Frilansförälder

Nattåget glider genom Norrlands inland. Vi drog högvinsten och har fått en tom kupè hela kvällen. Lekt lite, pratat lite, druckit lite vin för att fira att Emils nya körstycke är ivägskickat till beställaren. Nu sover barnet på min arm i den smala liggvagnsbritsen och jag tittar på skogens siluett genom fönstret. Tack och hej för fem dagar hos Emils familj i ett snötäckt Luleå.

Nu måste ju kreativiteten komma snart, tänkte jag innan avfärd och packade ner noter, block, kamera och inspelningsapparat i resväskan. Där har de sedan legat helt orörda. En och annan insikt har sipprat fram under några ensamma promenader, men kreativiteten lyser ännu med sin frånvaro. Har knappt spelat en ton och inte skrivit en endaste rad eller ens tänkt något på framtida projekt.

Men kanske ser den bara tiden an, kreativiteten. Imorgon, strax efter att nattåget anlänt Stockholms central, börjar Amabellis repdagar. Denna gång ska vi producera ljudinspelningar och en film att använda i marknadsföringssyfte och förhoppningsvis är kreativiteten då i högform.
Amabelli är den första ensemble där vi helt delar framtidsvisionen. Innan har det oftast varit jag som velat satsa högt medan mina kollegor haft andra ambitioner. Med Amabelli har vi båda lika höga mål med ensemblen och det är så otroligt skönt. Vad gör det då att arbetet går ganska långsamt?

Tåget är snart i Umeå. Dags att utnyttja den lilla stunden av mobiltäckning och publicera det här inlägget.

Det efterlängtade tillståndet är äntligen här. Från igår och i flera veckor framåt har jag inget akut som hänger över mig utan har all tid i världen att öva, komponera och arbeta med de projekt jag tycker att jag aldrig har tid för. Som jag längtat efter detta.

Förväntade mig en fullständig kaskad av kreativitet, men inget hände. Jag har lallat runt, druckit hinkvis med te och fått ytterst lite jobb gjort. När Agnes sover brukar jag normalt sett bränna av arbetsuppgifter på löpande band, nu fick jag skrivet tre meningar som jag sedan suddade ut. Blev riktigt irriterad på mig själv vid arbetsdagens slut. Om det är så här jag egentligen vill ha mina dagar, varför får jag inget gjort?  Var är min vanliga effektivitet?

Nån timme senare, under en promenad i regnet, trillade poletten ner. Jag är så ovan att jobba så här då jag nästan alltid behöver vara en  effektivitetsmaskin. Kreativitet kan inte alltid forceras fram. Ha tålamod och vänta så kommer den.

Så nu väntar jag med spänning på kreativiteten. Kanske kommer den med full kraft imorgon? I väntan på det tar jag ännu en kopp te och pussar på den lilla sjungande jukeboxen som ligger i mitt knä. Just nu är det Mors lilla Olle på repeat.

 

 

I två veckor blev det alldeles tyst på bloggen. Mycket jobb av mer akut karaktär, en segdragen förkylning som aldrig ger med sig , påsk i Dalsland… men den största anledningen till denna oplanerade bloggpaus var ett oväntat mentalt motstånd. Jag har börjat skriva inlägg men fått lägga ner det då det inte kommit några ord. Försökt igen men plötsligt kommit på mig själv med allsköns prokrastinering. Nåt lurt är det, jag som verkligen brukar gilla att blogga. Varför detta plötsliga motstånd?

Dagen efter jag skrev det förra blogginlägget blev jag vald till ordförande för Musikcentrum Öst, en artistagentur och kulturpolitisk aktör såväl regionalt som nationellt. Några års investering som engagerad styrelsemedlem gav utdelning i ett ordförandeskap och en ny plattform att verka genom. Glad i hågen åkte jag hem efter mötet och planerade att skriva ett blogginlägg om hur man hanterar den ständiga balansen mellan kortsiktigt och långsiktigt tänk, mellan uppdrag som ger pengar nu och tidsinvesteringar som efter långsiktigt arbete förhoppningsvis ger större framgång och mer pengar. Att ständigt få köra två parallella spår och undvika att fastna i bara ett av dem. Nu kändes det ju som jag lyckades riktigt bra på den fronten.

