör gå ner på deltid. Inväntar fortfarande besked från Försäkringskassan men min barnmorska är övertygad om att det kommer gå vägen. Har några få gig som redan är inbokade kvar och lite administrativt som ska fixas, men annars tänkte jag bara vara hemma och skrota från och med nu. Sova, fixa lite i trädgården och mysa med Agnes.

Floden har blivit ett sel. Jag har stannat av och orkar inte tänka längre än fram till juni när barnen föds. Allt efter det är höljt i ovisshet.

Och nu måste jag sova. Igen.

Hej min lilla usla mamma!
Daglig högläsning av ”Visst kan Lotta cykla” har visst utökat vokabuläret.
-Vet du Agnes, om man är usel är man väldigt väldigt dålig. Du får nog välja ett annat ord.
Du funderar en kort stund.
-Hej min lilla tokiga mamma! 

Bli inte äldre, kände jag för ett år sen, det är så himla roligt nu. Nu känner jag samma sak. Dessa långa vindlande meningar med ditt fantastiska språk, dessa resonemang och funderingar, all denna fysiska kärlek och verbala ömhetsbetygelser som du fullkomligt överöser oss med. Min söta lilla gullemamma, jag äääälskar dig! 

Ömhetsbetygelserna varvas med mycket innovativ gränstestning. Jag som suttit på chefspositioner i många år och har både erkänd  auktoritet och ledarskapsförmåga står mig plötsligt slätt när du då och då totalt struntar i vad jag säger. Glatt leende dessutom. Rätt oväntat och mycket nyttigt för självbilden. Vem behöver dyra ledarskapskurser när man har en treåring? 

Men mest är det kärlek, kärlek, kärlek. Du pussas, kramas och gosar dagarna i ända och sover tätt tätt intill om natten. Nog för att du fick en egen säng och ett eget rum när vi flyttade, men att du skulle sova där känns långt borta. Tack och lov, känner jag som njuter av närheten. Inget har förändrats, symbiosen är fortfarande obruten. 

Det är klart att jag funderar. Den här fantastiska relationen, kommunikationen, symbiosen du och jag byggt upp, hur kommer den påverkas av att det kommer två barn till? Kommer den naggas i kanterna? 

Samtidigt tror jag att det är alldeles rätt för dig att få syskon just nu. Och du ser verkligen fram emot deras ankomst; pussar och kramar på magen och pratar med bebisarna därinne, undrar varje dag om de kommer snart och har massor med frågor, funderingar och berättelser om hur det blir när de kommer ut. Ibland har jag fått dämpa förväntningarna om vad de kommer kunna göra när de är nyfödda, men det råder ingen tvekan att din insats som storasyster kommer vara oersättlig. 

Men ett litet tag till är det bara världens tröttaste mamma och du som bakar bröd i stekpanna, kollar på Min granne Totoro och kikar genom bryggspringorna efter små fiskar. Ett litet tag till är vi en liten familj. Sen kommer kombibilens era att ta över. 

Vi sitter på Karolinskas ultraljudsavdelning och väntar på att komma in. Emil tycker det ska bli skönt med ultraljud för att detta med tvåbarnsförälder ska bli mer verkligt. Själv hoppas jag tyst på två saker; att bebisen i magen ska leva och att det ska vara en. Alla dessa kommentarer om magens storlek som jag har fått senaste tiden oroar mig lite. Tvillingar, hur sjutton ska vi klara det logistiskt om det är tvillingar?

Vi blir inkallade i ett rum. En barnmorska hälsar, säger att hon är under utbildning och att det snart kommer komma en utbildad barnmorska och assistera henne. Hon börjar undersökningen och vi får följa på skärmen. En bebis och den lever. Skönt. 

Då kommer nästa barnmorska in i rummet och hälsar.

-Är det erat första? säger hon

-Nej, vårt andra, svarar jag, i tron att hon menar antalet barn. 

-Jaja, då vet ni ju redan att det är tvillingar. 

För en liten stund stannar tiden. Den första barnmorskan känner sig dum för att hon inte såg att det var två, den andra känner sig dum för att hon så brutalt råkade avslöja det. Själva blir vi till en början bara väldigt rationella. Emil ringer barnvakten och berättar med lite darrig stämma vad som hänt, jag messar pianoeleven att ultraljudet drar ut på tiden och att vi måste flytta lektionen. Därefter tar chocken över. 

