Frilansförälder

Grå augustimorgon bjuder på droppande träd, varmt te och sjöutsikt på verandan. Tolv dagar avnjutna i Ödskölt och nästan en hel vecka kvar i paradiset. Jobbar i trädgården, ligger i hängmattan på verandan, simtränar i Iväg och iakttar de lekande små kusinerna som kastar bollar, bygger träjärnväg och äter nyplockade hallon. Vad kan man mera önska?

Femton dagar kvar innan den åtta veckor långa semestern är slut. Åtta veckor! Denna lyx som egenföretagare att få bestämma sina tider själv.

Eller vadå lyx förresten. Jag har ingen arbetsgivare som lägger undan tolv procents semestersättning som sen kommer in på kontot den tjugofemte medan jag ligger i hängmattan, de pengarna får jag fixa fram själv. Antingen får det finns en rejäl buffert på kontot eller så får jag hitta nåt litet sommaruppdrag som enkelt kan klaras av utan att semesterkänslan rubbas.

Denna sommar hade jag sparat ihop en stor buffert, men för att slippa nagga så mycket på den tackade jag ändå ja till två veckors organistjobb i Oscars under juli. I snitt var jag borta hemifrån 2,5 timme om dagen, jag fick ihop fjorton mil i transportcykling och kunde fakturera tjugotusen spänn. Semesterkänslan rubbades inte nämnvärt och både kroppen och företagskontot blev glada.

Sen har jag fått ett jätteroligt jobb som körrepetitör och vicedirigent på ”Den stora vävoperan” som ska spelas 25 augusti på Kulturhuset Stadsteatern. Hade med ett litet finger även förra gången den spelades och då Vivere var operakören, men då åkte jag till Färöarna på styrelsemöte lagom till repen drog igång. Den här gången har jag fått ihop en kör av hög kvalité genom att efterlysa på Facebook och eftersom jag nu är väl bekant med operan kan jag göra ett så mycket bättre arbete med instuderingsmaterial och information. Inte heller detta sabbar nämnvärt min semesterkänsla. Jag lägger kanske en halvtimme om dagen och ikväll när sista stäminspelningen är gjord behöver jag inte lyfta ett finger innan repen drar igång i mitten av augusti.

I november ska Vävoperan spelas i Bangladesh och jag ska åka dit och jobba med en bangladeshisk kör. Roligt och spännande!

Nu börjar solen lysa och molnen skingras. Dags att fortsätta ha semester.

 

Samma dag som min semester började gick bloggen ner för räkning och slutade helt att fungera.  Nästan två års blogginlägg var plötsligt spårlöst försvunna från internet. Lite svettigt när jag trots ihärdigt googlande inte lyckades lösa problemet.

Efter två veckor med blogg på vift tog jag mig i kragen och trasslade mig via krångliga omvägar fram till WordPress engelska chatsupport. Det tog dem fem minuter att lösa problemet. Hurra, bloggen lever igen! Nu ska här publiceras inlägg!

Inledde starkt med att publicera det här som jag skrev första dagen på semestern men som aldrig blev publikt. Gick in på adminsidan, tryckte på ”publicera”-knappen och kände mig mycket nöjd. Nya tag, imorgon blir det ett nytt inlägg!

Eller i övermorgon. Eller om en vecka.

Efter tre veckor har jag nämligen hamnat i en riktig semesterslöhet. Allting går väldigt långsamt och jag får inte speciellt mycket gjort alls. Precis som det ska vara. Vi har varit en kort sväng i Dalsland, en längre sväng i Luleå och nu är vi i Stockholm i två veckor. Jag läser böcker och Tintinalbum, badar, tränar och sitter på bergknallar med Agnes och kastar kottar. Mycket behagligt.

Fem veckor kvar på den här tillvaron. Återkommer med blogginlägg. Kanske redan imorgon!

Igår hände det – åtta veckors semester tog sin början.  Jag och Agnes klev upp i ottan, mötte mamma på stationen och tog tåget hem till Dalsland. Sommarmorgonen glittrade utanför tågfönstret och i lurarna sjöng Sven Bertil Taube om att nu är det gott att leva.

För första gången tog jag mig i mål med min lista. På två veckor lyckades jag klara av allt det som känts för stort och svårt att ta tag i under året och nu känns det som både företaget och jag växt rejält. Tänk vilken kapacitet man har när det väl gäller. Alla dessa projekt som bara var abstrakta fragment har nu blivit något konkret att jobba vidare kring när hösten kommer.

Men först sommarlov. Jag inledde starkt igår med att inte göra så mycket alls. Avnjöt sommarlovstårta, läste, sov, pratade med mamma och pussade på Agnes alltsmedan solen sken från en klarblå himmel. Idag väntar tårtrester och gräsklippning.

Jag tillbringar nästan all min tid med dig. Du leker brevid mig när jag jobbar hemifrån, sover i princip på mig och följer med på en hel del av mina uppdrag. Jag har möjlighet att i mångt och mycket leva i din takt och hinner att registrera alla dina utvecklingssteg. Min telefon är full av foton, videosnuttar, ljudinspelningar och massa minnesanteckningar om vad du gjort och sagt.

