Frilansförälder

I sex dagar har jag skrivit på det här inlägget. Lagt till, suddat ut, skrivit om. Blivit avbruten av ivriga mammarop och framförallt varit för trött och förkyld för att orka tänka en tanke till slut. Men skam den som ger sig.

Kära 2016. Tack för att jag efter många år av förvirring äntligen landat i en tydlig yrkesmässig identitet med bredden i fokus. Tack för större professionalitet och säkerhet, bättre paketerade tjänster och ökad förmåga att kunna ta betalt.

Tack för två besök på den gröna ön mitt i Atlanten med styrelsemedlemmar från hela Norden.  Tack för upptäckter och insikter om mig själv och min kompetens. Tack för medeltidsklänningar, kontrapunktisk stämföring och en fullsatt Visby Domkyrka när Vox Ancorae hade konsert. Tack för den stora utvecklingen mitt pianospel och framförallt min röst har gjort.

Tack för att jag nästan aldrig längre är stressad och ändå lyckas prestera bra resultat. Tack för att företagets omsättning för 2016 landade på 230 000 kr fast jag fortfarande bara jobbar ungefär halvtid.

Och tack tack tack för all den tid jag har fått tillbringa med Agnes. Alla vardagsstunder som i hennes sällskap blivit små magiska äventyr. Tack för att vi har möjligheten att låta henne vara hemma och bestämma takten på dagarna. Känns det bra får hon börja några timmar hos dagmamma (som vi helst vill ha) i augusti när hon är 2,5 år, annars får hon vara hemmabarn ytterligare ett tag. För oss är det värt allt pusslande.

2017. Hittills har jag bara sett dig genom förkylningens och den tillhörande trötthetens dimmiga glasögon, men jag tänker på dig med förväntan och tillförsikt. Emil ska börja plugga och deltidsarbetet med fjorton timmar borta två eller tre dagar i veckan byts ut mot heltidsstudier. En omställning som ger vissa utmaningar men framförallt öppnar många möjligheter. Ett steg i helt rätt riktning.

Jag ser fram emot framgångar såväl solo som med mina ensembler. Vill jobba mer med barn och ungdomar, blåsa liv i det vilande Israelprojektet och åka till Färöarna inte bara som styrelsemedlem utan också som konserterade musiker. Undervisa på folkhögskola och få fart på körsång som teambuilding. Komma in i Eric Ericsons kammarkör, min sånglärare tycker jag ska satsa på en första sökning redan i vår. Lägga mer tid och kraft på bloggen och Instagram.  Få fler styrelseuppdrag med bra arvode. Dubbla omsättningen och ha 100 000 kronor på företagskontot innan räkningarna och hyran ska betalas. 64 000 kr på kontot är rekordet nu, 100 000 är inget jättesvårt mål att nå.

Jag vill egentligen inte gå upp så mycket mer i arbetstid utan satsar på mer välbetalda jobb. Resten av tiden vill jag vara med min familj och kanske träffa nån vän ibland. Och träna. Och läsa böcker.

Förkylningsdimman börjar så sakteliga lätta. På måndag börjar jag jobba igen. Förväntan och tillförsikt.

Mellandagar i Dalsland är några av årets bästa dagar. Allt är inbäddat i julstämning och man bara glider runt i långsamt tempo, dricker glögg, äter rester och umgås med familjen. Agnes och hennes treåriga kusin Zoe har en så fin relation och det är spännande att se hur den utvecklas i takt med att de blir äldre.

Jag klev i den professionella kostymen på julaftons kväll och spelade på både midnattsmässa och julotta. Efter tretton år har juljobbandet (och fyra timmars sömn) blivit en tradition och en del av mitt julfirande. Vissa kör hemvändarkrogkväll på juldagen, jag kör hemvändarjulotta. Det är alltid en väldigt fin upplevelse och jag blir alltid så varmt välkomnad.

Detta år var jag främst sångsolist och prästen hade önskat O Helga Natt. Först var jag rejält tveksam till den idén. Blir det inte lite fånigt att sitta och kompa sig själv och brassa på i värsta Jussi-stil? Det är väl en sak på sånglektionerna men något helt annat i ett offentligt sammanhang. När jag i princip bestämt mig för att slopa O Helga Natt testade jag mammas förslag om att göra min egen version och märkte till min stora förvåning att det kändes bra.

En lågmäld O Helga Natt med liggande ackord som kommer igång så smått först på andra versen , kan det verkligen vara nåt? Mina tvivel suddades ut efter avslutad gudstjänst då det kom fram okända människor  och bad att få tacka för den fantastiska upplevelsen. Tänka sig. Tack.