Ultraljudsundersökningen fortsätter. Emil har fått något endorfipåslag och är helt lycklig för att det inte bara är en bebis, utan två! Själv är jag helt blockerad. Tårarna rinner men jag är inte ledsen. Inte glad heller. Alla känslor är bara satta på paus. 

På darriga ben tar vi oss ut ur undersökningsrummet och åker hem till Agnes. 

-Vet du Agnes, det var inte en bebis i mammas mage, det är två stycken. 

Tystnad följer från barnet. Man riktigt ser hur kugghjulen snurrar uppe i huvudet. Sen öppnar hon munnen. 

-Två bebisar! Vad heter de då?

Morgonen efter verkar hon ha bearbetat nyheten färdigt. 

-Mamma, först var det en bebis, nu är det två. 

Precis så känner jag också. Först var det en, nu är det plötsligt två. Från liten familj till storfamilj på en gång. Hur kommer vårt liv påverkas av detta?

Första frågan att ta tag i är bostadssituationen. Ett ombyggt garage på 49 kvadrat är trångt för tre personer men olämpligt för fyra och totalt omöjligt för fem. Vi har aktivt letat annan bostad i 1,5 är och det  var angeläget att flytta innan, men nu är det akut. 

Vi sänker våra krav på att det måste vara ett hus att hyra, nu är allt av intresse. Trots detta och tio år i bostadskön dyker ingenting upp. Jag försöker hålla stressen stången och intala mig att det finns ett hus som väntar på oss. 

Knappt två veckor efter tvillingbeskedet hittar mamma ett hus på Blocket. Jag har avfärdat det redan på rubrikstadiet då det är dyrare än det pristak vi satt men uppmanas (eller snarare kommenderas)  att visa intresse ändå. Tio minuter efter att jag skickat iväg en intresseanmälan får jag svar och vi är välkomna på visning dagen efter. 

Vi sitter på bussen ut mot Djurö, åker över Djuröbron och det känns helt rätt i mig. Ska det faktiskt bli av en flytt denna gång? 

Huset har allt. Många rum, mängder av stora fönster, två stora terasser, skogen och havet ett stenkast bort, jaccuzi, braskamin samt vedeldad bastu i trädgården. Vi är klart intresserade och säger att vi bara måste hem och räkna på det först. Har vi råd med detta? 

På bussen hem ringer jag mamma och förklarar läget. Bara ta det säger hon, pengarna löser ni. Lätt darriga tar vi beslutet att tacka ja och ringer upp hyresvärden. Våra hyresvärdar i Bromma har bara gott att säga som referenser och redan samma kväll skriver vi kontrakt på huset på Djurö. Ett dygn från första kontakt till påskrivet kontrakt. Pang bom. 

Tolv dagar efter att kontraktet är påskrivet ska flyttlasset gå. Jag spelar barnmusikal på Dieselverkstaden på dagarna och packar kartonger på kvällarna. Det finns ingen tid att känna efter, bara att köra. Kartong efter kartong, sopsäck efter sopsäck. Successivt slutar garaget att vara ett hem. 

Lördag morgon. Hämta flyttbil, köra till tippen, packa bilen, tömma Shurgardförrådet, köra mot Djurö. Jag, mamma och Agnes stannar kvar, städar ur garaget och tar sedan bussen ut med skurhinkar och moppar dinglande från krokarna på barnvagnen. 

Vi kommer fram och öppnar dörren. Bara det faktum att ha en hall känns som en lyx. Vår nya hyresvärd har varit uppe med en fikakorg och en stor bukett med rododendronkvistar från trädgården. Det är kartonger, sopsäckar och möbler överallt men över huset vilar ändå ett lugn. Det är som en kombination av farmor och farfars gamla hus och torpet jag tillbringat mycket tid på och jag känner mig välkomnad, omhändertagen och hemmastadd. 

Emil har återigen fått endorfipåslag.

-Amanda, vi har ett hem, ett riktigt hem!

Och vårt hem har det nu varit i  fyra veckor. Steg för steg erövrar och omfamnar vi huset och Djurö: lär oss att leva efter busstidtabellen, skaffar lånekort på bibblan, iakttar de femtio hägrarna som bor utanför fönstret, eldar i braskaminen om kvällarna och går till havet. Jag har börjat klippa lite i den den eftersatta trädgården och försökt börja  planera för det förändrade liv som komma skall. Det är jättesvårt att ta  in att vi ska gå från en liten familj till en stor fempersonersfamilj med två bebisar. Hur kommer det påverka vårt vardagsliv? Detta system av pusslande som vi byggt upp, hur kommer det påverkas av att det är tre barn och inte ett? Hur ska jag rikta in mitt företagande och karriär så att det ska bli så bra som möjligt för alla under de här åren när alla barnen är små? 

