Frilansförälder

På tunnelbanan hem efter att ha lett rep med Vivere. Var trött och opepp när jag åkte dit men det blev ett väldigt bra rep. Det var ju det där med att vara proffs, man trycker på on-knappen och kör.

Proffs ja. Sen jag gjorde den insikten för en dryg vecka sen (och bloggade om det här) har jag känt att det är nog bra att ta nytt avstamp i vem jag är. Jag är inte ung och idealistisk längre, jag är en trettiotreårig småbarnsmorsa. Hur mycket gamla idéer om mig själv släpar jag med mig?  Om jag struntar i vem jag varit historiskt, vem är jag idag?

För fyra år sen blev jag antagen till ett inkubatorprogram och fick där skriva någon slags analys om vem jag var som person och företagare och hur jag tänkte mig framtiden. Jag har rotat fram det dokumentet, kopierat frågorna och svarar på dem på nytt. Vad brinner jag för? Vad är mina styrkor och svagheter? Vad gillar jag att göra? Hur tänker jag mig framtiden och hur ska jag nå dit?

Det är hur många frågor som helst och jag har bara hunnit en bråkdel, men redan nu framträder en ny bild av mig. Saker jag förut brann för är inte längre så viktiga och mina åsikter, prioriteringar och framtidsdrömmar skiljer sig markant från den jag var innan Agnes föddes. Det är kanske inte helt oväntat men ändå väldigt spännande. Vem kommer träda fram när dokumentet är klart?

Nästa station Alvik. Dags att kliva av.

När jag jobbade på Sparrevikens lägergård var en del i pedagogiken att ge oss ledare uppgifter som vi själva inte trodde vi skulle klara av. Varje läger inleddes med oro och nervositet för om jag skulle klara mitt uppdrag och vid lägrets slut hade jag vuxit flera meter mentalt. Genom åren avancerade jag från ledare via ansvarig för ledarutbildningen till att vara chef för en hel lägerperiod men upplägget var detsamma: att ställas inför uppgifter som jag själv trott var för stora och växa enormt av dem.

Nu har jag inget Sparreviken som ger mig för stora uppgifter och inte heller nån chef som ser till att jag utvecklas. Det måste jag fixa själv och nu har jag gjort det med besked.

Min klassiska pianoutbildning till trots tycker jag att det värsta uppdraget är när jag ska spela klassiskt piano. Framförallt när det är ett stycke jag inte kan sedan innan. Jag blir så fruktansvärt nervös att jag blir helt blockerad redan under instuderingen. Extra jobbigt är det om det går fort, innehåller många förtecken, växlande taktarter och alldeles för mycket hjälplinjer.

Så bara för att utmana mig själv har jag tackat ja till att nästa onsdag kompa Till havs, detta svulstiga halvhysteriska stycke som uppfyller alla ovan listade jobbighetsparametrar. Med en etablerad operasångare som solist dessutom. Jag fick noterna igår och har ägnat några timmar åt att varva konstruktiv övning med totalblockering där jag paralyserat stirrat in i noterna och känt att jag inte kommer klara det.

Skitsnack, säger min bästa kompis Disciplin-Amanda någonstans i bakhuvudet. Du är profesionell pianist med mängder av högskolepoäng och har en vecka på dig. Sluta bli så nervös. Lös uppgiften!

Så nu ska jag öva, öva och åter öva. Köra över nervositeten och spela med bravur på onsdag. Därefter köpa en fet semla och njuta av känslan att ha vuxit några meter.

Igår hade Vivere Vokalensemble inspelningsdag och jag hade anlitat en god vän från musikhögskoletiden som ljudtekniker. Vis av tidigare inspelningstillfällen hade jag lagt på massor av tidsmarginal, fixat så att alla fick lunch och beredde mig på att efter avslutat dirigeringsvärv ligger halvdöd på soffan resten av kvällen.

Döm om min förvåning när allting bara flöt på. Riggningen gick jättesnabbt, ensemblen var på gott humör hela tiden, vi åt lunch i lugn och ro, spelade in en låt mer än planerat och var ändå klara två timmar före utsatt sluttid. Jag var inte ett dugg trött utan hade kunnat fortsätta i flera timmar till. När jag åkte hem funderade jag över vad som gjorde att det gick så smidigt och att jag inte var trött. Tänkte att det kanske var för att jag och Sebastian känner varandra väl och jobbar bra tillsammans. Sedan trillade plötsligt polletten ner.

Vi har ju blivit proffs! Inga ambitiösa studenter som ska försöka ro iland sina första stora projekt. Inte heller några ängsliga nyutexaminerade som oroar oss för om vi överhuvudtaget ska klara uppdraget. Det är snart sju år sedan vi sa hejdå till Musikhögskolan i Piteå och vi är professionella yrkesutövare som behärskar vårt jobb ut i fingerspetsarna.

