Frilansförälder

Frilanslivet är en ständig berg- och dalbana. I mitt förra inlägg för en vecka sen skrev jag att det var väldigt lugnt just nu och tid för långsiktigt arbete. Strax efter att jag postat det ramlade det in tre jobb! Bra för ekonomin men det långsiktiga arbetet blev skjutet på framtiden ännu en gång. Håll ut kära framtida kunder, snart kommer en uppdaterad hemsida, nya visitkort och nya inspelningar!

Ett av uppdragen jag fick var som reppianist på en körövning imorgon. Kören ska framföra Duruflés requiem på lördag och dirigenten ville köra igenom alltihop utan att samtidigt behöva sitta vid pianot. Bra för cv:t med ett sånt jobb tänkte jag och tackade glatt ja. Bra betalt var det också. Och jag läser ju så bra avista.

Igår och idag har jag inte varit lika glad då jag insett att det är viss skillnad på musikhögskolestudentens och frilansförälderns hjärna. Musikhögskolestudenten behövde bara bry sin hjärna med aktuell repertoar och kunde därför ta sig an stora mängder material på kort tid.  Frilansförälderns hjärna är redan rätt full av vinterstövlar som ska köpas, fakturor som ska skickas, tvätt som ska tvättas, repertoar som ska övas och blogginlägg som ska skrivas. Att utöver det då trycka in 40 minuters musik med rätt komplicerad notbild  på några dagar har således inte gått något vidare. Det tog inte så lång tid innan det blev tvärstopp, fokuset försvann och hjärnan kändes helt överhettad.

Men the show must go on, även om pianisten mest känt för att kasta in handduken. Jag har övat små små partier i taget, skrivit ackordsanalyser i mängder  och mutat mig själv med choklad. Bitit i det sura äpplet och ställt in ett rep jag sett jättemycket fram emot för att istället vara hemma och öva Duruflé. Tagit mycket pauser. Försökt hålla fokus och peppa mig själv istället för att bli stressad.

En dag kvar. Sen ska jag gå på det där repet, riva av hela Requiemet i ett svep och sen åka hem och vila den överhettade hjärnan. Bä bä vita lamm trettio gånger i följd (varje gång följt av ett glatt ”meja!”) tror jag blir en utmärkt nivå.

 

Tisdag morgon. Emil har gått till jobbet och Agnes sover alltjämt. Jag skrotar runt i nattlinne, morgonrock och raggsockar och inväntar det förkylda barnets uppvaknande. Är hon tillräckligt frisk för att följa med på  Musikcentrums styrelsemöte eller ska jag vabba? Troligen blir det det sistnämnda, borde ju kunna vara med en del på mötet via telefon eller Skype.

Det är lugnare nu. Ända sen terminen började i slutet av augusti har det varit full rulle. Väldigt mycket jobb i Oscars med mestadels utmanande spel- och dirigentuppdrag, ett gäng nya elever, liten turné med Vox Ancorae, extremt mycket jobb med Vivere och så en tripp till Färöarna. Roligt och bra pengainflöde, men nästan ingen tid för det långsiktiga arbetet. Almanackan är inte alls lika full nu i november och just nu är det rätt skönt. Skönt att hinna visionera och jobba långsiktigt utan något akut som flåsar mig i nacken.

Vad har du för spännande projekt på gång? undrade min åländska styrelsekollega när vi sågs på Färöarna. Först blev jag alldeles tom i huvudet, inte har jag några spännande projekt som är spikade och klara? Sen fick jag påminna mig om att detta är entreprenörskapet. Man kastar ut hundra frön och så kanske det blir plantor av tio. Något frö kanske blir ett stort träd och något kanske tar flera år och flera omsådder innan det börjar växa.

Så vad har jag då för spännande projekt framför mig?  Vilka frön ska jag kasta ut? Manus och koreografi till Viveres föreställning i december, PR-material till Vox Ancoraes vårturné, ett första rep inför ett tilltänkt sommarmusikprogram,  produktblad för körsång som event…  Ett  frö som jag sått i många olika jordar utan att det tagit fart men som heller aldrig dör  är mitt barnkörsprojekt och nu är ett nytt möte inbokat. Ska få tummen ur och maila Stockholms folkhögskolor för att få in en fot som springvick och sen var det ju det där med  nya visitkort, uppdatera hemsidan och börja fylla Frilansförälderns Instagram…

Nu vaknade barnet. Det blir vabbande istället för styrelsemöte. Mysigt.