Och ändå. Ändå står jag med jämna mellanrum och tittar på dig och funderar över när sjutton du blev så där stor. Känner hur tiden bara swishar förbi.

Om jag som har all den tiden med dig känner så här då och då, hur känns det då för andra föräldrar? De som har ”vanliga” heltidsjobb, behöver lämna bort barnen långa dagar och bara ser dem några timmar varje kväll.

Häromdagen insåg jag att det finns en massa barn som går på fritids om dagarna även fast skolorna har haft avslutning. Det var ungefär samma känsla som när jag var tretton och plötsligt insåg att inte alla barn hade ett militärtält, fast med den lilla skillnaden att jag nu är snart trettiofyra och borde ha lite bättre omvärldskoll. Men icke, tanken har inte ens slagit mig. Min referens är att först var det skolavslutning, sen gick vi hem och åt sommarlovstårta och därefter väntade ett oändligt antal sommarlovsdagar utan tider eller måsten. Målet var att lyckas glömma bort vilken veckodag det var. Det måste ju funnits barn som gick på fritids på sommaren även på nittiotalet men de gick mig helt förbi.

Så Agnes, nu har jag tagit ett beslut. Jag som helt kan styra min tid och mina arbetsuppgifter ska se till att när du börjar skolan ska du få samma oändliga sommarlovskänsla som jag hade som barn. Och att jag själv ska ha jobbat undan så att jag kan dela den med dig.

---

Tolv minuter kvar.

Sju arbetsdagar till semester och knyta ihop säckenlistan betas sakta men säkert av. Femtioelva bollar i luften samtidigt. Produktblad till körsång som teambuilding, göra inspelningar till artistsidan på Musikcentrum Öst, konkretisera det där barnkörsprojektet jag gått och värkt på länge, läsa på om olika stöd man kan söka, fixa hemsidan, bokföra, beställa fram noter från Kungliga biblioteket, öva sång…

Vad mycket saker jag får hålla på med. Och får jag en ny idé är det bara att även sätta den i verket.  Har svårt att tänka mig att det finns en anställning med den bredd jag får in i mitt företag. Så glad över att jag vågade satsa på att bli egenföretagare!

Där tog arbetstiden slut. Helg!

 

 

 

Jag skriver ständigt listor. Listor på vad jag ska göra idag, listor över den här veckan och listor på vad som ska göras över huvud taget. Det finns en speciell liten bok för mina dagliga att göra-listor och i telefonen finns en färdig packningslista att ta fram vid behov. Jag har till och med en akutlista i telefonen där jag skriver upp sånt som jag kommer på i farten och som lätt glöms bort. Utan mina livlinor till listor skulle mitt liv vara en sörja av förvirring, frustration, dåligt samvete och otillräcklighet. Nu klarar jag mig för det mesta utan det där.

Med två veckor kvar till semestern träder en annan lista in på arenan, nämligen ”det som inte blivit gjort under året-” eller ”knyta ihop säcken”-listan. Liksom tidigare år känns den oroväckande lång och oroväckande spretig men det är bara att tugga sig igenom. Enda sättet att äta en elefant är ju att ta en liten bit i taget.

Och än så länge känns det faktiskt rätt bra. De olika projekten har liksom legat och marinerat sig i min hjärna under året, så nu när jag har en deadline att förhålla mig till så går det ganska smidigt att komma fram till en slutsats eller en färdig produkt. Tidsbrist är min bästa vän.

Slösurfande är det dock inte, även om jag fick några små insikter längs surfandets gång. Skulle skriva ett snabbt blogginlägg innan jag började varva ner för sängen, men skulle bara kolla nåt litet på nätet och sen var det kört. Dålig disciplin. Men nu minsann, nu är blogginlägget skrivet och jag kan sova med gott samvete bredvid den snarkande lilla grodan. Godnatt!

 

–

Vi har så mycket att göra! gnällde gravida Amanda när jag och Emil satt och jobbade  hemifrån.
-Visst, sa mamma. Vänta ni bara till barnet kommer, då kommer ni undra vad sjutton ni gjorde med er tid innan ni fick barn.
Gravida Amanda mumlade något ohörbart och kände sig kränkt. Det var ju faktiskt JÄTTEMYCKET att göra.

Det är ju inte utan att man tänker på det där rätt ofta. Vad sjutton gjorde vi med vår tid? Hur kunde vi tycka att vi hade mycket att göra?

Idag åt vi dessertbuffé på Berns och firade att Emils första termin på universitet är avklarad med den äran. Jag tyckte vi var effektiva innan, men den här terminen har slagit alla rekord. Kombinationen heltidsstudier i statistik (med suveräna provresultat), mitt företag, Emils deltidsanställning, hans uppdrag som kompositör och sångare samt ett hemmabarn har på något sätt gått ihop alldeles strålande bra. Vi har aldrig haft så här mycket pengar och jag tror faktiskt aldrig jag varit så lite stressad eller orolig som den här terminen. Kanske är det för att det knappt finns någon tid till det.