Så många frågor och ännu inga svar. Men det kommer bli bra. Tre barn och hus i skärgården innan jag fyllt trettiofem, det känns rätt. Frilansförälder 2.0. 

Kom ihåg att ta vara på tiden
Den väntar inte på er
Kom ihåg att ta vara på tiden
Den väntar inte på er

Det var en gång ett helt gäng vanliga barn och två alldeles vanliga vuxna. Barnen vill väldigt gärna vara tillsammans med de vuxna. De vuxna vill gärna vara med barnen också, men de måste ju jobba väldigt mycket för att få ihop tid att vara med barnen… sen. Två tåg finns också med i berättelsen, ett megasnabbt och ett långsamt. Och så massa sång, dans och musik förstås.

Under fyra veckor repeterar och framträder 1200 sexåringar med den nyskrivna musikalen ”Megatåget Mikrotron” på Kulturhuset Dieselverkstadens stora scen. Fjorton grupper, åttio ungar i varje, tre pass om dagen. Man står inte still en minut. Efter tredje passet stapplar jag ut till tvärbanan, men är ändå helt uppfylld av alla de här barnen.

Kom ihåg att vi barn snart är stora
Vi väntar inte på er
Kom ihåg att vi barn snart är stora
Vi väntar inte på er

De här första två arbetsveckorna har vi varit tre vuxna på scenen: Anna-Linda som är danslärare och skådespelare, Kerstin som är skådespelare och jag som är körledare. Jag tror aldrig jag varit med om ett så smidigt arbetsteam. Vi täcker upp för varandra på scenen, fyller i om de andra kommer av sig, har hela tiden koll på varandra för att repetitionerna ska flyta smidigt. Efter varje pass utvärderar vi. Vad gick bra, vad kan vi förbättra för att göra det lättare för barnen? In på scenen igen, testa nya grejer, utvärdera igen. Ingen som känner sig påhoppad när man föreslår ändringar, ganska få darlings som måste dödas. Så otroligt skönt.

Säg, har ni tid en minut eller så?
Ta den och ge den till oss som är små
Passar det inte så säg oss när då
Vi blir bara större ju mer tiden går, tiden går, tiden går

Under öppningsnumret ska barnen härma sina stressade föräldrar och har under repetitionerna fått ge förslag på hur de ser ut på morgonen. Ibland blir det väldigt roligt, som när de härmar hur man stressat knyter slipsen eller rusar ut med den kissnödiga hunden. Men lika ofta efterlämnar förslagen en klump i magen, som när barnen säger att föräldrarna är arga och kastar saker på morgonen eller att de alltid lämnar barnen jättesnabbt.

Under sista numret går barnen bara långsamt framåt och sjunger om att de snart blir stora och att de vuxna ska ta vara på tiden. Stark scen och förhoppningsvis en tankeställare för många vuxna, tänkte vi naivt, men tji fick vi. På en repetition när den låten kom började ett barn gråta för att hon längtade efter sin mamma som jobbade så mycket. Det barnets sorg förföljde mig hela dagen sedan.

Mitt eget barn hänger med mig som vanligt, det var dealen när jag tackade ja till uppdraget. Trodde hon skulle vilja hänga i logen och kolla på Bolibompa under repetitionerna, men icke. Hon kan alla sånger och alla danser och vill allt som oftast vara med på scenen med barnen. Vi hade gjort upp att Emil skulle hämta henne efter sina föreläsningar men det var inte alls populärt. -Men jag äääälskar ju Dieselverkstaden, mamma! Efter det har hon fått vara med hela dagarna och varit helt salig. Alla dessa barn! Varje gång vi går ut i foajén och hämtar in barnen så studsar Agnes fram och strålar som en sol.
Nu när det blir genrep och föreställningar med orkester kommer hon få vara med på några genrep när Emil kan vara i kulisserna, annars får hon vara med honom i skolan. Det har gått väldigt bra att både vara mamma och körledare samtidigt och Agnes är väldigt omtyckt och uppskattad både hos barnen och Dieselverkstadens personal, men jag vill eliminera risken att hon blir ett störningsmoment för barnen nu när det blir skarpt läge för dem.