Jag  vet inte om det finns i dagens spel, men förr när man spelade Super Mario så kunde man få en stjärna där Mario var odödlig. Gnistrande i olika färger rusade han fram och ingenting kunde stoppa honom. Superkraften höll dock inte så länge, efter nån minut började han röra sig som vanligt igen.

Även jag (kanske har alla det?) besitter en sådan överväxel och i förra veckan gick de första dagarna helt i superkraftens tecken. Roddade som ensamt ansvarig ett stort Luciatåg (där Lucian dessutom svimmade på det publika genrepet) med alla dess utmaningar utan att bli det minsta stressad, vilket både förvånade och imponerade mig. Spelade på Musikcentrums julträff och fick beröm både för att det lät så bra och för att jag var så professionell. Brände av punkter på att göra-listan i rasande fart och fick saker gjorda som legat och väntat i över ett år. Pang pang pang, inget kunde stoppa mig.

Torsdagen började bra, men på eftermiddagen började superkraften hacka betänkligt. När Emil kom hem från jobbet sent på torsdag kväll var det rätt ynkligt från min sida, men tillsammans fick vi ihop den sista logistiken. När vi gick till sängs var allt städat, packat och jag hade avslutat terminens jobb och gått på jullov. Allt på listan blev inte klart, men tillräckligt för att känna mig nöjd.

Morgonen efter tog vi tåget upp till Emils brors familj som bor utanför Östersund och där väntade superkraftens motsats. Allt går jättelångsamt. Vi sover som små grisar, leker ute i snön, lyssnar på tystnaden, gräddar våfflor och lussebullar, spelar Solitär och läser böcker. Agnes stormtrivs både med sin lilla femmånaders kusin och med hennes leksaker. Jag har inte tänkt på jobb en minut sen vi åkte från Stockholm. Väldigt vilsamt.

Imorgon eftermiddag åker vi härifrån, sover en natt hemma och åker sedan vidare mot Dalsland. Ingen jul utan Dalsland för mig.

Ensam lördagmorgon. Agnes och Emil sover i sängen (med exakt samma kroppshållning, blev lite rörd när jag såg det) och jag fick några timmar för mig själv att jobba undan. Satsar på att bli klar med hela min att göra-lista innan nästa fredag då vi åker till Emils bror i Östersund några dagar. Därefter väntar jul i Dalsland, längtar.

Två stora saker bockades av igår. Dels hade Vivere Vokalensemble sin föreställning som var välbesökt och gick bra. Jag tycker att det är så roligt att följa de här kvinnornas utveckling, vilken skillnad det är på  de konserter de gjorde vid starten för fyra år sen och vad de levererar idag. I vår ska vi göra en ren acapellakonsert, det ska bli kul för mig att fokusera på dirigerandet.

Men det största för mig igår var att få betala bort den sista kvarskatten till Skatteverket. Ni som läst bloggen sen start kanske minns att Försäkringskassans och frilansmusikerns världar inte korrelerar speciellt väl och att jag fick en fullständigt usel föräldrapenning som inte alls går att leva på. För att få det att gå ihop över huvud taget skrev jag förra året en väldigt låg inkomst på den preliminära skattedeklarationen och istället för att betala in skatt, moms och sociala avgifter till Skatteverket så levde jag på de pengarna. Jag visste att jag skulle åka på rejäl kvarskatt i år, men hellre det än att få vända på vartenda öre.

I somras betalade jag bort all moms och igår fick Skatteverket en inbetalning på nästan trettiotvåtusen kronor. Jag har snålat lite under hösten för att kunna betala in de här pengarna och det var en fantastisk känsla att inte bara kunna betala allt på ett bräde utan också ha nästan lika mycket kvar på kontot efteråt. Glad och stolt!  Det här ska firas!

Kom på i eftermiddags att jag helt glömt bort bloggen den här veckan. Så kan det gå när huvudet är fullt av annat, men eftersom jag är en disciplinerad människa ignorerar jag det faktum att klockan är över midnatt och bestämmer att det fortfarande är söndag och att även den här veckan ska föräras ett inlägg.

Huvudet är som sagt ganska fullt och så även kalendern. Vivere ska ha genrep och föreställning den här veckan, oväntat många elever vill ha lektioner i december, jag ska förbereda kyrkjobb och egna konserter och utöver det har jag med kort varsel fått ett stort Luciajobb på en högstadieskola. På drygt tre veckor ska det produceras ett välklingande Luciatåg och ingjutas kraft, mod och teknik i sångarna. En utmaning men också väldigt roligt.