Jag bodde sex år i Piteå och den tiden kändes evighetslång. Nu har jag alltså varit professionell musiker på hög nivå längre tid än vad jag var student. Tanken är både svindlade, befriande och förpliktigande på samma gång.

Lördag morgon. Emil har gått till jobbet och Agnes sover i min famn. Idag är en helt tom dag, skönt och välbehövligt för både mig och barnet.

Trött men glad efter denna roliga men intensiva vecka med nästan ingen administration alls utan bara fokus på konstnärlighet och kreativitet. Repvecka med Amabelli, pianolektion, artistmöte på Musikcentrum, dirigering både med Vivere och ett inhopp för min gamla kör. Igår hade Amabelli en mycket uppskattad minikonsert på Sunnivas trettioårsfest och på söndag ska Vivere spela in hela dagen. Fullt ös.  Parallellt med detta har Emil jättemycket i skolan, två dagar på sitt deltidsjobb, flera rep och konsert på söndag. Tack Gud för god logistisk förmåga och ett barn som tycker om att följa med sin mamma på jobb. ”Sunniva spela nyttelhajpa, mamma spela pjano å Annes vaja med!” konstaterades det glatt när Sunniva knackade på dörren inför veckans första Amabelli-rep.

Mitt i detta logistiska pussel kom det sms från Stockholms stad om att Agnes hade fått förskoleplats på vårt tredjehandsval med start i augusti och att vi  skulle svara snarast. Väl inne på barnomsorgs-sidan visade det sig att vi hade tre dagar på oss att bestämma oss. Om vi tackade nej till alla erbjudanden skulle vi åka ur kön, upplyste Stockholms Stad på sitt charmerande vis. Ja, de skrev faktiskt så. Kanske borde Stockholms Stad skicka sina tjänstemän på kurs i hur man utrycker sig trevligt och proffesionellt.

Vi behövde dock inte tre dagar utan cirka fem minuters diskuterande  för att bestämma oss för att tacka nej till platsen, medvetna om att vi då kanske inte får någon plats alls till hösten. När jag tryckte på knappen  kändes det helt rätt. Tio minuter senare slog tvivlet till med full kraft. Gjorde vi verkligen rätt? Är det bästa alternativet för Agnes att vara hemma? Förvägrar vi henne något om vi inte låter henne börja på förskola?

Jag gick in på förskolans hemsida. Allt såg fint ut och de verkade ha mysiga dagar. Men det fanns ingenting de gjorde som inte jag eller Emil själva gör med Agnes redan nu.  Dessutom i en lugn miljö där hennes behov och tempo får styra. Det enda som inte finns här hemma naturligt är andra barn,  men det är inget problem att lösa och än så länge tycker hon att andra barn är roliga i ungefär en kvart innan hon går iväg och leker själv.

Varken jag eller min bror gick på dagis och min syster började när hon var 4,5 år för att hon bara gick runt hemma och väntade på oss hela dagarna. Successivt har det börjat spira en liten dröm i mig att jag vill ge det samma till Agnes och eventuella framtida syskon. Frilansförälderfrågan ställs verkligen på sin spets. Är det möjligt att bygga en framgångsrik musikkarriär och samtidigt låta barnen vara hemma tills de börjar skolan?

 

Söndagsmorgon på orgelpallen i Gustaf Adolfskyrkan. Prästen är vikarierande från Storkyrkan, pratar behaglig skånska och känns mycket sympatisk. I sin predikan pratar han om att inte vara offer och sitta och vänta på att någon annan ska ta hand om ens liv, utan att våga se och ta ansvar för sitt eget inneboende ljus. Templet i Jerusalem finns inte där, säger han, utan det finns i er själva.

Plötsligt kommer jag ihåg när jag för några år sedan stod framför Klagomuren, den enda kvarvarande väggen av Jerusalems tempel. Jag hade precis bestämt mig för att våga bli frilansmusiker och petade in en lapp bland de tusentals andra nedskrivna böner som fanns intryckta i murens sprickor. Ge mig mod att våga visa min storhet, stod det på den ihopvikta lappen.

Blir lite berörd av det minnet och tänker att det där jobbar jag med varje dag. Våga stå upp för sig själv, visa sin storhet, ta ansvar för sitt inneboende ljus. Ibland går det inte alls, ganska ofta med små myrsteg, häromdagen ett rätt rejält kliv. Nästa vecka kommer jag få jobba hårt på den fronten då vi ska ha repvecka med Amabelli igen och därefter börja sälja gig. Dessutom ska jag prata om min solosatsning med Musikcentrum på torsdag och måste dessförinnan ha formulerat en konsertidé att sälja.