Då och då under veckornas gång har jag fått en klump i halsen av att se mitt lilla barn, inte ens tre år fyllda, stå på scenen ett huvud kortare än alla andra och faktiskt klara av att ta regi och koreografi. Lite spankulerar hon runt och står ibland framme hos mig och ibland bland barnen, men hon har aldrig stört. På vägen hem sjunger hon alla sångerna och hemma får Megatåget och Tåget under tiden vara med i lekarna. Tänk att vi får göra det här tillsammans.

Kom ihåg att vi barn snart är stora
Vi väntar inte på er
Kom ihåg att vi barn snart är stora
Vi väntar inte på er

En gång för snart fyra år sen köpte jag ett dyrt keyboard med mängder av funktioner. Det var tungt som ett as och hade så många möjligheter att jag blev alldeles snurrig. Jag läste bruksanvisningen och förstod inte vad det stod men tänkte att det skulle ge sig med tiden. Nu hade jag ju äntligen fått tummen ur och köpt ett riktigt bra instrument!

På den tiden spelade jag i ett popband med mycket höga konstnärliga ambitioner. Vi repade två gånger i veckan och försökte hela tiden höja ribban för musicerandet. Inga treackordslåtar här inte, här var det fyrstämmig sång och ytterst genomarbetade arr som gällde.
Mina bandkamrater var både mycket trevliga människor och väldigt duktiga musiker, men jag kunde ändå aldrig finna min plats. Jag tyckte det var svårt att hitta min funktion i bandet, hade ett mycket mer klassiskt röstideal än de övriga och de få egna låtar jag tog med kändes helt malplacé. När vi diskuterade hur vi skulle agera på scenen kände jag mig obekväm och när våra framtidsvisioner för bandet kom upp skilde sig även de radikalt åt. När Agnes föddes tog jag föräldraledigt från bandet och hoppade sedan av. De andra fortsatte som trio och är avsevärt bättre utan mig.

Det dyra keyboardet stod först kvar i replokalen och flyttades sen till vårt Shurgardförråd, där den stod ospelad i flera år och samlade damm och dåligt samvete. Jag blev en alltigenom akustisk musiker, hade inte en enda gång behov av ett digitalt instrument och keyboardets framtid sköts hela tiden på framtiden. Nu har jag ju betalt så mycket, inte kan jag sälja den. Sen när vi bor större, då ska den stå framme och då ska jag lära mig alla de där funktionerna som den har. Kanske dyker det upp en ensemble där jag behöver ett sånt här instrument. Snart kommer jag nog att använda den!

För en dryg månad sen tackade jag ja ett bröllopsgig där det ingick att spela mingelmusik på eget instrument. Denna lilla enkla del av uppdraget tog upp massor av mina tankar. Skulle jag låna en enklare keyboard av någon eller ska jag medelst dyr taxi frakta dit mitt tunga åbäke plus externa högtalare? Vilket alternativ jag än valde skulle det bli ett jätteprojekt.
-Sälj den, sa Emils mamma som hörde mina funderingar. Sälj keyboardet och köp ett enklare stagepiano som matchar de behov du har just nu. Behöver du ett mer avancerat instrument i framtiden kan du köpa det då.
Va? Är det så enkelt? Kan jag bara göra så?

Häromdagen gjorde jag slag i saken. Åkte till Shurgardförrådet och släpade ut keyboardet, tog en taxi till 4Sound för att byta in mitt gamla instrument och kom ut en stund senare med ett stagepiano. Vila i frid, pop-Amanda. Vi får se om du återuppstår nån dag.

Jag kör den lila barnvagnen genom snön på väg hem från tunnelbanan. Agnes hummar och gnyr.
-Mamma, jag VILL titta på film!
-Mmm. Vi är snart hemma, då ska du få titta.
Mer hummande och gnyende. Jag känner igen de här ljuden. Drygt fem minuter hem, hinner hon somna på det? Jag tittar på gosedjursräven som Agnes håller i ett fast grepp. Han säckar ihop mer och mer och när vi kommer fram till dörren har händerna helt släppt taget om honom. Jag kikar in i vagnen. Agnes sover som en sten. Yes!

Den här veckan har jag knappt varit ensam en minut. Det är inte så mycket att diskutera om Emil har smockfullt och jag själv nästan ingenting inbokat, då blir det jag som får ta största barnansvaret den veckan. Vi har haft det fantastiskt mysigt med pulkaåkning och Pippispel och dans i köket och jag har kunnat gå runt i mjukisbyxor och hårknut i princip hela veckan. Har fått en hel del småjobb avklarat också, sånt som man bränner av på tio minuter här ochtio minuter där.