Eller? Hur går det med min egen balans egentligen? Tankarna började snurra. Hur får jag egentligen tid till mitt långsiktiga arbete? Att jobba kortsiktigt går jättebra med Agnes hemma, men det långsiktiga stryker ofta på foten. Har en lång lista med projekt jag vill ta tag i för att komma vidare i karriären men det går väldigt långsamt framåt med den. Borde Agnes vara i barnomsorg i alla fall? Men vi är ju övertygade om att hon än så länge mår bäst hemma!

Och så vidare i rakt nedåtgående spiral med visst mått av självömkan. Det blev inget blogginlägg den dagen och inte den efterföljande heller. Och sen var det liksom kört, varje gång jag försökte närma mig frågan blev det alldeles tomt i huvudet. Jobbig fråga att ta tag i! signalerade hjärnan och fällde ner säkerhetsgrindarna. Vi kör lite Facebook-prokrastinering istället!

Drygt två veckor tog det, men nu har jag medelst mental slägga och stenhård disciplin tagit mig igenom säkerhetsgrindarna och tittat på den här jobbiga frågan om balans. Faktum är att det går rätt bra, jag måste bara skärpa mig och hitta strategier för vissa områden. Våga avsätta mycket mer tid för det långsiktiga, det kommer löna sig ekonomiskt i slutändan. Sätta deadlines även om det egentligen inte finns några. Hitta en lösning för att då och då få vara ensam en stund (det får jag nu också men då är det nästan alltid något av mer akut karaktär som måste fixas) och få jobba med det som kräver mer reflektion.

Nu vaknar någon därute i soffan, precis när blogginlägget är färdigt. Tack Agnes för dagens perfekta timing. Nu kan jag gå och vara mamma på heltid igen.

 

Äntligen, äntligen april. Äntligen slut på mars.

Jag brukar normalt sett tycka mycket om mars, men i år kom vi helt i otakt. Kan inte minnas när jag senast var så trött. Klarade av mina uppdrag men resten av tiden var som att kämpa sig framåt i deg. All den tiden jag tyckte att jag hade till reflektion och långsiktigt arbete bara försvann bort i en dimma av trötthet. Gjorde ambitiösa planeringar som skulle hjälpa men de slog helt fel och efterlämnade bara en känsla av att ingenting alls blivit gjort.

Men hur äter man upp en gigantisk elefant? Man tar en liten bit i taget. Man reflekterar över sina känslor och sina planeringar och korrigerar de sistnämnda lite i taget. Man är snäll mot sig själv och struntar i att jobba då allt bara känns motigt.

Och så kommer april och det känns som att nån drar upp rullgardinen. Allt känns lättare. Igår fick jag nästan klart ett jobb som legat över mig som en våt filt alldeles för länge och det känns så otroligt befriande. Jag har hittat tillbaka till den struktur jag vill ha på dagarna. Spännande saker är på g under april. Hade fina dagar hos en vän i helgen, åker till Dalsland i påsk och Luleå över Valborg. Allt är bra.

 

Det händer säkert en gång om dagen. Jag tittar på dig, överväldigas av mina känslor och måste svälja eller blinka bort en tår. Att man kan älska någon så mycket.

Häromdagen fyllde du två år. I två år har vi levt i symbios med varandra, ett obrutet band sen du var bebis. Man kanske alltid har kvar den känslan för sitt barn, om än i lite annan form?

Naturligtvis håller du samtidigt på att utmejsla din egen person och reda ut hur världen funkar. Ibland får jag andas väldigt djupt när du testar var gränserna går, men samtidigt är det väldigt nyttigt för mig att reflektera. Vilka förhållningsregler är viktiga för mig? Vad kan du få styra över själv och vad bestämmer vi vuxna? När finns det förhandlingsutrymme och när är saker skrivna i sten?

Jag tror inte på trots. Jag tror, även om jag ibland blir matt och irriterad och måste påminna mig, att din intention alltid är god och att du alltid vill väl. Den inställningen hjälper mig väldigt mycket. Vågar nog till och med påstå att vi inte haft någon stor konflikt än och vet faktiskt inte om vi har haft så många små konflikter heller. Vad räknas som konflikt? Jag har i alla fall aldrig blivit arg.