 

…som visserligen är mest bruna så här års, men ändå. Detta underliga fascinerande storslagna månlandskap som Färöarna består av och som slår an en ton hos mig. När planet lyfte och Färöarnas klippor försvann under molntäcket kändes det plötsligt jobbigt att fara trots att jag verkligen längtar hem.

Korta fakta om Färöarna: självstyrande område under Danmark med eget språk, flagga och nationalsång bestående av arton öar mitt ute i Nordatlanten med en befolkning på ungefär femtiotusen personer. Högt uppe på berget i huvudstaden Torshavn med utsikt över staden och havet tronar Nordens Hus, ett kulturhus för både färöisk och nordisk kultur med ett digert och mycket imponerade program. Huset har en styrelseledamot från varje nordiskt land och just nu en isländsk direktör.

Två intensiva dagar gick fort. Mingel med Nordens Hus rådgivande nämnd, styrelsemöte hela tisdagen, lunch med styrelse, tjänstemän från Nordisk Ministerråd och Nordisk Råd samt personal och så flott middag på tisdagkvällen. Att i två dagar vara fullt fokuserad på att förstå danskar, färöingar och islänningar som pratar på danska om ganska avancerade saker tar på krafterna, det har gått mycket energi. Samtidigt är det väldigt roligt. Jag sporras av utmaningarna, blir inspirerad av att lära mig mer om det nordiska samarbetet och har otroligt roligt med mina kollegor. Vissa av skämten som kläcktes skrattade jag åt i två dagar efteråt.

Även mitt musikerjag fick påfyllning. Nordens Hus är en väldigt vacker och behaglig byggnad och jag känner starkt att jag skulle vilja ha en konsert där. Tankarna spann sedan vidare och jag började fundera kring konsertidéer och stödformer, såväl i Sverige som utomlands. Har insett att det är väldigt viktigt att jag kommer iväg på konserter, föredrag eller vad det nu må vara och får inspiration. Det har haft väldigt låg prioritet sen Agnes föddes, men det ska det bli ändring på!

Nu är jag på Arlanda och ska ta flygbussen hem. Längtar så det värker i kroppen efter min lilla familj, vill hem hem hem till Agnes som säkert vuxit jättemycket på två dagar. Borta bra men hemma bäst.

Jag är fortfarande på Färöarna och har möte uppe på Nordens Hus, bjuds på mat och vin, blir underhållen av mina roliga styrelsekollegor och får mental påfyllning och inspiration till egna konstnärliga projekt. Det tänkte jag skriva ett inlägg om imorgon. Nu till något helt annat.

Sedan drygt tre år tillbaka leder jag Vivere Vokalensemble, en fyrstämmig ensemble på tolv damer ursprungligen bestående av två kompisgäng som dragit med sig systrar, döttrar och vänner. Man skulle således kunna tro att detta är en ”dricka kaffe och snacka skit”-ensemble utan andra ambitioner än att ha trevligt men icke, framförallt de senaste terminerna har utvecklingen gått med rekordfart. Vi har ett högt  repetitionstempo, det krävs mycket övning mellan repen, repertoaren spänner över de flesta genrer och föreställningarna vi producerar framförs alltid utantill och med visst mått av agerande. Det är inte utan utmaningar och stundtals undrar nog både de och jag om det här ska hålla, men de har alltid gått i mål med flaggan i topp.

I somras fick jag frågan från en bekant om Vivere ville vara operakör i hennes opera Den Stora Vävoperan som skulle sättas upp på Musikaliska i oktober. Vivere tackade ja och i augusti började vi repa operarepertoar parallellt med den egna föreställningen vi ska göra i december. I början kändes det bara som kaos. Svårt att hitta någon struktur, jättehöga lägen och ovant att sjunga utan en dirigent som ger toner. Stor utmaning för mig att lära ut på ett bra sätt och att hitta balansen mellan att peppa och att inte släppa igenom för att vara snäll. Varje gång jag åkte hem från repen undrade jag om jag gjort rätt som tackat ja. Växer Vivere av det här eller knäcker jag dem? Inte blev det bättre när det visade sig att styrelsemötet på Färöarna låg samtidigt som operaföreställningen. Ska jag bara lämna Vivere och åka bort, är det professionellt?