Men den  här ostyckade tiden, då tankarna hinner stillna och man kommer in i ett flöde, den har lyst med sin frånvaro. Förut trodde jag att jag inte behövde den, att jag bara kunde slå om, kliva in i flödet i tio minuter och sen går ur, men för vissa saker fungerar det inte. Ska jag till exempel skriva en ansökan, göra om hemsidan eller skriva ett blogginlägg som inte bara är skrivet i farten måste det hinna bli ro omkring mig först.

Nu har det hänt för första gången på den här veckan. Agnes sover fortfarande som en sten och det är alldeles tyst hemma. Jag sitter vid fönstret, tittar ut på vintern och skriver allt vad jag kan. Hur mycket hemsida och ansökan hinner jag med innan hon vaknar?

Det är söndagsmorgon och jag sitter i badrummet och grinar för att jag har ett så fantastiskt barn. Föremålet för denna oväntade känsloyttring sitter i sin badbalja, är helt uppe i fantasins värld och tar föga notis om sin blödiga mor.

Denna första arbetsvecka har det varit hon och jag, Emil har tentapluggat och nattjobbat och varit borta nästan hela tiden. Den här symbiosen från bebistiden har inte släppt, jag känner fysiskt hur vi fortfarande sitter ihop. Så himla häftigt.

Att starta upp ett arbetsår med ett barn ständigt vid sin sida är dock inte utan utmaningar. Hade mitt första möte på Diselverkstaden inför arbetet med sexårskören och Agnes var trött och hade små marginaler. Jag var lite nervös eftersom hon kommer vara med nästan alla dagar, men min kollega Anna-Linda sa så otroligt fina saker om hur välkommen Agnes var och hur vi skulle hjälpas åt för att få det att fungera bra för alla. Spännande hur mycket sånt betyder att få höra, hur mycket omedvetna spänningar som släpper.

Försökte också skriva ihop en stipendieansökan för att söka pengar till att utveckla bloggen, men det var helt hopplöst. Det är svårt att komma in i någon slags flow och få orden att flyta när man  var femte minut blir avbruten av någon som vill bygga modellera, pärla pärlplattor eller på sitt oemotståndliga vis lägger huvudet i mitt knä och säger ”jag vill bara vara här med dig mamma”. Vem säger nej till det? Skrivandet gick fruktansvärt segt och det var en stor lättnad när mamma kollade igenom kriterierna och gamla pristagare och på sitt rationella vis konstaterade det jag hade på känn, att det där stipendiet var ändå inte för mig.

Imorgon ny vecka. Ansökan av projektmedel, konsertförberedelse, hemsidefix, årets första pianoelev. Bring it on!

 

Snön lyser vit på taken och nattåget rullar genom Västerbottens inland. Det är sista kvällen på mitt tjugotvå dagar långa jullov. Två veckor i Dalsland, två dygn i Stockholm och så avslutningsvis en tripp upp till Emils familj i Luleå. Imorgon förmiddag
när tåget rullar in på Stockholms Centralstation börjar det nya arbetsåret.

Arbetet med Vävoperan är avslutat, mitt styrelseuppdrag på Färöarna är slut och jag har sagt hejdå till Vivere Vokalensemble efter tio terminer tillsammans. När julen närmade sig visste jag inte alls hur vårterminen skulle se ut men bestämde mig för att inte oroa mig utan bara vara förväntansfull. Ha tillit, allt kommer lösa sig.

Och naturligtvis dök det upp ett totalt oväntat uppdrag, precis som med Vävoperan. En bekant från musikhögskoletiden hörde av sig och undrade om jag ville jobba fyra veckor på Dieselverkstan med att sätta upp en nyskriven musikal med alla Nackas sexåringar. Ett helt gäng med kollegor och bra betalt skulle det vara. Dessutom var Agnes så välkommen att vara med om dagarna. Vilket perfekt projekt som bara ramlar i knäet på mig!

Detta är i februari och mars. I januari har jag för första gången så mycket tid och så mycket pengar på mitt företagskonto att jag utan stress kan ägna hela månaden åt att sitta och skriva ansökningar för olika projekt, öva in konsertrepertoar och skapa PR-material. Ljuva tid för långsiktigt arbete!