Att vara din mamma är den bästa ledarskapsutbildning jag har gått. Ställ inga frågor som egentligen är förtäckta påståenden, en riktig fråga ska kunna klara ett nej. Få alla att känna sig viktiga och oumbärliga i flocken. Informera om det som snart kommer ske och förvarna i god tid att en aktivitet kommer avslutas. Våga ta mandatet som överhuvud, men våga också backa från ett beslut.

Jag och din pappa har aldrig försökt göra dig självständig genom att försöka göra dig mindre beroende av oss. Du sover mellan oss, vi bär dig fortfarande mycket i sele och du har aldrig blivit bortlämnad till någon utom den närmaste familjen. Så fort du gnytt till har vi kommit. Jag har fått höra att jag klemar med dig och att du kommer bli bortskämd, men det tror jag inte på. Trots vårt klemande har du utvecklats till en mycket bestämd, stark och självständig individ med stor integritet. Du markerar tydligt när du vill göra saker ensam och ingen pussar eller kramar dig när du inte vill det, inte ens jag.

På ett sätt har du blivit så stor. Du har ett fantastiskt språk och kan verkligen kommunicera dina känslor, viljor och behov. Du pusslar femtonbitarspussel, vill hjälpa till med alla hushållssysslor, går på pottan och kan färger och siffror både på svenska och engelska. Samtidigt är du fortfarande så liten. Konsekvenstänkandet har inte kommit över huvud taget och vi behöver ibland hjälpa dig att hantera dina känslor, annars kan det flyga både det ena och det andra genom luften då du försöker hantera en motgång.

Jag är så glad att vi kan pussla ihop livet så att du får vara hemma och vi får leva så här nära dig. Det är ett sådant privilegium.  Tack.

Håll avståndet. Bli inte kompis med dina kunder. Lite personlig kan du få vara ibland, men aldrig privat. Var professionell.

Ända sen jag var tjugotvå, började leda vuxenkör och skulle försöka kompensera bort min ungdom med att vara jätteprofesionell  så har det där suttit i. Jag har velat hålla avståndet. Blivit obekväm när någon börjat fråga saker om mig som inte har med jobbet att göra och tyckt det varit jättejobbigt med alla elever som kommer hem till vårt pyttelilla hem med leksaker uppradade bredvid fåtöljen. Det spelar ingen roll hur mycket jag städar innan, kunderna kliver ändå in i mitt privata liv.

Förra veckan började jag tänka om. Jag är trettiotre och behöver inte kompensera bort nån ungdom längre. Det skadar kanske inte att släppa lite på garden. Dessutom är ju faktiskt Frilansföräldern ett varumärke som jag bygger, då kan jag ju inte försöka städa bort föräldradelen så fort det kommer en elev.

Som ett test har eleverna denna veckan mötts av serpentiner och ballonger som suttit kvar sen Agnes ”snart två år”-kalas förra lördagen. Det har känts bra.

Idag ställdes dock allt på sin spets. Duktig pianoelev på ingång och Agnes hade somnat en halvtimme tidigare. Lugna puckar tänkte Emil och jag, tryggt förvissade om att lilla fröken skulle stensova sig igenom lektionen.

Det gjorde hon. Nästan hela tiden. Med åtta minuter kvar på lektionen hörde jag plötsligt gråt innanför sovrumsdörren. Emil försökte locka med både kramar och youtube, men utan framgång. Dörren öppnades och ut raglade en halvsovande gråtande Agnes som kravlade upp i mitt knä och började rota runt efter att få amma, precis som hon brukar göra precis när hon vaknat. Håll avståndet till dina kunder var det ja. Var aldrig privat. Lätt att göra det med ett ledset barn som drar i din blus.

Stäng av alla känslor nu Amanda. Frilansförälder var det ja. Låt barnet amma och avsluta lektionen så profesionellt det bara går. Ackordförklaringar, tips om en bra pianobok för kompmodeller och så lite fingerteknik på det. Tack och hejdå, ses om några veckor. Serpentinerna vajade i vinddraget när dörren slogs igen.