Föreställningen närmade sig och repertoaren började sitta. Jag var med på heldagsrepet med alla inblandade och agerade andredirigent, körsångare i alla stämmor, tolk mellan dirigent och kör, sångpedagog och peppningscentral. Massor av intryck, utprovning av kostymer och mängder av regianvisningar. Sen det svåraste för mig – att bara släppa och åka hem och packa för Föröarna. Lita på att Vivere klarar sig utmärkt utan mig.

Sen har jag följt dem på Facebook som värsta hönsmamman. Nu övar vi på det här partiet, nu är vi i sminket, genrepet gick bra. Bilder på Vivere ätandes lunch på Berns iklädda kostymer och smink. Dirigent Björnerås har, mycket förvånad över sin egen blödighet, skickat små hjärt-emojis och peppande utrop.

Och nu sitter jag här i min hotellsäng och gottar mig i bilderna från föreställningen och kommentarerna om att allt gick jättebra och var jättekul. Jag är så jäkla stolt över Vivere, att de vågade kasta sig in i en helt ny värld med alla utmaningar det innebär och att de satte det. Att min pedagogiska målsättning att hela tiden få dem att utvecklas och bli medvetna om sin inneboende potential faller så väl ut. Det är stort.

Då var det dags igen, två dygn på Färöarna med de nordiska kulturbyråkraterna. Sitter på planet med en förväntansfull känsla i magen och ska strax läsa in mig på alla handlingarna till morgondagens möte med styrelsen för Nordens Hus.

Allt känns lättare den här gången än när jag var på Färöarna i april. Förra gången hade jag med mig en halv garderob för att jag inte visste hur jag skulle klä mig, denna gång ryms den minimalistiska (men ändå innehållande allt jag kan tänkas behöva!) packningen i handväskan. Förra gången fick jag smyga iväg i varje paus och pumpa ur, nu tror jag inte den nedpackade bröstpumpen alls ska behövas. Förra gången hade jag stor ångest över att åka ifrån Agnes, det har jag inte alls nu. Lite känns det, men vi sitter ihop ändå. Fick en puss, en kram och ”heddå mamma” innan hon kröp ner under filten bredvid Emil och tittade på Drömmarnas trädgård på telefonen. Mitt stora barn.

Nu ska vi lyfta!

 

Från att jag var fjorton år och tog mina första fyrstämmiga körsteg i Steneby Kyrkokör har jag varit alt. Efter en kort premiär i förstaalten blev jag flyttad en rad bak och har sedan grävt mig djupare och djupare i den andraaltiska myllan. Genom Karlbergsgymnasiets kör, Geijerskolans Kammarkör, Piteå Motettkör, Musikhögskolans Kammarkör, Capella Gotlandica i Visby, Tivon Chamber Choir i Israel och slutligen Mikaeli Kammarkör har jag suttit stadigt på min plats i andraalten och sjungit de lägsta tonerna. Ett tag på Musikhögskolan fick jag sitta längst ut till vänster och var omåttligt stolt, nu var jag ju lägst av alla!

Några gånger under åren har jag fått frågan om jag inte är sopran och har alltid avfärdat det. Nej nej, jag är andraalt i röst, själ och hjärta! Kände visserligen i Mikaeli att jag inte riktigt matchade de tre andra mastodont-altarna i min stämma, men tänkte att det skulle ge sig med lite mer övning.

Förra hösten, efter att Agnes fötts och jag lagt körsjungandet på hyllan ett tag, började jag gå hos en sångpedagog. Det har verkligen gett resultat för rösten och jag har framförallt utvecklats på höjden. Rädslan för att låta löjlig när jag sjunger klassiskt har succesivt avtagit och jag har till och med vågat ta ett solistjobb som klassisk sångare. I Vox Ancorae har vi pratat om att jag och sopranen ska byta plats i och med att hon mer och mer utvecklat sin röst åt althållet, men jag har ändå stått stadigt i min identitet som den typiska alten.

På sånglektionen igår hävdade min sångfröken med bestämdhet att jag är en andrasopran. Marken gungade under mina fötter och identitetskrisen var ett faktum. Innebär detta att när jag ska börja sjunga i kör igen ska söka till sopranstämman? Men det går ju inte, det är ju som att säga att jag är någon annan! Jag är ju en alt! Vad ska hända med alla inlärda altstämmor som sitter i ryggmärgen och med alla mina låga toner, ska de bara försvinna? Och jag är definitivt ingen sopranpersonlighet! Inte för att jag riktigt kan definiera vad en sopranpersonlighet är utan att hänfalla åt fördomar, men jag är definitivt inte en sådan! Jag är ju en alt! Och hör sen!