Men trots att det just nu är mycket att göra, att jag jobbat mycket fast det är helg och jag och Emil pusslar nåt sanslöst för att få det hela att gå ihop är jag så glad för vårt beslut att låta Agnes vara hemma åtminstone till nästa höst. Det är fantastiskt att tillbringa så mycket tid med henne. Att leva så nära henne och inte behöva stressa gör att varje liten vardagsaktivitet blir ett äventyr.  Att gå och slänga återvinningen med en liten kämpe som  bestämt hävdar att ”Annes sänna sopoj” och sen släpar sin egen påse (och vägrar ta emot hjälp) hela vägen till containrarna. Att åka Tvärbanan och sen bara spontant kliva av för att vi ser en lekpark som verkar kul. Att mitt på dagen packa väskan med sittunderlägg, bananer och några pepparkakor, gå upp i den lilla skogen mitt emot huset, sätta sig på en bergknalle och titta på och prata om allt man kan se därifrån.

Det stora i det lilla. Äventyret i vardagen. Tack Agnes för att du lär mig det.

Det finns en skröna om hur en god vän till mig, då arbetandes inom försvarsmusiken, ringde upp en föredetta soldat. Soldaten hade trots avslutad tjänstgöring uniformen kvar hemma och denna skulle nu återböras till Kronan fortast möjligt, helst igår. Den föredetta soldaten befann sig dock på annan ort än uniformen och hade ingen möjlighet att komma åt den, men sådana ursäkter bet dock inte på min gode vän. ”Lös uppgiften!” sa han och lade på luren.

Min gode vän hävdar bestämt att skrönan inte är sann, men faktum är att ”Lös uppgiften!” har blivit ett av mina ledord, såväl professionellt som privat. Det händer då och då att man ställs inför situationer man inte räknat med och då finns det inte tid för att lägga sig på marken likt matadoren i Ferdinand, det är bara att lösa uppgiften .

Idag uppkom en sådan situation. Jag skulle spela på två dop utan några som helst utmaningar eller överaskningar. Trodde jag fram till jag satt på tunnelbanan in och upptäckte att ”Lilla liv” inte var psalmen jag trodde utan en helt okänd sång som dopfamiljen mailat noter på. Ok, lös uppgiften.

Sjöng sången femtioelva gånger för mig själv på tunnelbanan för att få ett hum om den och höll tummarna för att kyrkan skulle vara tom så man kunde öva lite. Den var full. Övade på lägsta registrering uppe på orgeln och fann att det inte skulle gå att spela och scrolla på mobilen samtidigt. Bestämde mig för att inte lägga tid på att leta efter en eventuell skrivare och försöka skriva ut via wi-fi utan började istället leta efter notpapper på läktaren så jag kunde skriva av noterna. Det fanns inget. En kvart kvar till klockringning.

Sista utvägen kvar. Tog ett A4-papper, ritade några fruktansvärt vingliga notlinjer och började skriva av noterna från telefonen. Notsystemen vajade som i svår storm och  fulare notskrift har sällan skådats, men vem bryr sig om sånt just nu? Kladda ner ackordsanalys, av med telefonen och så en mental genomspelning i huvudet. Ett djupt andetag. Klockorna började ringa.

 

Jag har förstått att företag brukar åka på konferens. Man åker bort för att bygga laget, utmanas i nya situationer, bjudas på inspirerande föreläsningar, äta gott och kanske till och med få lyxa till det med SPA. Så nu har mitt företag åkt på konferens. Till den fashinionabla konferensanläggningen Huset i Dalsland. Sekelskifteshus med stor trädgård för rekreation och fantastisk sjöutsikt.

Eftersom det är ett frilansförälder-företag är såklart även barnet med. Vi bygger laget medelst upptäcktsfärder i skogen, bad i badkaret och gemensamma sångövningar. Jag får utmana min abstrakta musikertillvaro genom att få jobba i trädgården och känna mig rejäl och redig i Lundhagsbyxor  och den nya grensågen. Inspirerande, utvecklande och utmanande föreläsningar i personlig och professionell utveckling erbjuds av Vd:n för Huset flera gånger om dagen.  Ikväll ska vi besöka den välrenommerade restaurangen ”Morfar” för att avnjuta kvällens meny. Och ta mig tusan om det inte  hinns med lite SPA, eller åtminstone en stund i frisörstolen med en tidning och lite te!

Jag gillar verkligen det här konferenskonceptet. Måste snart boka in en ny.

Våra veckor innehåller alltid två eller tre dagar i sträck där Emil antingen är borta 07-21 eller jobbar natt och sen sover större delen av nästföljande dag. Medan han är borta eller sover sköter jag barn, hem och företag.

I början kändes de här dagarna jättestressiga. Jag försökte trycka in jobb så fort det fanns en liten chans och kände mig ständigt jagad. Sen bytte jag strategi och bestämde att detta är mina och Agnes mysdagar som bara går i hennes tempo. Jag får jobba när hon sover, allt annat är bonus. Vips förvandlades dessa dagar från stressiga till fantastiska.