 

 

Jag sitter på en barstol i en fräsch kvarterslokal och framför mig sitter en av mina gamla körer. När jag ledde dem var de över sextio stycken, vilket kunde låta pampigt men var ett gissel att få ihop till en homogen klang. Nu är de strax över tjugo kvar och jag har blivit anlitad för tre inspirationsdagar där vi ska jobba med sångteknik men också bygga upp en ny identitet kring den här mindre konstellationen. Jag känner den här kören väl och är ordentligt förberedd men är ändå lite spänd på om min planering kommer falla i god jord. Har jag lagt detta på rätt nivå?

Vi inleder med en presentationslek. Sextio personer kan kanske inte lära sig varandras namn, men tjugo personer kan det definitivt. Man ska säga sitt namn och en sak man gillar på samma bokstav. Någon gillar cyklar, nån annan yllevantar, en tredje andras apelsiner. Därefter får jag tjugo vuxna människor att stå i ring, klappa rytmiskt och säga allas presentationsmeningar utan att tappa takten. Med lysande ögon dessutom.

Därefter lite sångteknik. Jag är ingen utbildad sångpedagog och har ganska begränsade kunskaper, men det lilla jag kan räcker alldeles utmärkt i sådana här sammanhang. Flytta ner rösten mentalt i bröstkorgen, inte i huvudet. Andas in och sen ut på sss, känn att diafragman jobbar. Nu sjunger vi en kvint upp och ner, släpp aldrig kontrollen. Öppna munnen, ni är en resonanslåda. Tänk bakåt och lek att ni är operastjärnor!
Fokuset är påtagligt under hela passet. Röstkvaliten förbättras nästan omedelbart. Jag noterar att de som ofta är ute och svajar på tonerna plötligt svajar betydligt mindre.

Nästa punkt är unison sång. Jag har varit lite orolig för om kören ska tycka detta är för simpelt, men det blir en riktig hit. Vi övar på att lyssna in varandra, att ställa in nån slags gemensam frekvens. Är vi på samma ton nu allihopa eller kör alla bara sitt eget race?
Koncentrationen är om möjligt ännu större nu. Jag ser när poletten börjar trilla ner hos sångarna. De tonsvajande koristerna har helt slutat svaja.
Plötsligt säger någon: Men nu sjunger jag ju själv. Jag surfar inte bara på de andra.
Yes! tänker körfröken.

Efter en väl tilltagen lunchpaus är det dags för att repetera vem det var som gillade läsning, maskiner, rotmos och kramar. Därefter väntar sång i kanon. Allt det vi precis tränat på, går det att komma ihåg när inte alla sjunger samma sak?
Njä, kanske inte riktigt än. Men med lite repetition går det snabbt mycket bättre. Vi jobbar inte med misslyckanden här, säger jag, vi jobbar bara med framgång. När jag skulle förbereda mig inför En Svensk Klassiker satte jag bara upp delmål som gick att klara. Först skulle jag åka två kilometer på skidor utan att ramla. Sen skulle jag åka två kilometer på skidor utan att ramla OCH köra om en tant. Och så vidare.

Dagen avslutas med stämsång. Vi jobbar med intonation, stannar på ackord och justerar tills det är rent. Jag pratar om att körsång handlar om två saker: att smälta in i en gemensam klang men också att våga låta sin egen röst bära. Inte tänka att man nog sjunger fel för att den bredvid sjunger en annan ton än man själv.
Plötsligt börjar det låta mycket starkare i basstämman. Aha, tänker körfröken, där trillade det ner ännu en polett.

Dagen är slut och vi avslutar med en runda. Jag förväntar mig att någon ska ha synpunkter eller önskemål om nästa gång, men alla verkar helt euforiska. Uppenbarligen var inriktningen jag valde en riktig fullträff. Bygget av det musikaliska laget är påbörjat.

Illusionen:
En vecka utan akuta saker att ta tag i och inte speciellt mycket inbokat. Perfekt för att skriva nuläges- och framtidsanalys, fixa klart hemsidan och skriva flera blogginlägg.