Jag behöver nog lite terapi efter det där beskedet. Alternativt en rejäl körfest med vin, ostbollar och stämsång. Kan någon skaka fram en sådan?

I onsdags kom vi hem efter en vecka på resande fot. Jag inledde med att gå på möte en timme efter tågets ankomst, sen hem till middag och uppackning av väskor innan vi ramlade i säng. För Emil väntade tre dagar av tolvtimmarspass på jobbet, för mig ett stort logistikpussel av jobb, markservice och föräldraskap.

Torsdag. Hundra lösa jobbtrådar som måste knytas upp, mamma och barn i akut behov av rengöring, ingen mat hemma, barnet helt slut av alla intryck senaste veckan och grät för minsta motgång, kvällsjobb där jag var tvungen att ta med mig Agnes. Inte kul alls.

Gick upp tidigt och försökte jobba undan, jobbade som en liten blå när Agnes sov, fick ut oss på kombinerad lekparks- och affärsutflykt för att handla hem det nödvändigaste, kokade upp en massa potatis för att enkelt kunna göra olika maträtter, förberedde kvällsrepet så mycket jag bara kunde, gick till en hållplats längre bort med tolvkilos barn i sele på magen och tung ryggsäck för att få nån slags träning, lyckades genomföra repet med hjälp av en korists dotter som barnvakt och lite Youtube, åkte hem och sa hej till Emil och sen gick hela utslagna familjen och la sig. Tack och lov för strategier och disciplin men låt mig helst slippa sådana här dagar helt!

Sen kom fredagen och lördagen. Fortfarande ensam med Agnes 07-21. Lugn och ro, förmiddagar i den lilla skogen och på den lilla bollplanen alldeles där vi bor, tid för tankar, möjlighet att jobba när impulsen kommer (mitt bästa effektivitetstips!) mat utan inslag av potatis, styrketräning med det mycket roade barnet som vikt, ingen stress för att behöva åka någonstans, sagor och klossar och mys i soffan. Fler såna här dagar!

Det är bra att veta vad man vill och inte vill. Går det att förebygga sådana dagar som i torsdags?

Nu sover barnet i min famn och jag har börjat beta av  ”jobb att göra när Agnes sover”-listan som följer en strikt prioriteringsordning. Först ut stod ett blogginlägg, check på den!

Jag är på frilansförälderturné. Vox Ancoraes höstturné blev bara två konserter men lämpligt nog på ställen där Emil har släkt, varpå han och Agnes utan problem kunde följa med. Således är väskan packad med såväl medeltidsklänning och noter som blöjor och regnställ och rep och konsert har varvats med familjemiddagar och hopp i vattenpölar. Konserten i Hortlax kyrka i fredags gick bra och imorgon lämnar vi Luleå för Sollefteå, ytterligare en konsert och umgänge med Emils morbrors familj.

Jag hade hoppats kunna jobba under den här trippen, men utöver rep och konsert har jag inte fått gjort ett jota. Däremot har jag varit väldigt mycket förälder till den här fantastiska 1,5-åringen som kommunicerar med två- och treordsmeningar, sjunger Bä bä vita lamm trettiofem gånger i timmen, kör racer med sin Briovagn och som är ytterst fascinerad av tåg. Så himla häftigt att vi verkligen kan prata med varandra nu och hur tydligt hon kan kommunicera sina tankar, önskningar och behov.

Det har succesivt slagit mig vilken föräldra-aktivist jag blivit på de här 1,5 åren. Det pratas vitt och brett från politiskt håll om rätten till heltids förskola för alla (även för nyblivna storasyskon vars föräldrar är föräldralediga med nya bebisen) men rätten till att få vara med sina barn slås det inte alls på stora trumman för. Nån gång när det inte är mitt i natten ( vilket det är nu) ska jag fördjupa mig mer i ämnet, men nu nöjer jag mig med att säga att jag är inte med på det där tåget som förespråkar förskola från ett års ålder. Inte heller tror jag att det krävs två heltidstjänster och långa dagar på förskolan för att få ekonomin att gå ihop. I de flesta fall handlar det om vilka val och prioriteringar man gör, vad man räknar som mest värt i livskvalité.