Spelar klart högmässan, stänger av orgeln och beger mig ner från läktaren. Byter några ord med den sympatiska prästen som verkar imponerad över min insats. Men så bra att du är frilans, säger han. Skulle du vara intresserad av att spela i Storkyrkan och St Jakob ibland då vi är kort om folk? Får jag lämna ditt namn till musikerna?

Spela i Storkyrkan ibland? Ta nu ansvar för din storhet Amanda!   Ja, det går bra att lämna mitt namn till musikerna.

Jag frågade mig häromveckan i ett blogginlägg hur effektiv man egentligen kunde bli. Svaret så här långt är: Mer än du någonsin tror.

Emils heltidsstudier i statistik drog igång med en rivstart och kräver , förutom nästan dagliga föreläsningar på förmiddagarna, ganska många timmars studier hemma varje dag. Jag var lite orolig innan över hur sjutton vi skulle få ihop det hela, men märker att jag får lika mycket gjort som innan Emil började plugga. Om inte mer när jag tänker efter.

Detta fordrar en analys. Hur i hela friden får jag mer gjort när jag har ännu färre timmar att spela på?

Mottot ”Get shit done” som jag läste på Isabella Löwengrips blogg skulle jag säga är en stor del i det hela. Jag, prokastineringens okrönta drottning, har äntligen hittat ett motgift mot detta ständiga uppskjutande.

Vad betyder det då? Helt enkelt att bränna av alla dessa småuppgifter som gärna samlas på hög och tar långt mer tid att tänka på än att faktiskt göra bort den. Allt som tar under tio minuter att göra försöker jag få bort så fort det bara går. Och sån skillnad det gör!

Ett exempel. Ikväll ledde jag kör och fick i uppgift att spela in en stämma och lägga på den gemensamma dropboxen. På vägen hem tänkte jag på inspelningen och funderade på när jag kunde fixa dem. Plötsligt slog det mig att jag gick ensam på en bro, jag kunde lika gärna spela in nu.  Fram med Röstmemon på telefonen, sjunga in stämman, döpa filen och exportera den till Dropbox. Klart på två minuter.

Men på ett område härskar fortfarande prokastineringen. Nog för att jag har pyjamas på och ett sovande barn i knäet, men jag har fortfarande inte gått och lagt mig fast klockan är nästan midnatt. Om jag inte lyder nu, ja då vankas det smörj, som Pippi säger.

Jag är inget fan av begreppet Livspusslet, det känns bara som en stressande metafor. Gjorde en snabb googling för att se om jag kanske fått begreppet om bakfoten, men efter det kände jag mig än mer anti. En massa bitar som under stress och press ska pusslas ihop och där alla bitar måste vara med för att livet ska bli fulländat. Nej, detta är inget jag känner igen mig i.

Mitt liv känns snarare som jonglering. Ett gäng bollar i luften som ska hanteras och där den boll man precis började med snabbt byts ut mot nästa. När man minst anar det kommer nämligen bollarna ”läsa saga”, ”sätta in katten i förarhytten på leksaksbilen”, ”torka upp efter spontan lek med vattenkranen” eller ”Annes vaja mammas shamn!”. Efter att ha fått en sån boll ska man försöka hitta tillbaka till de andra. Hur många bollar har jag tappat på vägen?

Ibland, eller faktiskt ganska ofta, flyter jongleringen på som bara den. Jag hanterar alla uppgifter av vitt skilda karaktärer  utan att tappa en enda boll och allt känns otroligt effektivt och stimulerande. Åh, jag tycker verkligen om det här sättet att leva och arbeta!

Sen finns det ju dagar som igår och idag. Ett ändlöst kravlande på golvet på jakt efter borttappade bollar, både på det privata och professionella planet. Såväl effektivitet som stimulans har lyst med sin frånvaro och jag har knappt lyckats hålla igång två bollar samtidigt. Men ta mig tusan, nu är jag på något sätt i mål. Alla punkterna på listan är överstrukna, alla jobb-bollar har kunnat läggas åt sidan. Nu blir det helg. Tack och godnatt!

Amabellis historia startade på Facebook hösten 2012 då jag och Sunniva blev ihoptussade av en gemensam bekant som såg att vi bodde i samma område och tyckte vi borde spela ihop. Samma område visade sig till och med vara i samma hus och efter en första oplanerad träff i den gemensamma tvättstugan sågs vi några dagar senare i Sunnivas vardagsrum för att känna på varandra. Tycke uppstod omedelbart, vardagsrumsrepen blev till rutin och sakta men säkert växte Amabellis musikaliska identitet fram. Piano, nyckelharpa och sång, musik med vitt skilda influenser som inte enkelt låter sig stoppas i ett fack. En cocktail av folkmusik, jazz, visa, klassiskt, improvisation och experimentlusta.