Realiteten:
Ladda om efter Färöarna, flera dagars besök av Emils föräldrar, ett grisigt hem och ett tomt kylskåp som krävde akuta åtgärder, energikrävande intryck och beslut som behövde bearbetas och som grädde på moset ett mycket kort men intensivt utbrott av magsjuka. Min hjärna har känts som en centrifug i slutskedet av tvättprogrammet.

Resultatet? Några få rader på analysen, några bilder till hemsidan och inte ett endaste blogginlägg. Realiteten-illusionen 1-0.

Men det kommer en ny chans. Det är söndag kväll, centrifugen har slutat snurra i huvudet, barnet sover i min famn och diskmaskinen jobbar på i bakgrunden.  Imorgon börjar en ny vecka då reflektionerna och visionerna flödar, hemsidan bjuder in till releasefest och blogginlägg produceras på löpande band. Heja på!

-Är du någonsin rädd när du flyger? frågar jag den danske piloten som sitter bredvid mig på flyget.
-Nej aldrig, svarar han.
I detsamma kränger planet till och en mycket turbulent landning tar vid. Passagerarna sitter med spända ansikten och håller i sig och när planet studsande tar mark drar hela kabinen efter andan. Jag kikar i smyg på piloten. Ser han rädd ut?

Lätt skakiga kliver vi ur planet och ut på marken. Färöarna hälsar oss med regn och blåst och jag är glad att jag valde täckjackan ändå. Jag, Ansti från Åland, Helene från Danmark och Eva som är ny kontakt från Nordiska Ministerrådet får vår taxi och påbörjar färden från Vagar till Tórshavn. Fyrtio minuter av detta grönbruna månlandskap med klippor som stupar rätt ned i havet.
-Det är som en fristad att få komma hit, säger Helene. Jag håller med.

Vi installeras på hotellet dit vår norske kollega Tore redan anlänt och får rum med fantastisk utsikt över Tórshavn, Nólsoya och havet. Jag skulle kunna sitta i fåtöljen och titta på havet hela eftermiddagen men bestämmer mig för att trotsa tröttheten och vädret och gå ut. Ute regnar det på tvären och blåser för fulla muggar men en liten stund ska man väl klara av. Jag klättrar nedför en stig och hamnar i en mycket liten skog, troligtvis Färöarnas samlade bestånd av tallar. Hur de kan ha så mycket trähus utan att ha några träd är en gåta.
Promenerar i en dryg timme och ser inte en enda människa ute. Hurtig men dyblöt och snart bortblåst svensk styrelseledamot placerar sig så småningom i fåtöljen med en kopp varm choklad och njuter av utsikten inifrån istället.

På kvällen är vi bjudna på middag av borgmästaren i Tórshavn med representanter från Tórshavns kommun. Ingen kan uttala namnet på huset vi ska till så vi visar en bild av huset för taxichauffören istället. Han hittar.
Hos borgmästaren serveras det bubbel och någon slags snittar med fisk på. Vegetarianen Amanda tar ett djupt andetag, gapar och sväljer snabbt. Nästa snitt innehåller den färöiska specialiteten fermenterat kött. Den förstår jag inte hur jag ska kunna få i mig, men tack och lov är det flera av mina kollegor som inte heller tar. Med lite onda aningar slår jag mig ned vid bordet, men till min glädje får jag inte bara vegetarisk mat utan även god sådan. Det händer inte alltid, vegetarianer verkar vara en sällsynt sort på Färöarna.
Middagen är trevlig och lättsam. Vi diskuterar hur saker fungerar i de nordiska länderna och skrattar mycket. Det krävs lite koncentration för att förstå allting (alla färöingar kan danska, färöiska är en rejäl utmaning att förstå) men det går och det är häftigt att sitta på en ö mitt i Atlanten och att alla förstår när jag pratar svenska.

Har kommit först till hotellfrukosten morgonen efter och dricker smoothie medan jag tittar på havet och saknar Agnes så mycket att jag måste svälja bort klumpen i halsen. Det har inte varit så jobbigt de andra gångerna jag varit här, det här var jag inte beredd på. Jag vill bara åka hem men känslan lättar när Helene kommer. Hon har tre små söner och vi pratar om balansen mellan jobb och barn. Det är så imponerande att du kan jobba när du har Agnes hemma, säger Helene och berömmer vårt val att låta henne vara hemma. Det känns bra.