Tack och lov har jag en man som tänker och känner likadant som jag i de här frågorna. I torsdags bestämde vi oss således för att ytterligare skjuta på Agnes förskolestart (fast vi vill ju ha henne hos dagmamma) ytterligare en termin så att hon är närmare 2,5 år när hon börjar. Det hade säkert gått bra att börja när hon fyllde två, men vi känner båda så starkt att vi inte vill lämna bort henne utan att hon ska kunna leva dagarna i sin egen takt. Logistiken  och effektiviteten kommer nå nya nivåer när Emil utöver sitt deltidsjobb och sin tonsättarkarriär också ska börja plugga, men beslutet känns väldigt bra i magen.

Nu måste jag sova. Godnatt!

Helg! Vi har haft en sån fin lördag med morgondopp i sjön, utflykt till Hagaparken där Emil sprang ett lopp, spontant muffinsbakande och en mycket lugn kväll i ensamhet då Emil gick till jobbet och nattugglan Agnes helt oväntat somnade vid sju med kläderna på.

Det har varit full rulle  denna första arbetsmånad. Fick mängder med jobb i Oscars, det ramlade in massa nya elever och jag har lagt jättemycket tid på att spela in alla stämmor till min vokalensemble. Fast de sjunger ganska avancerad repertoar jobbar de nästan bara på gehör, vilket ger jättebra resultat men väldigt mycket arbete för mig. Men nu är hela terminens repertoar inspelad och tid för konstnärligt skapande, mer långsiktigt arbete och reflektion är frilagd. Så himla skönt!

Häromdagen fikade jag med en vän och frilanskollega och vi började prata om drömmar. Hon hade ganska klara mål att uppnå medan jag insåg hur oerhört vag jag är i mitt måltänk vad det gäller karriären. Jag kan så många saker och tycker så mycket är roligt, det finns så många vägar att vandra. Ska styra upp lite i måltänket där.

I föräldraskapet däremot är målet självklart och spikrakt. Jag vill vara med mitt barn, punkt slut. Det blir tydligare och tydligare att jag vill vara en sån mamma som min mamma var mot oss: att alltid ha tid med oss och med små medel skapa magi. Min barndom är full av små picknickkorgar med hembakade kakor, en stickad uppsättning av alla katterna i Pelle Svanslös (hur kom hon ens på idén?), skidturer och fackeltåg varje nyårsafton och mängder av sagor. En sån barndom vill jag också ge Agnes och hennes framtida syskon. Att alltid ha tid och att skapa magi.

,

Måndag morgon klockan sju. Försöker smyga mig upp ur sängen för att få lite jobb gjort. Styrelsemöte med Musikcentrum Öst idag och jag har inte hunnit förbereda en presentation jag ska göra.

Hinner värma en kopp te och slå igång datorn innan ett utdraget maaammaaa hörs från sovrummet. Den sömndruckna pappan försöke prata och gosa men just nu är det bara mamma som gäller. Jag hämtar Agnes, gosar lite, plockar fram några leksaker och sitter med henne fram tills hon har börjat leka själv. Därefter tillbaka till datorn. Hinner börja lite innan jag får en bok lagd i knäet och en uppfordrande blick. Ska pappa läsa? försöker jag. Nä-ä. Mamma schäscha.

Vi läser bok några varv när det plötsligt kommer ett sms från en vän och frilanskollega som behöver bolla en sak lite akut. Ringer upp medan Agnes får kolla på teletubbies och mysa med pappa i soffan, men det dröjer inte länge förrän någon kravlar upp i mitt knä. Plötsligt känner jag hur allting blir väldigt blött och varmt och inser att hennes blöja sitter snett. Inte ett plagg är torrt. Dags att runda av samtalet, byta kläder, pussa barn och gå på möte.

****

Tisdag förmiddag. Emil och Agnes är på promenad och jag producerar stäminspelningar i en rasande fart. Tanken är att de ska gå till en 4H-gård och titta på djur och att jag ska få några timmar ensam för att kunna bränna av sånt jobb som inte kan göras med en pratglad ettåring hemma.

Emil ringer. Det är lite ynkligt och mycket prat om mamma just nu, känns som ett osäkert kort att gå till 4H-gården. Kom hem, säger jag. Stäminpelningarna kan vänta, Agnes är alltid viktigast. Strax hör dem utanför dörren och bereder mig på att stänga av jobbhjärnan. Öppnar dörren och möts av ett stensovande barn som slocknat på vägen hem. På med jobbhjärnan och effektiviteten igen och jobba tills hon vaknar!