Dessutom har jag, efter två års halvhjärtat lallande, tröttnat på mig själv och gått tillbaka till pre-gravidupplägget med sex träningspass i veckan. Och ta mig tusan, det funkar! Dels klarar kroppen av det och dels finns det på något mirakulöst sätt tid för detta i vårt redan tighta schema. Var kom den tiden ifrån?

Jag förstår faktiskt inte hur det går ihop. Hur effektiv kan man bli? Någonting måste jag ju förlora, men jag ser det inte. Jag träffar vänner då och då, hinner läsa böcker, vårt hem ser oftast helt acceptabelt ut och jag kan fortfarande fastna i planlöst slösurfade. Tiden bara utvidgar sig och räcker till.

Nu väntar helgen och tid för ledighet. Och chips.

 

-Jag har ju glömt att säga grattis, sa min revisor på telefon. Fantastiskt imponerande att du har det här resultatet trots att Agnes är hemma fortfarande. Det här kan du visa alla som inte tror att det går att göra som du gör.

I fredags fick jag 2016 års slutgiltiga resultat och överskottet landade på strax över tvåhundratusen kronor, trots en hel del inköp till företaget. Nästan hundratusen kronor mer än 2015 och drygt femtiotusen kronor mer än 2014, året innan jag fick barn. Då hade jag all tid i världen och irrade mest runt, vilket jag verkligen inte har tid med längre. Det är uppenbarligen ett lyckat koncept.

För en kort stund njuter jag av att ha passerat tvåhundratusen, sen börjar tankarna om vad som är mitt ekonomiska mål för det här året. Ständigt på väg framåt med Agnes vid min sida.

När jag var liten drömde jag om att bli författare.  De rosa skrivböckena med linjerade blad (får barn fortfarande sådana i skolan?) fylldes av berättelser, däribland en om hur jag skickade in mitt manus till förlag och hur de  sedan ringde upp och sa att det var den bästa bok de någonsin läst.

Igår, drygt tjugo är senare, kom författardebuten på posten. I antologin ”Musiker och mamma”, utgiven på Femifiction Förlag, skriver elva kvinnor om hur de hanterar de två rollerna. Mitt bidrag handlar naturligtvis om Frilansföräldern – min blogg, mitt förhållningssätt, min identitet och min framgångsfaktor.

Det är en ärlig antologi, tänker jag efter att ha läst allas berättelser. Livet förändras när man får barn, det går inte att bara köra på som förut. Förutsättningarna ändras, värderingarna ändras. I vissa texter skönjer jag en sorg över att det egna skapandet och spelandet hamnat i skymundan. Hos andra finns en stor tillfredsställelse över hur den nya livssituation förändrat karriären.

Min text är ett år gammal (förutom ett litet tillägg som jag skrev i julas) och jag känner att saker har förändrat sig sen den skrevs. Enbart till det bättre faktiskt, och då tyckte jag tillvaron var bra redan när texten skrevs. Karriären har tagit flera stora kliv framåt och ändå har jag hittills aldrig känt dåligt samvete över att jag inte räcker till som förälder. Så skönt.

Sugen på att köpa boken? Klicka här!

Läser i DN att föräldrar sätter sina barn på förskolan allt tidigare. En av de intervjuade föräldrarna säger att det har blivit så svårt att underhålla dottern på 1,5 år, det är bäst att hon får börja förskolan nu.

Och jag tänker att vilka olika världar vi lever i, jag och den här mamman.

I min värld tycker barnet att det är jättespännande att laga mat, gå med återvinningen eller moppa golvet. En liten promenad över vägen för att plocka vitsippor i vår lilla skog blir ett stort äventyr. I min värld räcker det med att jag bara sitter på en stol i trädgården alltmedan Agnes skrider runt i sitt trädgårdsrike, vattnar alla blommor (utan vatten) med en liten vattenkanna och då och då matar mig med ekollon och löv. Nej förlåt, det var ju pannkakor och sylt.

I min, eller snarare Agnes, värld är inget vad det ser ut att vara. Mitt gamla kontokort blev nyss en bok, en skål med klossar är ett bollhav och visparna till elvispen är goda glassar. På kvällspromenaden runt kvarteret får jag höra om lejon som gömmer sig i buskarna och att det är någon som stryker på månen.

I min värld går jag förbi en förskola och får ont i magen vid tanken på att lämna bort mitt barn. Den känslan blir bara starkare ju äldre hon blir. Nu har vi skjutit på förskolestarten igen så att hon ska börja när hon är tre. Vi får väl se om hon börjar då eller om vi kan pussla lite till.

Kära andra mamma, jag kanske har ett extremt lätt barn men jag tror inte att du behöver underhålla ditt barn så mycket. Det räcker med att bara finnas där, låta barnet hänga med i vardagssysslorna och bekräfta att du hör ditt barn när hen vill något. Kan du sedan stå ut med att barnet vill bygga koja varje gång ni ska bädda sängen eller att det kan hamna oanade mängder oregano i bröddegen, ja då är din lycka gjord.