Styrelsemötet närmar sig och Bestyrelsen for Nordens Hus (som det heter på danska) tar dagens första beslut att promenera från hotellet ner till Nordens Hus. Trots att det nu är uppehåll och nästan soligt är det forfarande inga människor ute och såväl bilister som betande får iakttar de utländska hurtbullarna på väg mot vårens möte.

Nordens Hus, detta vackra kulturhus med grästak och fokus på både färöisk och nordisk kultur, närmar sig. Vi möts av vår isländska kollega Ragnheiður och Nordens Hus direktör Sif, också hon från Island. De har fått tillbringa natten i Stavanger då flyget från Island inte kunde landa igår på grund av vädret utan fick flyga till Norge ibland. Detta händer inte ofta, men ibland.
Mötet börjar. Inne dricker vi kaffe och avhandlar punkter på dagordningen, ute skiftar vädret med en imponerade hastighet. Solsken, rejält snöfall och regn avlöser varandra på rullande schema utanför fönstret. Men hur klär man sig om man ska ut? frågar jag personalen på lunchen. Det gör man inte, säger de, det är ingen idé. Alla färöingar åker bil den här tiden på året.

Mer kaffe, nya mötespunkter. Jag börjar bli trött av att koncentrera mig på att förstå, men märker också att jag är mycket mer aktiv i diskussionerna än de två tidigare mötena. Det tar ett tag att komma in i rollen.
Vid fem är mötet slut och så även jag. Bestämmer mig för att promenera hem för att rensa hjärnan och får på tjugo minuter uppleva snö, regn och strålande sol. Försöker mig på en selfie med Tórshavn och havet i bakgrunden men efter tio försök inser jag att kameran inte kan lura bort tröttheten. Dags för paus.

Middag på nyöppnad fransk restaurang nere vid hamnen. Jag blir så imponerad av vilket utbud och vilket engagemang det finns på Färöarna med en befolkning på 50 000 personer, såväl gastronomiskt, utbildningsmässigt som kulturellt. Härom veckan fick Färöarna sin första Michelinstjärna, bara en sån sak.

Högt och lågt blandas under middagen och jag känner mig tacksam för att få umgås och utvecklas tillsammans med de här stimulerande människorna. Dessutom skrattar jag nog aldrig så mycket som under resorna till Färöarna. Fantastiskt.

Onsdag morgon på väg till flygplatsen. Det är rejält snöfall och taxin kör i fyrtio. Hinner bli lite orolig men vi kommer fram i god tid och slår oss ner i gaten. Alla är helt förbi av trötthet efter de här dagarna och ingen orkar prata. Jag orkar inte ens läsa utan spelar Mahjong på telefonen och tittar på de fantastiska glasfåglarna i taket och fönstret. Kan man ta med en sån hem?
Vi får gå ombord och planet lyfter. De nu snöklädda kullarna försvinner i dimman. Hejdå Färöarna, ses i höst igen. Tills dess finns du som bakgrundsbild på hemskärmen på telefonen.

Jag skulle avsluta helgen med att skriva ett inlägg om vikten att vara ledig. Att ha helger utan så mycket inplanerat, skrota runt och ge hjärnan möjlighet att komma ikapp och kanske hinna tänka nya tankar.

Jag hade en riktigt bra sådan helg nu. Nybakat bröd och melodikryss, förmiddag i skogen, springtur längs vattnet, podradio och bokläsning och en heldagstur ut till mammas lilla hus i Älta. Inget jobb, bara familjen och väldigt begränsat användande av telefonen. Lite nya tankar. Lugnt och avslappnat och jättefint. Jag tog till och med fina bilder som skulle förgylla mitt inlägg om vilan.

Sen avslutades hela helgen med två timmars kaos då jag skulle packa för morgondagens tripp till Färöarna, biljetter skulle skrivas ut, tvätt skulle hängas, räkningar skulle betalas och Agnes satte sig över sin trötthet och agerade tornado istället för att somna. Halleluja!

Men nu sover barnet i min famn, tornadons framfart är uppröjd, väskan är packad och min puls har återgått till det normala. En stunds frid råder i köket. Imorgon lyfter åter planet mot den gröna ön mitt i Atlanten.