Idag, efter fyra intensiva arbetsdagar, har vi en sådan mysdag. Läsa sagor och kolla på I drömmarnas trädgård tillsammans, sparka boll och hoppa i vattenpölar. Jobba några timmar när Agnes sov och sedan mys i soffan med äppelbitar i ett decilitermått. Sånger, sånger och ännu flera sånger. Gemenskap vid köksbordet där jag skrev en planering till en körhelg och Agnes lekte med sina små trädjur. Kvällspromenad hand i hand till lekparken och räkna hur många flygplan som flög förbi på himlen. Laga middag med liten assistent som med orden ”Annes jäpa till!” kravlade upp på tripptrappstolen bredvid spisen och ivrigt provsmakade innehållet i stekpannan.

Jag älskar de här dagarna. Imorgon har vi en till.

Man kan fundera över vettigheten i att sitta på köksgolvet med en tekopp i handen och skriva blogginlägg på en laddande telefon mitt i natten. Gäspandes dessutom. Men jag var i stort behov av en stund helt för mig själv efter att Emil varit borta på jobb i ett dygn. Agnes och jag har haft det jättemysigt och hon tycker dessutom om att leka själv, men man är ju liksom alltid påkopplad. Redo att släppa det man har för händer så fort lilla fröken kallar.

Det har varit en hel del undervisning i både piano och sång senaste veckan. Har fått ett gäng nya elever den här hösten, alla vuxna. Jag gillar dem allihop men känner att jag saknar att ha barnelever. Tycker mycket om att vara någons fröken och blir oftast väldigt fäst vid mina små elever. De två bröderna i Piteå, där jag kom hela familjen nära, har fortfarande en plats i mitt hjärta fast de snart är vuxna och den äldste redan börjat på universitetet. Och mina små körflickor på Gotland (som nu är tonåringar) fortsatte jag träffa så länge jag åkte regelbundet till ön och nu följer jag dem på Facebook och skickar hjärtan på deras födelsedagar.

Nåväl, just nu är eleverna vuxna och det kräver en annan slags relation och en annan pedagogik. Tycker det är en större utmaning att undervisa vuxna när fröken- och elevrollen inte går lika automatiskt som när man undervisar barn. Man måste verkligen aktivt ta sin plats som pedagog. Inte mesa ur och bli kompis.

Och nu i veckan har jag insett att det är precis det jag tränar mina kvinnliga sångelever i, att våga ta sin plats.  De är drillade i en kultur där man ska ha en mjuk och vän stämma, inte alls förankrad i magen. Vill de göra sig hörda höjer  de röstläget ett snäpp, inte sänker det. Det är spännande att jobba med. Nog för att de får sjunga sånger på lektionerna, men vi övar minst lika mycket på att ta kontroll över rösten, förankra den i magen och i fötterna, sänka röstläget, våga låta rösten höras och våga ta plats. Det kommer fram många tankar om självbild och ibland också tårar. Häftigt att få jobba med något som rör runt djupt inne i människan. ”Att få människor att hitta sin inneboende potential” har ju varit mitt pedagogiska motto i många år och även om det kanske låter pretentiöst så är det precis det som händer på de här lektionerna.

Nu är det ännu mer mitt i natten, jag har gått och hämtat barnet som inte ville sova utan sin mamma och ska nu på nåt sätt få oss båda i säng utan att hon vaknar igen. Wish me luck!

Jag övade som en liten blå inför mitt uppdrag som reppianist förra veckan och pressade mig riktigt hårt i tre dagar. Morgonen efter genomförandet kände jag mig sliten och ju längre dagen gick desto sämre mådde jag. På kvällen var jag riktigt under isen och bestämde mig för att bara lyssna på kroppen. Efter en sån här ansträngning behövs det paus en dag. Kreativitet kräver mycket vila heter det ju.

Fredagen ägnades således åt att ligga i soffan och läsa medan Emil och Agnes var ute och gjorde ärenden. Det var en märklig känsla, jag har blivit så drillad att jobba så fort möjligheten dyker upp.  Nu är hon ju inte hemma, ska jag inte trycka in så mycket jobb jag hinner nu? Nej jag ska ligga här under filten och dricka te och läsa min tegelstensroman. Hela dagen.

Blir så tacksam för friheten i det här jobbet. Stundtals händer allting samtidigt och skulle vara klart helst igår, men det finns också utrymme för att trycka på off-knappen efter sådana perioder.

Efter en fredag med nästan i boken och en mycket lugn helg är jag nu fit for fight och riktigt pepp på jobb igen. Så pepp att jag nu, efter att Agnes somnat i mitt knä, ska slå upp datorn och fortsätta jobba vidare med hemsidan. On-knappen lyser igen.