Hela lovet har huvudet varit som i dvala, men nu börjar jobbhjärnan kicka igång igen. Riktigt pepp på att sätta igång imorgon.

Snön lyser vit på taken, endast Amanda är vaken. Dags att sälla sig till den övriga familjen och somna till ljudet av tåget. Agnes snarkar bredvid mig, det kommer bli trångt inatt i den här lilla sängen.

19 december var det tack och hejdå till allt jobb och så tåget till Dalsland. Jobbhjärnan kopplades ned med omedelbar verkan och såväl puls som axlar sjönk så fort vi klivit av i Mellerud och jag rattade min tjugotvå år gamla och högt älskade Mazda 323 mot Ödskölt och jullovet.

Sen följde familjetid och julefrid med hela stora familjen och så sedvanligt inhopp på orgelpallarna i byarna runt Ed. En jul utan orgelskorna på är ingen komplett jul.

Och nu mellandagar, en enda lång utandning. Jag sjunker bara djupare och djupare ner i avslappningens dvala. Blir tröttare och tröttare för varje dag och får mindre och mindre gjort. Dagens aktivitet (förutom att äta upp ischokladen, bygga med modellera och slösurfa)  bestod i att köra de nio kilometerna till Bäckefors, köpa mjölk, slänga skräp och åka hem igen. Det tog kanske trettiofem minuter och  var alldeles lagom.

Åh denna lyx att ha gått runt såhär och skrotat i tio dagar och att få göra det i tolv dagar till. Vi är i Dalsland till den 2 januari, sen en kort sväng i Stockholm innan vi åker till Emils familj i Luleå. Inte förrän den 10 januari kommer jag börja jobba igen. Kommer vara så utvilad och pepp på att komna igång igen.

Det är på kvällen 14 december och du kommer hem med bakelser i en påse från NK. Vi fikar på tallrikar med guldkant i stearinljusens sken. På golvet nedanför samsas duplobitar, klossar samt ett gäng pärlor som Agnes hällde ut lagom tills du kom hem.

Vi kollar på julkalendern tillsammans och sen somnar Agnes lite oväntat i min famn. Dags att plocka fram vinet och en bra film för att fira elva år tillsammans? Icke. Du testar morgonens föredrag om arbetsmarknadspolitik på mig och sen gör vi en gemensam insats med tvättvikningen. Vardagsromantik i konkret form.

Elva år. Elva år sedan kammarkörsfesten i en studentlägenhet på Ankars. Tjugoett och tjugotre år var vi, ambitiösa, idealistiska, ineffektiva och mitt inne i musikhögskolelivets bubbla. Nattliga övningar på aulans flygel, maratonkomponerande inför deadlines, allsköns fester på Kåren och konserter och turnéer med Kammarkören. Vårt universum bestod av Musikhögskolan, Kårhuset, Ankars, Lill-Konsum och Djupvikens Pizzeria.

På elva år hinner ens universum vidgas, ens prioriteringar ändras, ens relation få både toppar och dalar. Dryga tre år som studenter, två år mestadels boende på olika adresser i Sverige och världen och nu snart sex år i Stockholm.

Drygt åtta år in i vår relation föddes Agnes och vardagen ställdes på huvudet. Från att ha levt två parallella liv under samma tak skulle nu våra liv samköras. Inte blev det mindre omställning av vårt framväxande beslut att låta Agnes vara hemma. Precis allt måste kollas av med den andra och vår vardag är ett ständigt logistikpussel.

Tråkigt, begränsande, dåligt för relationen? Nej. Vår relation har aldrig varit bättre. Det finns inte utrymme för några tjuvnyp, självpåtaget martyrskap eller tyst tjurande. Man måste hela tiden ta ansvar för och kommunicera sina tankar, känslor och behov, annars funkar det inte. Jag känner inte igen mig i alla de artiklar som säger att kommunikation dör under småbarnsåren. Det är väl nu man verkligen måste prata med varandra på riktigt för att såväl relationen som man själv ska hålla?

Trettiotvå och trettiofyra är vi nu. Fortfarande ambitiösa, mer nyanserade än idealistiska i vår världsbild och hundrafaldigt mer effektiva och lösningsfokuserade. Nu klarar vi att studera heltid med strålande resultat, slå rekord på företagskontot flera månader i rad och ha Agnes hemma samtidigt. Var är vi om ytterligare elva år tillsammans? Tanken svindlar lite.