***

Onsdag morgon vid frukostbordet. Det ska komma en elev om en stund och vårt hem är inte alls redo för det. Inte vi heller.

Ok, det viktigaste är att det inte blir stressigt för Agnes. Jag och Emil äter i skift för att hennes frukost ska få ta den tid det tar. Stoppar in allt som jag inte hinner sortera i sovrummet, stänger dörren och kör en mycket rationell dammsugning. Emil röjer frukost och fixar sig själv, jag fixar Agnes. Liten matsäck, jacka och sandlådeleksaker nedpackade i vagnen, puss hejdå, vinka till mamma! Ingen som vet att jag har sovit i det här linnet, första bästa tröja, jeans istället för mjukisbyxor, fläta om håret. En minut till godo. Där kommer eleven!

***

Torsdag eftermiddag, mitt på Valhallavägen. Har fått vikariat fyra dagar i rad i Oscars församling och befinner mig just mellan begravning och barnkörer. En kvarts promenad mellan kyrkorna  för att försöka hinna ställa om mentalt. När de två barnkörerna är klara är det dags att åka till Nacka och leda vokalensemble. Nio timmar borta från Agnes, så länge har jag aldrig varit borta förutom när jag var på Färöarna. Försöker vända den ledsna tanken mot en glad, att det är helt fantastiskt att jag nästan aldrig behöver vara borta från henne så länge.

***

Fredag lunch på spårvagnen ut mot Djurgården och ännu en begravning. Musik som jag kan (visor denna gång, roligt!) och en solist som ska sköta sig själv. Ett lätt jobb idag.

Idag hade jag och Emil pratat förbi varandra och lyckats boka in jobb på varsitt håll. Lite jobbigt när det upptäcktes, tur att Emils mamma tyckte det var en sån lyx att komma ner från Luleå och hänga med sitt barnbarn en helg . De dagliga videosamtalen med farmor i en veckas tid verkar gett resultat, Agnes vinkade glatt när jag skulle gå och verkade vara helt nöjd över att vara ensam med farmor en stund.

Framme i Djurgårdskyrkan och gott om tid för att hinna landa mentalt. En man kommer fram, presenterar sig som solisten och undrar om jag hört hans meddelande på telefonsvararen om att han önskade pianokomp istället. Just fasen, fyra nya meddelanden på telefonsvararen igår som jag fick mess om men som sen rationaliserades bort i småbarnsfiltret. Skit också.

-Du får ursäkta, säger jag. Jag driver företag med en ettåring hemma och saker faller ibland mellan stolarna. Men vi löser det! Har du noter? Strålande. Vill du att jag transponerar? Inga problem! Jag spelar ett litet förspel här så att du kommer in. Sjung precis som du vill så följer jag dig. Nu kör vi igenom det hela en gång, det hinner vi!

Mannen ser oerhört imponerad ut.

***

Lördag eftermiddag i en korvkiosk på Strandvägen. Tre dop och ett bröllop i rask följd kräver rejält födointag och jag, som normalt sett är rätt noga med vad jag äter, prioriterar inte att bränna energi på att fundera ut nån vettig mat. En stor låda pommes frites duger alldeles utmärkt just nu.

Jobbade precis med en duktig och trevlig sångerska som också var frilansare och småbarnsförälder. Hon hade fått lämna sina barn på dagis när de var ett år och kommenterade det med att ”det är inte optimalt, men vad ska man göra…” Jag har hört precis samma kommentar från fler den närmaste tiden och känner sån tacksamhet för att jag och Emil är helt överens att vänta tills Agnes är åtminstone två år. För mig är det så värt allt pusslande att hon får vara hemma med oss.

***

Söndag kväll hemma i soffan. Emils mamma har åkt hem till Luleå och nu väntar det obligatoriska söndagsmötet. Vi festar till det med en folköl och en överbliven påse chips och plockar fram almanackorna.

Söndagsmöte, denna logistiska livlina som håller oss på banan. Vad behöver vi få gjort, vem ska jobba när och var, hur pusslar vi ihop det, när ska vi träna, vem lagar middag vilka dagar?

Som vanligt tar mötet alldeles för lång tid. Agnes kommer med x antal böcker som ska läsas och vi fastnar i analyser om arbetstid och träningsupplägg. Emil börjar tappa fokus och effektivitetsmaskinen Björnerås börjar bli rastlös. Känner att förbättringspotentialen är stor inom detta område. Nästa vecka är det 30 minuters möte och förberedda delegater som gäller!

***