Lagom till att vi började hitta en tydlig form och skulle börja satsa uppstod en paus. En längre sådan. Sunniva kom in på en masterutbildning och började kuska runt Nordens musikhögskolor med nyckelharpan på ryggen. Lagom till att hon var färdig födde jag barn. Lagom till att Agnes var stor nog för att jag kunde gå iväg på rep flyttade Sunniva till Umeå. Och så vidare. Vi har försökt få till ett rep här och där, men det har  ärligt talat inte gått något vidare. Anden är villig men köttet är svagt, så även hos de forna grannarna på Johannesfredsvägen.

Men nu minsann! Nu lever Amabelli igen och siktet är högt inställt på framgång. Hela den här veckan har vi repat och för varje dag går det snabbare att hitta varandra. Som att koppla upp sig mot en gemensam radiomast och börja sända på samma våglängd.  Det är häftigt.

Vi är inte i mål än men en bra bit på väg. Nya repdagar i början av februari och sen börja sälja gig. Spänd förväntan på var den här satsningen kan leda.

Måndag morgon. Klockan ringer och Emil går upp till sin första skoldag på statistikprogrammet. Jag ligger kvar med dig liggandes tvärs över mig som en stor värmekudde. Tänker på vilken lyx det är för oss alla, att du nästan alltid får sova så länge du vill. Inga tider som måste passas, ingen morgonstress. Ska den ena föräldern iväg och jobba är den andra alltid hemma med dig.

Du vaknar efter en stund, busar med mig i sängen och hoppar sedan ned på golvet och går ut i köket. Efter frukosten ägnar du all din uppmärksamhet åt dina små trädjur som radas upp i prydlig ordning på soffan. Jag sitter i fåtöljen bredvid  och hinner både koppla upp jobbhjärnan och skicka flera mail från telefonen under tiden trädjuren åker lastbil, badar (utan vatten) i militärgröna kåsor, spelar xylofon på en färgglad del av Brio-järnvägen och hoppar studsmatta på en plastbit. Fantasin flödar. Jag får vara med ibland när du kommer och vill ha hjälp med att stoppa in ett djur i förarhytten på lastbilen, men annars är det här din egen magiska värld.

Vi går ut en sväng i skogen på andra sidan vägen, klättrar upp på det lilla berget och tittar på skolbarnen som åker pulka. ”Nu Annes gå hem igen” säger du efter en stund och jag tänker återigen på lyxen vi har, att du kan få bestämma takten och innehållet på våra dagar.

Väl hemma igen försöker jag öva lite inför ett jobb, men du tycker jag ska sjunga Klappa händerna när du är riktigt glad istället. Om och om igen. Efter en stund, när du dansat färdigt till sången, provar jag att byta låt utan att säga något och nu går det bättre. Till och med så bra att jag inte får lämna pianot. ”Nej, mamma spela pjano!” säger du uppfordrande när jag försöker smita iväg för att värma en tekopp i mikron. Det är bara att lyda.

Den senaste veckan  har tankarna snurrat kring logistik, framtida barnomsorg och hur jag vill att mina dagar ska se ut. Kanske blir det bra med barnomsorg i framtiden men just nu känns det helt fel i mig att lämna bort dig flera timmar om dagen. Jag står och bäddar sängen när insikten kommer att jag vill att mina  dagar precis som idag. Just nu vill jag ha uppdrag där jag kan göra nästan allt hemifrån och sen vara borta några få timmar. För jag vill ju bara vara med dig.

Med viss vånda granskade jag kalendern inför den första arbetsveckan. En deadline att hålla sig till och alldeles för få arbetstimmar att spela på då Emil skulle vara mycket borta. Hur i hela friden skulle det gå ihop? Skulle jag kapa några dagar på mitt jullov och börja jobba tidigare? Nej, det kändes inte bra i magen. Jag fick helt enkelt bara vara fruktansvärt effektiv den tiden som fanns.

Nu är första arbetsveckan snart till ända och jag tror aldrig i mitt liv jag fått så mycket gjort på så lite tid. Trots att jag i princip bara varit med Agnes hela dagarna och verkligen inte stressat är jag nästan i hamn redan och deadlinen är inte satt förrän på tisdag. Nu för tiden klämmer jag in lika mycket på två timmar som jag förr gjorde på en arbetsdag. Och då tyckte jag ändå att jag var effektiv förr. Mycket fascinerande. Hur effektiv kan man egentligen bli?